Ej blott i juletid

Kanske har jag nämnt den förr, novellen med titeln ”Ej blott i juletid” av Heinrich Böll. Den där faster Milla inte kommer loss från julfirandet utan tvingar sin familj till julande året om med gran och pynt och hela faderullan.

I dag har faster Millas julgalenskap fått ordnade och legitima former – jag tänker då på julgrupperna i FB. Efter en längre tid i den finska gruppen ”Sydämeeni joulun teen” fick jag idén att kolla läget i en motsvarande rikssvensk grupp. ”Vi som älskar JULEN” lät lovande.

Folkloristen tänkte sig att en jämförelse mellan inläggen i grannländerna kunde vara intressant. Nå, rätterna på julbordet skiljer ju sig från varandra en del, det vet man ju. Och helgens program och julaftonens liturgi och allt det där.

Men julgalenskapen är sig lik! Både på finska och svenska kunde man på juldagen ta del av samma frejdiga utrop: ”Mindre än ett år kvar till jul, dags att börja planera!”

I båda grupperna har redan nu i vecka tre stekts ”årets första julskinka” och inhandlats samtliga julklappar för julen 2022. Knappt har de 2369 tomtarna packats ner i sina askar innan nästa firande är på god väg.

I julgrupperna får man vara extrem – ingen får klandra andra medlemmar för alltför tidigt pynt och alltför stor besatthet av den rätta julgardinuppsättningen. Traditionspoliser är portförbjudna och stämningen i grupperna ska vara ljus och uppmuntrande – julstämning alla årets dagar.

I år blev det ju inget pyntande i stor skala för exilboende sököborna. Det gick bra det också, kan jag konstatera. Men just i pandemitider hade det nog känts kärt att plocka fram alla gamla föremål och – mest av allt – tända levande ljus!

Mommen som älskar JULEN ska dock ställa till med en liten ceremoni när vi väl är hemma igen: julklapparna som delades ut och öppnades hos dottern ligger fortfarande i en bag – och jag har lyckats glömma vad allt vi fick!

Så det blir tända ljus och julmusik och julklappsuppackning i repris strax före kyndelsmässodagen!

Sen kan mommen i likhet med alla svenska och finska faster Millor börja planera för nästa jul – ja då är det verkligen dags!

Små pynt barnbarnen levererade gav fin julstämning i en sparsmakad hotellmiljö.

Varken fit eller smart

”Dammsugning håller dig både fit och smart”, förkunnar en liten artikel i hufvudstadsdraken. Ja, rapporten Vetenskapsradion i Sverige citerar är väl inte direkt överraskande. Klart man mår bättre när man håller i gång.

Dammsuga och städa – det har maken och jag inte gjort på två månader nu. Hotellpersonalen sköter det mesta, exilboarna behöver bara trycka på knapparna i tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin, inte mycket vardagsmotion i de sysslorna.

Det är inte underligt att det känns som att både muskler och korttidsminne förtvinar något i denna lata tillvaro. Vem kunde tro att dammtorkning och golvsvabbning börjar locka! Putsa och feja i eget bo!

Men, men. En viktig del av köksinredningen har inte levererats i rättan tid och exilen kan inte avslutas planenligt. När de andra i trappan flyttar in i veckan får vi hålla oss kvar på exilhotellet. I lättja och välmåga.

Varje dag har vi försökt vandra en viss mängd steg i alla fall. Och vi gör väldigt mycket quizar för hjärngymnastikens skull.

Sen har jag en egen oslagbar humörhöjare: Jane Austen. I veckan har jag för femtioelfte gången tittat på Ang Lees mirakulösa ”Sense and Sensibility” på Netflix – och den bästa versionen någonsin av ”Pride and Prejudice” har påpassligt publicerats på Arenan. Den med Colin Firth som en oslagbar Mister Darcy. Den där jag kan varje replik utantill – i alla sex avsnitten.

Vilken välsignelse hon är den goda Jane! Både pandemi och rörsaneringar glöms bort när man handlöst kastar sig in i hennes evigt aktuella intrigbubblor … De känns verkligare än verkligheten just nu, på ett underligt sätt!

Hotellfrukost alla dagar. Inte kan man klaga!

Inga löften

Nyårslöften alltså. Ser att jag senast skrev om ämnet 30.12 2015. Då lovade jag, med dryga tre år kvar till pensionen, att inkommande år inte ställa in mig på ”sedan” utan leva i nuet.

”Jag måste sluta kalkylera och försöka jobba som vore jag ung, med all världens roliga möjligheter och överraskningar framför mig”, skrev 61-åriga Carola.

Nu har snart tre pensionsår gått och man har facit i hand. Mina sista arbetsår fylldes av kampen med stora förändringar i arbetsrutiner, men också av stora bokprojekt jag med glädje kan konstatera genomfördes.

Både Många krokar i långdansen – ordspråksboken – och Stora finlandssvenska festboken, mina sista publikationer i tjänsten, färdigställdes och har fått gott mottagande. Kändes att arbetslivet packades ihop på ett tillfredsställande sätt. Jag hade gjort mitt, punkt och slut.

Pensionstiden inleddes angenämt med umgänge med nytt barnbarn och diverse andra aktiviteter.

Men sen slog pandemin till och vår syn på planering och kalkylering har för evigt förändrats.

Man får ta dagen som den kommer och se tiden an. Nu återstår bara dryga veckan av vår hotellexil – om allt går enligt planerna. Att få stå på egen balkong och se ut mot Estlands kust är det jag drömmer om mest just nu – och att få städa och ordna och gno lite – faktiskt!

Men inga nyårslöften, alltså. Förhoppningar kan man eventuellt kosta på sig!

Gott nytt år, hursomhelst!

Förutom det egna hemmet längtar vi också hem till den fina naturen i Sökö! En av Finlands vackraste kustremsor, vill jag påstå!

En spegel av vardagen

Stora finlandssvenska festboken, kulmen på två pensionerade forskares karriärer, uppmärksammades i dag trevligt i en essä om fest och vardag skriven för HBL av professor Bo Pettersson. Där noterades bl.a. festens egenskap av kontrast till vardagen, kontra spegel av vardagen.

Den andra coronajulen har just firats. Och vad kan man säga som inte tusentals andra bloggare och kolumnister redan sagt. Vår vardag är i ett hänseende densamma nu, hela jordklotet över. Något överskuggar allt annat.

Firandet speglar de rådande omständigheterna. Men samtidigt strävas till en kontrast och till illusionen av en normalitet. På de glittrande fotografierna i bloggar och medier syns inte att halva släkten sitter i karantän annanstans. Att det idkats hemtestning före julbesöket på seniorboendet och att julbönen fick följas digitalt.

Jag ser att bloggarna frossar i bildkavalkader i år, så får det bli också här. Halva sanningen, men ändå. En spegel av vår längtan till att inte ge upp, kan man kanske säga.

Mofa och S minglar under pyntad takkrona.
Mommen och T har prytt sig i crackers-kronor och skrattat åt årets dåliga crackers-vitsar.
O gillade julklappsutdelaren och lutade sig snart tryggt mot ”julpappan”.
Mor i huset hade som vanligt blandat eleganta julcocktails och fyllt julstrumporna till brädden.
Och på juldagen dukades mellanbarnbarnets födelsedagslunch upp hos mommen och mofa som vanligt – fast denna gång i exilboendet på Hotel Matts.

Drömjul?!

När FB-minnena från gångna jular började rulla fram tittade jag en god stund på fotot nedan. Var sitter maken och myser? Ja i vårt eget vardagsrum, naturligtvis. Med tända ljus och julgran och alla kära pynt i sikte.

Just nu är vardagsrummet proppfullt av icke monterad köksinredning, soffkuddarna befinner sig på omklädning i Grankulla och bokhyllorna är inplastade.

Under hela vistelsen på exilhotellet har jag i julgruppen Sydämeeni joulun teen följt med andras julförberedelser. Jakten på den perfekta juldrömmen rullar på hela året för många – ja mest kvinnor.

Nu har allt kulminerat i de perfekta drömjulgranarnas parad, i hem som skiner och blänker och är till oigenkännlighet förvandlade till julvärldar.

Fint – och roligt att titta på! Men att julstädningen sköttes av hotellet i år var inte så tokigt! Kylen bågnar som vanligt – men det mesta är färdigköpt. Julkrubban tog jag fram igår, nu står den och trängs med änglagirlanderna framför TV:n. Vi har tillräckligt med batterier för våra ledljusstakar.

En bunt julkort har anlänt och maken har gjort hemcoronatest för att kunna titta in till svärmor på seniorhemmet i eftermiddag.

Det blir streamad julbön i år, fint att församlingen fixar det! Sen blir det gravarna som vanligt.

Om alla hålls friska ska mellanbarnbarnet, låtsastvilling med självaste Jesusbarnet, firas med en improviserad födelsedagsbrunch i vårt lilla hotellkök.

När Gud ger tjugondag Knut borde vi få flytta hem igen! Tidsperspektivet börjar kännas hanterligt!

Fröjdefull jul! Bakom alla invecklade arrangemang och drömfantasier gömmer sig en underbar hemlighet som trots allt är det allra viktigaste!

Hem ljuva hem …. Borta bra men hemma bäst. Och mer sånt!

Lucia – redan

36 dagar i burken, 31 kvar på hotellet. Halvvägs, ungefär. Och redan Lucia, känns det. December är en månad som ilar fram, också i exilförhållanden. Vi tar oss varje vecka en titt på läget därhemma. I dag såg det ut såhär i badrummet:

Hoppingivande!

Såhär såg det ut i köket:

Också hoppingivande – senast stod alla gamla apparater ännu kvar.

Exilhotellet är prytt i julskrud och det går ingen nöd på oss! Men den egna lilla granen och stearinljusen saknar man.

Lucia är sig inte helt lik heller, såklart. Vi får inte samlas i stora skaror på torg och längs gator så det blir ingen festlig kortege – ja Senatstorget repareras ju också så där är det knapert med julstämning. Men lite hoppfullt är det att ljusbringerskan slipper stå solokvist i domkyrkan – i år får ju ett begränsat antal delta i festligheterna. Vi ska se kröningen i TV, dottern är programvärd. Kanske infinner sig lite av det magiska pirret som hör ihop med denna årets underbaraste helgondag.

Efter 13.12 går det fort – man får baxa in julutfärder och julkonserter alla dagar för att hinna tanka stämning! Och märkligt lite är det egentligen som behöver göras annat än just det!

I år tror jag vi ska besöka familjegraven i Tavastehus, det hinner man bra med när de övriga förpliktelserna är så få. Köpa en vacker julkrans med blingbling mamma hade gillat och minnas alla de underbara jular jag som barn bjöds på i mommos och mofas hem i staden. Luncha på konditori Laurell i allsköns ro.

Nästa år blir det kanske lite mer stök och hushållsbök igen. Men nu har man ju insett att jul blir det – fast alla prydnader ligger i lådorna i ett mörkt inplastat hem … Och inte en enda skärgårdslimpa eller pepparkaksparfait ligger i frysen!

Det är underbart att få ta del av det genomtänkta julpyntet t.ex. alla små bodar i Jul-Borgå visar upp!

Kyliga tider

Krämpor – så skulle jag rubricera dagens blogg. Men så märkte jag att den rubriken har jag redan använt. Kanske flera gånger rentav.

Det var en dålig natt, som man brukar säga. Krankheterna och sjukorna ligger ju annars också på ytan – det märktes vid klasskamraterna Bullgummornas senaste träff – den gick av stapeln här på hotellet förra veckan.

Det var coronan och vaccineringarna som diskuterades förstås. Men också en rad allvarliga ”vanliga” sjukor har drabbat vänkretsen på senare tid. En stor del av diskussionerna rörde sig om detta. Det känns tröstande att höra om tillbud som slutat väl och om att också andra har sina grubbel och rädslor.

Sen anlände det första julkortet till hotellexilen – med bud om avsändarens insjuknande i en cancerform som sällan erbjuder framtidsutsikter.

Det är kyliga tider både konkret och metaforiskt just nu. Jag gläder mig åt att ha hittat två riktigt bra platser för personlig andakt, St Henrikskatedralen i Brunnsparken och vår bastu här på hotellet.

När maken behandlats för sina ryggåkommor på Eira sjukhus har jag företagit promenader i de södra stadsdelarna och upptäckt att den katolska kyrkan alltid har öppet, att det oftast är tomt och att man med trafikens avlägsna svaga sus och den i öronen nästan ringande tystnaden kan uppnå ett djupt lugn.

Också i hemhotellets bastu har jag fått sitta helt solo vid varje besök hittills. Att fylla skopan med vatten, lyssna till fräset från stenarna och känna den välgörande hettan slå emot en … ”Här sitter jag igen Gud”, brukar jag börja mina vindlande böner på bastulaven.

I dag är självständighetsdag och det bör uppmärksammas på något vis. Inga levande ljus i hotellrummet, inga festligheter på slottet. Ett besök vid vår hjältegrav på Sandudd ska det bli trots att det biter i kinderna. Niilo Olavi Saario hann aldrig drabbas av ålderdomens krämpor och kramper. Han gav sitt liv för fosterlandet endast 20 år gammal.

För honom ska vi tända ett ljus.

Jul från åskådarplats

Det blåste kallt på Tomastorget i dag. Inte mycket folk ute en måndag i tidigaste advent. Men karusellen snurrade och glöggen värmde.

Varje dag försöker vi nu hitta på någon förströelse så man kommer ut lite från hotellet – i dag var det dessutom städdag. Jag har en lista att beta av, olika museer och basarer och så Borgå och Fiskars förstås. Insupa lite julstämning varje dag, det är målet.

I FB-julgruppen framom andra, Sydämeeni joulun teen har förberedelserna hållit på i veckor redan. I varje finskt kök (ja, det gäller ju de julentusiastiska gruppmedlemmarnas bostäder) hänger sedan länge både julgardiner och adventsstjärna, i många hem står julgranen klädd i pyntat vardagsrum och frysen är fylld med lådrätter och tårtor och småbröd av alla de slag. Man är i sanning väl förberedd! Ja, julklapparna är också köpta och packade och klara.

Min julperiod i hotellexilen får nog jämfört med detta stök karaktären av ”jul från åskådarplats”. Vore jag hemma nu skulle det vara dags att baka skärgårdslimporna och skriva inköpslistor. Pynta balkongen och småningom hänga fram prydnader lite här och där. Här på hotellet måste det bli mer sparsmakat, både pynt och mat.

Men är det nu så illa med en annorlunda jul? Jag längtar hem till de egna arrangemangen, men just nu finns det ju inte ens ett kök i hemmet på Sökögränden.

Det gäller att koncentrera sig på känslan och stämningen, inte görandet. I dessa tider har många, även jag, blivit väldigt känsliga för minnen och hågkomster och traditioner – ja man har också börjat erfara en otrolig glädje över att någonting överhuvudtaget ter sig ”vanligt”.

Som adventsgudstjänsten igår i Domkyrkan. Det var som vanligt, men samtidigt var det mycket mer än det vanliga. Aldrig har adventspsalmerna klingat så rakt in i hjärtat, aldrig har barnkörens klara röster gjort mig så tårögd, aldrig har textens ord berört på samma sätt.

När Bered en väg för Herran dånade i gång hulkade jag väldeliga bakom det välsignade munskyddet. När vi nått Hosianna hade jag samlat mig något – för jag ville ju sjunga med! En obeskrivlig känsla av att något är sig likt, att något består fast allt i världen bara gungar.

En sak tummar jag dock inte på var jag än befinner mig : julkalendrarna! Jag har som vanligt en hel hög och därtill dotterns kalenderbok ”Hemligheten i Helmersbruk”. Sen drar ju TV-kalendrarna igång också om någon dag.

Scouterna, Kyrkan, Röda korset, Hjärtförbundet … varje år!

Har som vanligt inhandlat julkalendendrar till hela familjen – enligt önskemål, det är mommos fröjd och privilegium att få göra det! Och en kalender till mig själv också – som tillägg till de på bilden ovan. I år blev det en mastig sak, som synes – knappt mommen syns bakom asken!

Så fröjdens och glädjens – en riktigt fin adventstid önskar jag läsarna!

Läsa brev

Livet i hotellexilen masar sig fram. Vissa rutiner har börjat strukturera veckan. Bastu på onsdag, t.ex., det ska vi fortsätta med när vi kommer hem, vi har insett att bastu är underbart!

Jag minns att jag som barn avskydde lördagsbastun i höghuset i Norra Haga. Dit skulle hela familjen gå, det var lika säkert som att man åt blodpalt på lördag. Palten köptes av far i Saluhallen på hemvägen från en kortare arbetsdag. Den dagen slapp mor hitta på mat till lunchen, och den stekta palten var ganska god med en kall smörklick till.

Man hinner fundera mycket på det förgångna när det inte finns så mycket praktiskt att göra. Släktforskningsarbetet har jag inte kommit i gång med, fast så var planerat. Däremot plockade jag en dag fram en bunt brev jag slängt med i packningen, brev jag länge tänkt ta en närmare titt på.

Det visade sig vara brev av två slag – en bunt skrivna till mormor Hilda av hennes syster Anna. Den ena bosatt i Tavastehus, den andra kvar i den västnyländska hembygden. Avståndet var ju inte hisnande, men sjukdomar och andra omständigheter gjorde att de lika väl hade kunnat vara åtskilda av stora oceaner. Men brev kunde man skriva och det gjorde man. Med ett 30 pennis frimärke i hörnet anlände nyheter som – ja som ett brev på posten! Det fungerade på den tiden.

Annas och Hildas brevväxling är inte så intressant för mig som bara känner till enstaka personer som berörs i texten. Annat är det med de brev mamma skrev till sin mor och syster under våra sommarvistelser i olika hyrda stugor på 1960-talet.

Telefon hade man bara tillfällig tillgång till, så det blev att skriva brev. Många brev – och i samma kuvert lades ofta lilla Carolas meddelanden med också. Och i dessa texter öppnar sig min barndoms sommarvärldar rika och minnesfyllda.

Det är alla människorna vi mötte, det är jag själv och min syster beskrivna av mor i detalj – vår älskade mommo och moster ville ju veta allt och höra alla nyheter.

Någon idyll var dessa vistelser inte för kära mor, det uppfattar jag nu. Isolerad – ibland i pyttesmå kyffen – skulle hon sköta vardagen – far kom ut bara på helgerna. Det skulle hyras sommarnöje på den tiden om man inte ägde stuga, inser jag. Att bli kvar i stan var otänkbart, man skulle vistas på landet när det var sommar.

Vi barn fick genast kompisar och höll inte mor sällskap många minuter. För oss var somrarna paradisiska, vilda och laglösa. Mor skrev av sig sin frustration och leda och trötthet. Man kan också ana ledtrådar som pekar fram emot det som komma skulle – konflikter och skilsmässa.

Ett titthål in i en förgången tid är brevsamlingen – eller två gluggar – mors och min.

När jag kommer hem ska jag plocka fram svarsbreven som moster skrev, jag är säker på att också de finns i mina lådor.

Läsa brev, det är lite riskabelt. Det är inte säkert att allt är soligt och glatt. Ibland förvånas man, ibland bekläms man, ibland blir man nästan lite arg.

Men mest är det intressant och framför allt önskar man att man än en gång kunde möta brevskrivarna ansikte mot ansikte, fråga och diskutera och få reda på fler sammanhang och orsaker till att att allt blev som det blev.

Och visst värmer det en stund att läsa mor beskriva Carola som skriver och ritar så entusiastiskt att sommarnöjets alla pennor hela tiden tar slut … Och som fick Barnens Bibel till födelsedagspresent och läste den från pärm till pärm på raken en regnig julidag i en liten bastukammare i Sibbo.

Landa i mig själv

En vecka har vi nu bott i rörsaneringsexilen. Läget i Sökö-hemmet har inspekterats, arbetena är definitivt på gång. Det är svårt att föreställa sig att något snyggt och fint ska uppstå ur rörorna. Det kan ta tid vad alla detaljer angår – leveranssvårigheter råder för vissa köksapparater. Men en vacker dag.

En vacker dag ska jag väl lyckas landa i nån form av mig själv också.

Allt är bra, boendet är ypperligt, sängarna bekväma och frukosten god. Men i övrigt svävar allt lite omkring för en pensionär. Pandemitiderna gjorde att små försök till aktiviteter kneps av och just nu har man inte kraft att ta i något nytt. Så jag läser mycket och ser på Netflix. Och vi försöker vandra möjligast många steg varje dag.

I går deltog vi första gången på länge i gudstjänst och kyrkkaffe i nästan vanlig ordning. Det var otroligt fint att träffa lite folk. Och på eftermiddagen kom familjen till hotellet för att inta farsdagsbrunch. Det är nog i mommorolllen jag känner att jag är mest mig själv just nu. I lek och skoj med barnbarnen.

Nå, i dag blir det lunch med väninnan och några evenemang finns ju i sikte. När december kommer med sina julkonserter och julkalendrar blir det lättare att räkna ner.

En fin present fick mofa till farsdag – familjen tyckte det är lite ynkligt att vi inte kan räkna ner med en advenstsljusstake med levande ljus i år. Så det får bli en ljusstake med batteridrivna ljus denna adventstid – och visst är den fin! När alla fyra ljus kan knäppas på står de sista veckorna i exilen för dörren.

Och mommen är klar för landning i vanlig vardag och sitt ordinära jag.