London är alltid London eller nästan

London är definitivt en stor julstad. Det har vi glatt oss åt en mängd gånger nu. Först tre av oss, sen fyra och nu ett resesällskap på fem personer. För första gången vågade vi oss på att fyra airbnb, litade på att James och lägenheten på Cleveland street i Fitzrovia verkligen existerade. Och jo, det gick fint.

När vi anlände på kvällen togs vi emot och introducerades i vår trea i två etage med terass över vilken BT tornet lyste som en lanterna. Det var som att komma in i ett välutrustat hem, allt och lite mera till fanns. Fullständig köksutrustning, fyllda bokhyllor, typ alla guideböcker över södra England som nånsin skrivits, puzzel, DVD-filmer, mjuka soffor.

Lätt att fixa frukost – diskmaskin fanns, ville man byka fanns både tvättmaskin och torkställning.

Härligt att sitta och drälla på kvällen tillsammans i ett vardagsrum.

Två dagar sol fick vi, sen bröt säsongens vanliga väder ut. Vi hann t.ex kolla när Hamleys öppnade med sedvanligt buller och bång.

Hänga på Libertys och Selfridges – där julen svämmar över.

Vi delade på oss för Kensington Palace och Dianas aftonklänningar för tre och mumierna på British museum för två. En mycket nöjd S förevisade sin miniatyr av Rosetta-stenen och förklarade hieroglyfernas gåta. T är mer för shopping, så det är bäst att gå lite skilda vägar emellanåt.

Kvällen fördrevs på Winter wonderland, den mest sanslösa tysk-brittiska julmarknadskakafoni man kan föreställa sig. Fullfjädrat nöjesfält, Bavarian beer village, currywurst, oljud och larm och galenskap hela fredagskvällen lång. Obehagligt fyllda tube-vagnar, knappt så man kunde rymmas med, hela stan skulle ju till marknaden denna iskalla kväll.

Det blir ohjälpligt bråttom en lång weekend i London. För många museer, för många butiker, för många parker. Fyra av oss tog lokaltåget till Watford junction för återbesök på Warner Bros Potterland – det var 18 hållplatser. Jo, vi vet att också att de ilsnabba tågen till Glasgow och Manchester stannar vid nämnda station, men det blev som det blev.

Sista dagen är alltid en ”titta på klockan”- dag. Mommo hade gärna besökt Matins i St Paul´s Cathedral, men det gick inte. Resväskorna skulle transporteras till Victoria station där de till det hårresande priset av 12,50 per styck lagrades inför avresan på eftermiddagen.

Snabb lunch på favoritkrogen Bella Italia – dom har trerätters barnmeny för 8 pund och världens godaste minidesserter för de vuxna – just vad man orkar med efter en pizza eller en pasta. Något restauranger hos oss kunde ta efter!

Såklart åt vi pubmat också en dag – och avskedsmiddagen åts på en äkta siciliansk taverna komplett med hela släkten i flera generationer i köket.

Sista anhalten blev Transport museum invid Covent Garden – skoj med bussar och tubevagnar i stora hallar.

Ja, sen återstod resans tristaste del. En överfylld Gatwick Express, de kaotiska incheckningsautomaterna, köande och inpressande av överstora resväskor i miniatyriska flygplanskabiner, ankomst mitt i natten och en trött måndag att hasa sig igenom i skolor och på jobb.

Men det var det värt som vanligt. Brexit i luften – och lite andra överraskningar: man hade bytt ut gamla pundslanten och fempundssedeln sen vi var här senast – nåt år sen bara. En hel del sparande slantar bara inte dög och fick gå i penninginsamlingen på flygfältet.

Och kassaautomaterna på Sainsburys var mer ologiska och raseriframkallande än nånsin.

Men sånt får man ta!

Annonser

100

Så var dagen kommen, Finland 100. Sol, snötäcke, som en guldålderstavla av Halonen, eller ett julkort.

Och hos Ekrems syns dammet mer än nånsin och behovet av julstädning gör sig påmint.

Det socialmediala flödet är blåvitt och intensivt. Folk firar och festar, klär upp sig och pyntar. Vi har väl alla på något sätt berörts av högtiden, presidentmottagning på dagis, etikettsenlig trerättersmiddag i skolan, kaffebjudning enligt det officiella programmet på arbetsplatserna. Vännerna och föreningarna firar med bruncher och kalas, det är som på valborg och nyår, endel firar inside, andra inte alls, den tredje gruppen lite på sitt vis.

Till grupp tre hör maken och jag. Vi skulle ha varit bjudna till Esbo församlingarnas festgudstjänst med festkaffe i morse, men sovmorgonen lockade mera.

Andra inbjudningar har vi inte, så vi gjorde som vid brukar – besökte Vinterträdgården (detta år extra pyntad) och åt middag på tumanhand hemma. Mera bubbel och lite TV-bal blir det ikväll.

Jag har aldrig gillat denna högtidsdag. Jo, förvisst är det fint att detta tappra folk klarat sig igenom alla ofärdstider och nått 100 års ålder som egen nation. Men. Alltid lite bråk på gång. Nu dom otrevliga demonstrationerna och barnjippots flyttande undan de nationalistiska (uff) åsiktsyttringarna. Allt det som slår över.

Mindes idag hur det firades på 1960-talet i min barndom. Hade du inte de två vita ljusen brinnande i fönstret klassades du som ofosterländsk – ja, som kommunist. Detta bevakades med stor iver i den småstad där jag firade i barndomen, Tavastehus. Hur man både kunde bevaka de egna brinnande ljusen och grannarnas mörka fönster utan eldsvåda förstår jag inte.

Men jag minns mosters stök med ljuständandet, ”klockan är snart 18.00, fort, fort, vad ska grannarna annars tänka”.

Jag hoppas riktigt många har riktigt roligt denna festkväll. Tycker det är dags för något nytt – både vad gäller koncentrationen på krigshistorian och de två vita ljusen.

Varför skulle det ena utesluta det andra – ett värderande av det förgångna kan väl leva jämsides med nutids- och framtidsperspektiv.

Dethär med hundra, förresten. Har fått mig en tankeställare. Denna höst har jag sannerligen känt mig hundraårig. Kroppen värker på konstiga ställen, jag är trött, jag känner möjligheterna sina. Slutraka i luften.

Igår träffade jag en vän som tagit studenten i höst. Hon är fyra år äldre än jag.

Det påminde mig om att man aldrig ska konservera sig. ”Rektorn i skolan tyckte det var fint att någon kom ur sin bekvämlighetszon”, berättade hon när jag fick chansen att framföra min beundrande gratulation.

Att så länge man lever kasta sig ut i det nya, utmana sig, tro på sig själv.

Ja SÅ må vi alla leva – uti hundrade år!

Lite pynt för dagen är införskaffat. Och servetterna är från Presidentens slott, äkta vara! Dottern bevistade pressinfo inför kvällens bal – och tänkte – gudsigne barnet – att mor och far också kunde få glädjas åt lite officiell festrekvisita!

Hosianna igen

Så nådde vi äntligen första advent. Och så sätter december-rumban igång – igen.

Paradoxalt nog tycker jag månaderna hasar sig fram – men ändå är det jul allt oftare. Bara en stund sen jag plockade undan pyntet senast, bara en kort tid sen vi vandrade i det julpyntade Borgå förra gången. Eller sjöng Hosianna i Mataskärs kapell.

Kapellet har nu sen flera år blivit vårt första-advent-tillhåll. T sjunger i barnkören Stämsökarna och alla deras keikkor vill man givetvis bevista. Mataskärs kapell brukar vara välfyllt – så även i år. Också Hosianna klingar mäktigt i det lilla kyrkorummet. Och resten av familjen älskar risgrynsgröten man bjuds på efteråt. Den lär vara extra god just här, påstår både make, dotter och barnbarnen. Tyvärr har jag aldrig varit grötvän själv.

Ordet julstress känns jag inte vid. Det är löjligheter att man inte skulle kunna undvika det tillståndet. Julfirandet kan vara oändligt sparsmakat – det är du själv som skapar det ouppnåeliga idealet.

En aning funderingar kräver dock det stora utbudet roligheter – många av dem gratis – man erbjuds i årets sista fullpackade månad.

Några av dem är för mig omistliga: besöket i Borgå, vandring i den julpyntade vinterträdgården, många besök på den nuförtiden glittrande julmarknaden på Senatstorget. Nine lessons and carols vill jag celebrera med Anglikanska församlingen, Lyran och Akademen vill jag höra sjunga. Lucia ska givetvis upplevas live och Margretebergs julmarknad och matinköp i Gårdsboden hör till programmet.

I år har vi klämt in en lång weekend i London också. Och T:s dansskola har juluppvisning. Det erbjuds också julfester och julsitsar av olika slag, om man känner sig hågad.

Flera evenemang per dag om man radar upp allt.

Nej, nån stillhetens tid är advent då inte, ingen fastetid heller, fast så egentligen påbjuds.

Men stillheten tittar in nu och då. När maken och jag kurar skymning vid Julradions nonstoputsändning. När jag plockar fram pynten, lite i taget, blir stående med en prydnad i handen och minns – givaren eller den förra ägaren.

De urgamla festerna i höstmörkret har ju alltid haft ett starkt inslag av att minnas också dem som vandrat vidare. De döda kommer en i tankarna under julperiodens upprepade traditioner och bruk. Hur det var det året och den gången. När vi ännu var tillsammans.

Någon ställer kanske den ironiska frågan om den stressfria bloggaren överhuvudtaget julstädar, förbereder julhelgens mat eller köper julklappar.

Jodå, klappar köps, jag svabbar golvet och bakar skärgårdslimpor. Och skriver julkort och skickar några julpaket.

Men också utan alla förberedelser blir det jul. Den bara kommer och är oss given. Det sjöngs Stämsökarna om i dagens gudstjänst – och det stämmer!

T och de andra Stämsökarna hade prytt sig adventsfint. Vad sägs om årets Hosianna-frisyr?

En flitig höst

En sorts jullov inleddes i går när jag höll höstens sista föredrag. Nästa gång jag är inbokad för något är efter trettondagen. Våren har ett antal ”beställningar” redan.

Jag känner mig lite urlakad. På 13 veckor har jag haft 13 framträdanden, föredrag eller intervjuer. Det har gällt min i augusti utkomna ordspråksbok, men också andra teman jag hållit på med tidigare.

Jag har pratat på som aldrig förr, har fått upp en viss rutin med uppträdandet. Orkar inte vara nervös en gnutta mer, inte i något sammanhang. Jag är glad att få berätta – jag gör så gott jag kan. Ibland löper det bättre, ibland trögare.

Och jag har träffat människor – en hel del människor av de mest varierande slag. Nuförtiden tycker jag om att möta en publik, jag tycker om frågorna – också dem jag hurtigt erkänner att jag inte kan besvara. Jag tycker om att folk känner till min arbetsplats, har svarat på frågelistor, har deltagit i evenemang, minns gamla anställda.

Jag känner för en gångs skull att jag kan vad jag gör. I fyrtio år har jag samlat, dokumenterat, skrivit, registrerat traditionsmaterial, gett ut böcker och artiklar – ensam eller med kolleger. Jag har mycket att berätta om. Gör gärna reklam för allt som finns i mitt arkiv. Allt som många, många kunde ha glädje och nytta av.

Ibland känner jag mig som en kombination av gårdfarihandlare och väckelsepredikant.

Och ofta blir jag som sagt trött.

Några av engagemangen denna höst har gått till gamla hemtrakter, ställen där vi bodde innan vi gjorde det för oss ganska dramatiska beslutet att flytta.

I går påmindes jag om hur tiden i Kårböle var när den var som bäst. Vid Kårböle Gillets höstmöte, där jag talade om lokaltraditioner i Helsingebygden – satt Nina i publiken. Nina hör dåligt och hade beställt skrivtolk för att bättre kunna ta del av allt som sades under kvällen.

Det blev ett känslosamt möte. Plötsligt blev minnena så levande, alla gemensamma upplevelser och vänner, alla ingredienser som bildat ett lokalt nätverk av en omfattning jag nog aldrig mer i livet kommer att hinna bygga upp.

”Ni är så saknade”, sa hon.

Jag har aldrig tänkt på det ur den vinkeln. Vi ville något nytt, vi måste något nytt, så mycket hade förändrats, rentav raserats. Men kvar blev människor som saknar oss.

Människor jag märker fattas mig också.

Gillets ordförande frågade om de fick sända oss föreningens tidning trots att vi skrivit ut oss ur föreningen.

Gärna, sa jag, och uppgav vår adress.

Gärna vill jag veta vad som är på gång i Kårböle.

Så länge jag lever.

Blombuketter älskar jag. Ibland får man såna när man är ute på uppdrag.

Mammor, döttrar och jular

Som avslutning på jobbveckan sneakade jag iväg på bio i dag. Med en liten skara folk i högst varierande åldrar avnjöt jag komedin A Bad Mom´s Christmas. Det var burdust, det var burleskt, det var ofint och plumpt.

Men Susan Sarandon lyste upp det hela, tillsammans med Christine Baransky och en kvinnlig skådis i högre medelåldern till – de spelade tre mormödrar from hell som (tvångs)gästade sina döttrar i julhelgen.

Och jag fick mig några goda skratt, igenkänningsfaktorn var ganska hög ställvis. I filmen rannsakar både mammor och mormödrar – egentligen mödrar och döttrar – sig till slut. Alla inser att de agerat överilat och kunde putsa upp sitt beteende lite.

Jag hade en mamma som i juletider var mer svårhanterlig än vanligt. Som i många familjer utspelades hos oss rätt ofta det stora julgrälet – ja, det kunde infalla före julhelgen vilket ledde till att familjemedlemmar firade jul på var sitt håll.

Kontakten återknöts långt in på våren, ibland.

Och vad kunde vara orsaken till skärmytslingarna? Ja, en jul var det vasen på bilden nedan:

Min moster hade hämtat den från en resa till Leningrad, jag fick den som en förejulklapp.

När man är strax på 20 och nygift och bökar på med att ordna jul för två släkter är man inte riktigt lyhörd för finesser i kommunikationen. Mamma noterade att vasen inte fått den hedersplats hon tyckte den förtjänade – på pianot.

Hårda ord utväxlades – och resultatet blev att det firades jul på två håll det året.

Liknande incidenter återkom ett par varv – har säkert dokumenterat detaljerna i mina dagböcker.

Men min tanke nu när jag själv har varit både dotter, mamma och mormor är: kunde vi inte båda ha sansat oss lite.

Kunde inte åtminstone jag ha varit vidsynt och bjudit på lite barmhärtig ”förlåt att jag inte förstod och sa så fult”- retorik.

Vasen är i dag högt värderad av mig – men behäftad med det negativa minnet.

Den sista julen med mamma blev – som ju nog många andra också – lyckad. Hon dog i slutet av januari. Det var plötsligt, trots att krämporna var vardagsvara i mammas tillvaro.

Jag minns att det var moster som sa det högt: ”det var nu åtminstone bra att julen i år var så lyckad och fin”.

Man ska inte slumpa bort högtiderna. Det var också sensmoralen i dagens komedi som inte alls var så ytlig som den först kunde verka.

Gemenskaper

I dag möttes gänget som kallar sig Kristen lunchgemenskap på thairestaurang och diskuterade gemenskaper. Kristna gemenskaper – som lyckats eller misslyckats – var det mest. I det här gruppen pratas tro och tvivel och religion, det är ju grundkonceptet. Det är bara i den här gemenskapen jag gör det.

Sen har jag andra gemenskaper, t.ex. vi som lär oss sångteknik ihop. Så har vi Bullgummorna, jag längtar väldigt efter vår nästa träff. Där brukar pratet fortsätta där det slutade vid förra klassträffen. Vi som känt varann i långt över 50 år, men har nya saker att dela varje gång.

Ja så är det Damgänget eller vad vi ska kalla oss som ordnar ”flickträffar” och ibland små resor.  Vi som delat arbetsplats och också har en lång gemensam historia, jag längtar att träffa det gänget också.

Den här hösten har jag gästat ovanligt många gemenskaper som inte är mina egna. Det är föreningar av olika slag som bett mig hålla föredrag. Jag funderar alltid på om jag skulle kunna passa in  i den gemenskap jag gästar, bara helt teoretiskt.  Skulle det kunna bli min plats – sen när pensionsfriheten ger nya kontaktmöjligheter. Det känns oftast tveksamt, det där med att vara den nya flickan i klassen är inte lätt.

Och som några vänner i dagens diskussion konstaterade: man har ju behov av ensamhet också. Krafterna är inte oändliga – det har jag märkt i år då jag nog jobbat mer än nånsin i mitt liv. När jag kommer hem bara slumrar jag till vid TV:n, med möda laddar jag disk- och tvättmaskiner, makens nya långbyxor bli aldrig uppsydda.

Men: i detsamma tänker jag – 63 år – många av mina jämnåriga vänner är pensionerade eller jobbar förkortad vecka. Jag ska vara lite trött efter att ha knogat på i samma takt som mina 30 år yngre arbetskamrater.

Som motvikt skapar jag små oaser. Det är t.ex. härligt att kasta sig på sängen med Kyrkpressen på torsdagar. Och kanske märka att det finns en text av Karin Erlandsson eller Katarina Gäddnäs att gotta sig åt.  Se på ett avsnitt av nån deckarserie med en mugg glögg i näven.

Det är också en nåd att känna att man arbetat nog och ser fram emot pensioneringen. Alla tänker inte så, de finns de som trivs bäst i arbetslivet.

Har jag några gemenskaper att stötta mig på är livet i skick.

Det var väl ungefär det vi enades om kring dom smarriga kryddstarka rätterna på Ryanthai i dag.


Blomman jag fick efter föredraget hos Bembölemarthorna lyser som en liten sol på bordet. Jag borde satsa lite mer på snittblommor, tror jag.

Tidigt i november

En liten festsäsong infaller första veckan i november. För vår familjs del innefattar den förutom Allhelgona, Svenska dagen och Fars dag även dotterns födelsedag 5.11. Varierande högtidligheter alltså, rad i rad.

Allhelgona inledde på lördag med besök på begravningsplatsen. Maken och jag har blivit trägna ompysslare av släktens gravar, förr tände vi ljus bara på julen. Nu känns det plötsligt viktigt att ta en tur på Allhelgona också. Placera lite granris på den frusna marken, planera putsning av stenarna nästa sommar. Vi funderar över vilka gravar vi har råd att betala vård för, vi minns dem som vilar där.

Definitivt ett tecken på att vi åldrats lite mer igen. 

Det var väldigt mycket folk på Sandudd mitt på ljusa dagen, t.o.m. Ljuständningen verkar ha ökat igen, det är såna tider.

Sen var det dotterns trevliga födelsedagsmiddag på söndag. God mat – och alla minnena från den dramatiska dagen för 37 år sen då hon gjorde entré i världen genom oplanerat hastigt kejsarsnitt. Jag glömmer aldrig den där första minuten då hon rullades in till en yrvaken mor. Hur hon verkade känna igen min röst när jag högtidligt presenterade mig. Hur starkt hon grabbade tag i mitt pekfinger. Hur allt plötsligt hade en ny dimension.

Sen har vi Svenska dagen. Jag brukar aldrig fira, annat än med en halv Gustav Adolfsbakelse på jobbet. I år hade inga bakelser införskaffats. Det var lite snopet, för var borde man väl fira det svenska om inte i dess litterärkulturella högborg.

Nå, det blev Modersmålets sång och kaffe med dopp i samband med föredrag på Marthamöte istället. Modersmålets sång lär man kunna utantill till döddagar. Det rungade om sången. Sen sjöng vi ”Jag älskar min hembygd vid svallade hav”. Det gör  jag ju faktiskt nuförtiden. Men det är gruvlig text i den sången i övrigt.

Nu återstår farsdag. Far tänkte jag på lite vid graven i söndags. Vår relation var – sval, svår, outvecklad – vad ska vi välja?

I alla fall försöker jag nu på äldre dagar komma ihåg det som var ljust. Och från ingenstans dök minnet av hushållerskan Elsa upp. Elsa var fars alter ego när han mot naturens ordning skulle träda till i köksarbetet. Under de långa perioder mamma var väldigt sjuk hände det då och då. Det stora gulsvarta Marimekko-förklädet åkte på och Elsa ruschade omkring med grytor och pannor.

Jag minns det för att det var en ljusglimt i en eländig period. Far skojade och spexande, han kunde ju det om han ville. En befriande stund av skratt bröt oron och ångesten. Vi skulle nog klara skivan, Elsa hade full kontroll!

Om några veckor har vi advent här. Igen helt andra feststämningar. 

Jag älskar dessa årets sista månader!

Bekräftelse

Bokmässa. Med dotterns författarskap har det blivit en intensiv lång weekend. Man vill följa med allt som händer, såklart. 

I år hade jag en egen liten ko i diket för att uttrycka det proverbialt. ”Många krokar i långdansen” har äntligen funnit sin väg till tryckeri, bokhandlar och bokmässor. Och jag får fullfölja författarens/utgivarens nuförtida värv: sitta och skrodera om sin produkt inför en mer eller mindre engagerad publik.

Jag vet sen förr att det kan vara motigt. Men den här gången har lyckliga vindar följt mitt lilla (970 gram tunga) verk allt sen den stund då det ploppade fram ur tryckpresssarna. 

Trevliga recensioner, uppmärksamhet också på andra sidan Ålands hav, intresse bland allmänheten, mestadels riktigt positiva omdömen.

Bekräftelse. Den bristvaran har jag fått min beskärda del av nu. 

Känslan av att allt det oändliga osäkra knoget var värt att ta sig igenom.

När jag slog mig ner på Totti-scenen i lördags kände jag flytet. Intervjuaren Henrik Hulden var väl förberedd och tog upp saker jag kände mig ha svar på. Publiken – och den var riktigt väl tilltagen – var med på noterna. 25 minuter gick i ett huj.

Jag hade faktiskt för första gången i mitt liv roligt på en bokmässa.

Kom att tänka på en sak jag tog till mig i torsdags när jag lyssnade på två vise män, Tomas Sjödin och Patrik Hagman: det faktum att jag tror att jag äntligen funnit min plats. Tomas Sjödin har ju skrivit en hel bok om att den som hittar sin egen plats inte tar nån annans. (Han menade att det runt en sådan människa också skapas ett energifält som gör att folk omkring också kan hitta sin plats, det vore ju magiskt). 

Man ska veta vad man kan och ska satsa på och inte i falsk ambition och lystnad fika efter något ”större och finare” – som ordspråkets hund som ”gapade efter mycket och förlorade hela stycket”.

Det är en enorm mängd saker jag inte kan, men dem ska jag, råder Sjödin, inte ägna en tanke. Teoretisk läggning har jag t.ex inte en gnutta av. Istället ska jag vara glad över att jag efter 40 års arbete kan en massa on finlandssvensk traditionsinsamling och finlandssvenskt traditionsmaterial. 

När jag får skriva och föreläsa och upplysa arkivkunder om det jag kan – då är jag på min rätta plats. 

Mitt i en föränderlig värld med krav och kritik och vilseledande direktiv och påbud vill jag nu värna om mitt.

Sen sa Tomas Sjödin också att pensionärer har chansen att skapa sig en ny plats i sin nya situation.

Det låter mycket spännande. Något att se fram emot och hoppas på. 

Har av dottern lärt hur man ska klä och föra sig elegant och övertygande i mässmiljön. Satsade på rött i blus och naglar. Såg av en liten filmsnutt av mitt uppträdande att jag gestikulerade vilt men den hand som inte höll i mikrofonen. Så jag måttte ha känt mig ledig på scenen, familjen påstår att jag i vardagslag viftar lika häftigt med båda.

Tyst det är i huset

Höstlov. Klockan är 22.15 och gästande barnbarnen har släckt lampor och paddor och dragit täckena över huvudet. Flickorna har varit här hela veckan, föräldrarna semestrar i Japan.

Det är full rulle med två damer på 11 och 8 i huset. När natten kommer blir det märkligt tyst. Maken har också lagt sig, vi har passat på att sova långa nätter enligt flickornas tabell. 

Det var ju skolmorgnar en del av veckan, brådskande frukostar med ögat på klockan, kvällar då man måste ha läxorna klara och hobbysystemen under kontroll.

Unga ungdomar är alltid hungriga – tack och lov för det – så det ska finnas mellanmål och olika matvaror två gamyler inte köper annars. 

I dag stack vi iväg till Nationalmuseum, vår gemensamma favorit. Speciellt förhistoriska avdelningen och kyrkokonsten intresserar – ja, legenden om biskop Henrik är läckert gruvlig, för att inte tala om Sankta Barbaras öde. 

Vintti – museets vind är väldigt rolig – med museipedagogiskt pyssel som ännu ett tag passar våra flickor.

Solskenet var av den ovanliga klass att vi drog oss till berget i ändan av flygfältets landningsbana – det tipset hade vi snappat upp i FB-flödet. Jo, det var imponerande när de stora planen dalade över våra huvuden!

Sen åt vi en riktig kanonmiddag på O´Reilleys – man måste väl erkänna att mathållningen en sån här vecka inte är av högsta hälsosamhetskategorin. Vi roar oss hellre än står vid spisen, så att säga. 

I morgon är Järnvägsmuseet i Hyvinge i planerna, vi har nämligen betat av huvudstadsaregionens museer rätt duktigt och får bege oss lite längre bort. 

Ikväll spelade vi också Afrikas stjärna och Cluedo, pusslat har vi också. Och mommo har lärt sig ett nytt dataspel av S – Badland hette det – inte lätt. Allt oftare kan flickorna saker jag inte kan. Bra!

Men nu är det tyst i huset. Och något avslappnande glas rött blir det inte frågan om.  Vi dricker ingen alkohol när vi har ansvar för barnbarnen. Champagnen denna vecka bär namnet Pellegrino.

Best of

15.10. En glimrande höstsöndag mitt i flera dagar regn – och mer nederbörd är på kommande ser jag av rapporten. 

Men i dag var det strålande – vi kunde äta på inglasade balkongen- i 26 grader!

Mitt i hösten är vi, det är ruska både inne och ute. Höstlov nalkas, vi har barnbarnen här hela veckan. Deras föräldrar är i Japan och verkar stortrivas med alltihop. Tumisskapet, att uppleva en fullkomligt annorlunda civilisation. Jag gläds storligen åt alla rapporter, både per sociala medier och telefonerande via olika gratiskanaler. Japan verkar vara något fullkomligt vidunderligt. Men jag undrar hur mina knän skulle klara den kulturen. Alla dessa stolar utan ben och madrasser direkt på golvet. Inte skulle makens fiskallergi ha det lätt heller. Men nog verkar det fint! Allt är lite olikt – och genomtänkt på ett spännande vis.

Vi härhemma  planerar också ha det skoj i veckan, bara slappa och umgås- gå på museer, spela spel, whatever, och äta det vi tycker om.

Best of – döpte jag bloggen till, ja! Där kommer vi in på vår vana att vid kvällssitsarna knäppa på Spotify. Skivorna får vi spela via datorn nuförtiden, DVD-spelaren bara säckade ihop och vi tyckte inte det var värt att köpa en ny. Dator-högtalare är lika bra. Färre apparater!

Igår kväll  råkade jag få syn på listan över vad vi loggat in på via Spotify senaste tiden: Best om Puccini, Messias, Svenska ballader, Ruben Nilsson, Sofia Karlsson, Lugna låtar, Torsten Bergman, Gluntarne, Jussi Björling, Operettas, Best of the sixties, Best of the seventies, Proms (från Albert Hall, London). 

Sånt. Säger mycket om oss och våra preferenser. Irish pub music har vi också lyssnat mycket på. Mozart, Elgar och Juice Leskinen! Allt världen kan bjuda på! Och snart drar Julradion igång! 

Nåja, nu en liten tupplur på maten. 

Tre arbetsdagar till, sen höstlov! Yes!