Ballonger för alla

Förhandsröstningen i församlingsvalet har gått av stapeln denna vecka. I egenskap av medlem i församlingens valnämnd har jag suttit i valbåsen i några affärscentrum i trakten. När man sitter ute bland folk inträffar möten, konfrontationer av olika slag.

Som i tisdags, till exempel.

Han kom dragande på sin butikskärra, lite tvekande passerade han röstningsborden som var placerade mellan bageriet och kaféet.

– ”Vill du rösta”, frågade vi funktionärer. Nej, det var inte avsikten för han hörde inte till kyrkan. En lång förklaring till hur släkten i olika repriser skrivit in sig och ut sig ur kyrkan följde.

Så drog han kärran några centimeter och stannade upp igen. ”Fast jag äter lunch i olika kapell och kyrkor, när det bjuds”, sa han. En lång beskrivning av hur trevligt och bra detta var följde.

-”Du tycks vara rätt mycket i kyrkan”, tyckte vi funktionärer, ”det är ju fint”. Efter att ha dragit kärran några centimeter till stannade han åter upp. En lång beskrivning av hur han ser på tro och liv och hela tillvaron följde.

Det var mycket kyrklig närvaro och trostänkande som kom fram denna lilla pratstund med mannen som inte hörde till kyrkan.

– ”Men ta nu lite choklad i alla fall”, bjöd vi, ”fast du inte röstar”.

Kyrkan ska vara med där folk rör sig, det står klart för en genast när man får chansen att medverka i en sån här situation. Det finns så oändligt mycket andligt i varje människa, livshistorier man vill ventilera, tankar man vill lufta.

Ute där folk rör sig – naturligtvis. Mamman som skyndade förbi med barnen som glada noterade att det delades ut ballonger vid röstningsbåset till exempel. ”Nej det är för dom som röstar” väste hon åt småttingarna.

Som med en röst ropade funktionärerna både från den finska och den svenska församlingen ”nej, nej, ballongerna är för alla, varsågod – och ta lite choklad också om ni vill”.

Och mannen med köpkärran, ja om en stund drog han vidare.

”Guds välsignelse”, ropade han till avsked.

Annonser

Slavarnas högtid

Slavarnas högtid – så kallades faktiskt Allhelgonadagen tidigare i Svenskfinland. Man hade vid denna tidpunkt av hösten avklarat alla de stora arbetena och det var dags för tjänstefolket att få sina friveckor. Man gifte sig ofta då, gick på marknad, ställde till kalas och bytte arbetsgivare – om det var så det kändes.

Jag älskar denna tid av året när allt börjar smyga sig mot advent. Som dagens predikant i domkyrkan, Heidi Jäntti, sa är bibeltexterna denna tid av kyrkoåret mörka och lite rannsakande. Man ska tänka efter, man ska fundera över var man står och vad man värderar.

”All tid numera går åt att rätta det som är fel”, är en kommentar jag minns från veckan som gick. En professor emeritus yttrade dessa ord i en diskussion – och jag kunde bara hålla med. Så känns det nu på gränsen till pensioneringen för mig också. Man vill mana alla till att läsa in sig och ta reda på och inte uttala sig utan kunskap. Men dessa maningar borde sakna inslag av grinighet och bitterhet. Man vill bara välvilligt förmedla livsvisdom.

I veckan fick jag nämligen igen bita ihop då min kunskap – nu från högre ort – utnyttjats på ett ogrannlaga vis. Plötsligt blev mitt pressmeddelande en annan persons festtal, no more said.

Men vad göra? Fira slavarnas högtid är väl receptet! Lägga sig på sängen med deckare och jultidningar. Festa på fiskar Ronnys skagenröra inköpt på Reko i Olars – det har blivit en njutning varannan vecka nu. Och sen firade vi allhelgona med Mac Donalds-lunch med barnbarnen och besök på Sandudd begravningsplats med dottern (och fina magen, vad jag längtar efter den bebisen).

Vi prydde fint med granris och lyktor och funderade över alla som vilar i gravarna. Det är inte bara glada minnen som kommer en i sinnet vid den vandringen. Men något speciellt är det med allhelgona – en tanke av försoning dominerar. De bortgångna vi inte hade så lätt med – kanske försökte de ändå sitt bästa, eller kunde inte agera på annat vis.

Ett ljus och en tanke är de värda hursomhelst. Och jag hoppas de i livet fick tillräckligt skagenröra och goda diskussioner!

Den som stjäl – hen går det aldrig väl

Så brukar det stå inskrivet i böcker, med specifikationen ”denna boken stjäl”. Jag kom osökt att tänka på den gamla ramsan i dag då jag åter – ja, det sker numera rätt ofta – märkte att ”stöld” av kunskap skett, ja åtminstone stöld av befordrande av kunskap om att någon annan kunde veta mer om saken. Så var det i det senaste fallet åtminstone.

När man blir tillfrågad och smickrad och vill framträda i medierna eller i annat sammanhang, trots att man vet att den främsta kunskapen egentligen finns hos någon annan. Men då skulle man ju inte få skina själv, och det var ju till mig frågan kom, så egentligen är väl jag den som ska svara för de som kontaktade såg ju just mig som en auktoritet. Fast jag ju nog vet att …

Det resonemanget.

Detta är en riktig surblogg! En argblogg – och en blogg där jag rannsakar också mig själv och hoppas att jag aldrig agerat så. Att jag i min vetskap om att en annan kan och vet bättre om något ämne inte generöst rekommenderat den personen istället. Istället för att låna och citera sagda persons texter utan hänvisning och ge skenet av att jag är experten.

Tvi vale – men jag tror faktiskt jag aldrig agerat så.

Och den som agerar på det viset – ståtar med lånta fjädrar – brukar det aldrig gå speciellt väl i fortsättningen. Konstigt nog finns det en rättvisa i den saken – den personen som agerar så småttigt och fjuttigt – den blir aldrig i världens ögon nån storhet heller!

Se där fick jag mina söndagspredikan skriven! Göran icke så! Jag eller nån annan heller!

Höst och lov

Två dagar höstlov hade Helsingfors i år (i motsats till hela veckan i Esbo) och det är nog. Räcker till en liten batteriladdning, men vill man ha det ska man ur huset. Vi hade två rabattbiljetter till Eckerölinjens Tallinnbåtar kvar, så till det facila priset  av 5 euro per man åkte vi över viken på lunch och promenad.

Ungefär sex timmar i land har man på en sådan kryssning och det är lagom. Det var det vidunderligaste höstväder man kan tänka sig, lite svalt, men ändå milt, solsken från klar himmel hela dagen. Att vara utomhus en hel dag är inte vanligt för mig, upplägget kändes överdådigt.

Som vanligt satt vi i champagnebaren de två timmarna överfarten tar, lite upp på däck var vi också. När torn och tinnar och stadsmuren kommer i sikte pirrar det alltid i mig. Tallinn åker vi oftare till än till Åbo och Borgå, nuförtiden. Ändå är besöken förknippade med förväntan – och inte sällan överraskningar.

Varje gång vi stiger i land i Estland och snabbt vandrar genom terminalen minns vi hur passkontrollköerna förr naggade den korta vistelsen i land betydligt.

Nu är man vid Tjocka Margareta i ett huj och har kullerstensgatorna under fötterna. Denna gång hade vi bara en liten utställning i sikte, medeltida föremål på Niguliste museum i kyrkan med samma namn. Vackrast var några trolovningsbroscher:

Sen gick vi över gatan och mina knän sattes på prov i trappan till restaurang Pörgu (Helvetet) jag utvalt för dagens lunch. Tripadvisor hade rätt – utsökt gott. Servitrisen frågade maken som var först för dagen med att beställa Filet Mignon om han tyckte kockens nya kombination var bra. Kocken ville veta, nämligen. Blodpalt med lingon och surkålspastej ackompanjerade biffen – ja, det var magnifikt konstaterade maken. Också min rödbetssås, den varma potatissalladen och grillade kotletten var som från Himlens kök.

Enkelt och sparsmakat vad gällde upplägg och miljö. Här regerade smakerna.

Sen till Rahva Raamat, bokhandeln som alltid levererar det senaste i bokväg åt fysikermaken. Massor av engelska pocketböcker finns också.

Och ut i solen igen. 15 kilometer blev det vandrat i staden och runt staden, hela vägen utanför muren, vid de härliga tornen, Långa Herrmann och Kiek in de Köök. Kaffe med bakelser i ett av de lite gammaldags kaféerna på Vene. Och sen tillbaka mot båten igen, mera ringmurar, mera torn.

Det retar mig att mina knän just nu inte vill klättra upp i torn och tinnar. Men gläder mig att de klarar av 15 km promenad.

En sista glädje på denna resa var besöket i Oleviste kirk, stadens största kyrka som alltid varit i lite skraltigt skick. Men nu hade något hänt, det var upputsat och fixat och speciellt när man vände blicken mot mittgångens valv hisnade man. Ja – så här skulle det alltså se ut!

Förfärlig höstlovsrusch på båten, men vi lyckades få ett bord i baren i aktern. Fick ingen bild av den avskedsvy man kunde njuta av där: tornen och tinnarna mot den röda solnedgången, pärlbandet av väg längs kusten, det blinkande TV-tornet – en makalös syn! Och allt detta ser vi klara dagar glimma över viken när vi står på balkongen i Över-Sökö.

Snart igen, Tallinn, snart igen!

Gris, Åsna, Sjua, Stress

Barnbarnen var på besök en lång weekend. Tolv och snart tio är dom, en dynamisk ålder. Vi följde det beprövade konceptet. Sängar bäddas på hela sovrumsgolvet, där kan man slänga sig med padda och hörlurar och titta på Netflix. Vira in sig i en mjuk filt, kura i en egen mysbubbla. Vi bäddar inte ihop på hela helgen, allt får flyta omkring.

Alltemellanåt får gästerna nog av sin bubbla och drar ur hörlurarna: ”mommen ska vi spela nånting”.

Jo, vi ska för mommen har i alla sina dar gillat sällskapsspel. För det är det som gäller, även om det ibland kan ha ett visst nöjesvärde att utmana mommen på nåt snabbt och kringelikrokigt dataspel.

Vi plockar fram Cluedo, Alfapet, Afrikas stjärna, Sänka skepp.

Igår gjorde vi ett pussel tillsammans och sen plockade vi fram kortpacken. Gris, Åsna, Sjua, Stress – nej jag spelade inte allt detta när jag var barn så vi får börja med långsamma provomgångar. Stress är jobbigast för en 64-åring, som namnet säger.

Sen lärde jag T fyra patienser och hon lärde mig en ny – den var väldigt intrikat. Vi satt med varsin kortpacke och slog den patiens som både min mamma och min morfar alltid höll på med. Morfars Åbo-slott-kortpacke doftade piptobak så det osade, korten var nötta och lite flottiga på ytan.

I Heureka-shopen har mofa köpt flickorna var sin tredimensionell byggsats, jag skulle aldrig i mitt liv få en sån hoptotad. Men flickorna kan. De älskar dessa byggsatser.

T sitter och skapar ett Ifolor-album av våra gemensamma semesterbilder, S vrider på sin Rubiks kub – dom tycks vara på modet igen, en klasskamrat lär till och med ha hållit föredrag om kuben och dess varianter.

Sen spelar S lite på min keyboard och visar mig ett pianodataspel där det gäller att mycket snabbt slå på rätt tangenter för att skapa melodin.

När kvällen kommer bunkrar vi upp med pizza, ost, druvor och kex vid TV:n – en kväll ser vi Singing in the rain, nästa Sound of musik. Jag vet inte hur många gånger vi sett de rullarna. Varken gammal eller ung tröttnar nämligen.

När familjen von Trapp vandrat över alperna mot en tryggare framtid går vi och knyter oss. I våra obäddade sängar.

Snart kommer tider då annat än kortspel med mommen står främst på agendan. Det är som det ska vara.

Men så gammal jag är glömmer jag aldrig min egen obäddade säng på golvet hos mommo i Tavastehus. Doften av pannkaka och tryggheten i en moster som aldrig sa nej när vi frågade ”ska vi spela nånting”.

Carola, Fiskis, 1.4 1980

Bullgummorna träffades igen igår, d.v.s. studentklassen 1974 från Svenska Flicklyceet i Helsingfors (beläget vid Bulevarden 18-20, därav smeknamnet ”Bullan”). 45-års studentjubileet nalkas, vi har på senare tid börjat träffas regelbundet, betar av klassikerrestaruranger i staden – i går Sea Horse, i vår ungdom en riktig håla, ”Sikala” kallad”, i dag en pärla med många stjärnor på Tridpadvisor.

G hade påpassligt tagit med sig klassringen vi köpte i mellanskolan – det var tradition då. Prydd av rosor och vågornament, med klassträffens plats och datum ingraverat: Fiskis (Fiskartorpet) 1.4 1980. Jo, jag hittade min också, djupast ner i en låda, den rymdes knappt på lillfingret.

Det är märkligt hur skoltiden evigt bildar en fond i ens liv. Hur de kontakterna fortfarande definierar vem man är, den man blev. Hur det känns tryggt med denna systraskara, evigt förbunden av en gemensam forntid.

1.4 2019 är mitt pensionsdatum. Många klasskamrater har redan inordnat sig i den – mer eller mindre – lediga tillvaron. Vi har barnbarn, bonusbarnbarn, skraltiga knän och stela ryggar. Skrynkliga händer och stela leder hindrar klassringen att sitta bra. Men det finns mycket skratt i oss. Alla är sig på något sätt sig alldeles lika från 45 år tillbaka.

Det känns gott.

Härligt och lite galet

Mitt sista arbetsår på Svenska litteratursällskapet har gått i publikkontakternas tecken. Föreningar och seniorer ingår inte i strategins prioriterade målgrupper (fast de kan säkert inordnas i den tredje gruppen efter forskarna och skolan- kallad ”Opinionsbildarna”). Jag har inte salufört mig, men av nån anledning hittats och blivit efterfrågad.

Så jag har farit runt, i pensionärskretsar, hembygdsföreningar och marthagrupper, bokklubbar och församlingar, 14 föredrag blir det i år – tre kvar på agendan.

Jag tycker mig smälta in på de flesta ställen numera, har lärt mig att tala ganska avslappnat, orkar inte spänna mig. Ofta bara anländer man, håller sitt föredrag, svarar på lite frågor och går hem. Men lika ofta – ja oftare – får man med sig något att tänka på, en insikt som piggar upp (förutom en blombukett, choklad eller annan present, alltså, betalt tar jag ju inte då det rör sig om tjänsteärenden.)

Häromveckan besökte jag t.ex. en Folkhälsangrupp i nya hemstaden. Ett tiotal damer försedda med rollatorer och käppar, men med glimt i blick, bänkade sig i rummet. (Det intressanta när jag besöker en sådan grupp är ju att jag är på tröskeln att sitta med på pensionärssidan av rummet. Anar så att säga en snar framtid i upplägget, jag är inte så mycket yngre längre.)

Ämnet var denna gång folktro, och det blev en livad stund. Det mesta jag berättade väckte genklang – och en massa egna historier. Hur mamma nog lärt en göra korstecken i den jäsande degen, hur man var sanndrömmare, hur maken minsann lagt en yxa under sängen för att garantera nästa barns mannakön. (Den sista historian väckte väldigt mycket skratt och kommentarer.) T.o.m. den unga Folkhälsanställda kunde vittna om att hennes far allvarligt tillfrågats om han var redo att ta båtplats nr 13 i hamnen – den var liksom inte riktigt populär.

Mitt i den livfulla diskussionen började min publik fundera över föreläsarens utbildning och arbete. Är ditt jobb att samla och forska i traditioner av alla slag, allt detta vi minns och (ofta mot förstånd och logik) noterar och ger akt på? Ja, sa jag, i 40 år har det varit min uppgift att fortsätta det arbete Svenska litteratursällskapet satte igång med 1885 – se till att traditioner fortlöpande hittas i vårt arkiv. För dom tar ju inte slut, ändrar form en aning, kanske.

Så gav jag lite smakprov: traditioner vid bröllop och begravningar, ramsor och ordspråk och minnesverser och lekar… Efter varje exempel ropade någon i publiken ”Härligt!” , ”Underbart” eller rabblade upp något eget exempel.

När jag avslöjade att jag doktorerat på barns räkneramsor bröt ett väldigt skratt ut! Olle dolle doff – Enten tenten – menade jag dom ramsorna! Jamen ”Härligt, härligt”.

När jag var klar och vandrade mot metron slog det mig – nåmen, precis! Ganska galet och annorlunda har mitt arbetsliv varit – och ”Härligt” beskriver det väl ganska så väl!

När jag berättar om folktro brukar jag ta med mig – och dela ut – en liten skrift med spökhistorier jag samlade in med ett upprop – det kom sammanlagt 800 stycken! Kollegan, fotograf Janne Rentola skapade suggestiva illustrationer. Härligt och galet att jobba med det materialet också.

Försonliga tider

Underligt. Jag 64 år, snart pensionär. Ändå funderar jag ständigt över hur jag värderats av min forntid. Vad föräldrarna tyckt, lärarna. Människor som länge sedan lämnat detta jordeliv.

Speciellt svårt har det varit med pappa. Han verkade aldrig engagerad, han var mer intresserad av andra människor, han försvann – nästan – när jag var 17 år.

Man söker spåren efter en tillgivenhet. Man vill ha hört ihop, vill ha varit ett älskat barn. Ens identitet ända in i ålderdomen hänger på detta.

Far firade – som jag säkert skrivit förr -ganska ofta sina jular med andra människor. Den första personliga julklapp jag minns av honom var en reklampennna från den lokala Esso-stationen. Reklampennor var inte väldigt vanliga i 60-talets början. Jag blev på något sätt glad, fast gåvan inte kostat något.

Jag har inte många gåvor far gett mig överlag. Men några. Ett set med senaps- , salt och pepparkar han köpte under en resa till Paris (har syster sitt set kvar, månne?), och några böcker.

1972 och 1974 har jag antecknat i musikböckerna jag fick av far – då bodde han redan annanstans. Jag har sparat dessa tre böcker genom alla flyttningar och gallringar. De är beviset på att far förstod vem jag var – musikälskare – och omsider (liksom han själv) körsångare.

Varför hittade vi aldrig diskussionskontakten? Den eviga gåtan. Och den märkliga försonligheten som infinner sig på ens egna gamla dagar. Man vet inte hur ens föräldrars liv egentligen var – vad som styrde deras ageranden.

Man söker försoning. Man försöker förstå. Och man förlåter.

En hel del bio

Maken har mesta delen av veckan vistats på vetenskapskonferens i Hull – i sällskapet ingick 16 elever och ytterligare två lärare.

Så jag har varit ensam hemma och tyckte jag kunde hitta på något. Bio har det inte blivit på ett tag nu och en bunt av de Kultursedlar arbetsplatsen förser oss med går ut i höst – så bio blev det.

I går stack jag mig alltså in på en finsk film – det görs mängder just nu. ”Glada tider, Kverulanten” (Ilosia aikoja, Mielensäpahoittaja) har jag sett trailern till och blivit lite nyfiken på.

”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society” har gått ett tag och hotar snart försvinna från repertoaren. Eftermiddagsmatinen i dag samlade ett tiotal åskådare.

I morse recenserades också ”Unga Astrid” överallt – och ivern väcktes att se också den. Så efter att sluttexterna till potatispaj-filmen rullat slut satt jag mig fort på metron för att i biosalongen i hemknutarnas köpemporium ”Stora äpplet” fortsätta vistelsen inför vita duken.

När jag tumlade ut därifrån var jag ordentligt rörig i skallen. Jag hade inte hunnit smälta intrycken från dagens Tavastland innan jag förflyttades till 40-talets Guernsey och därifrån i ilfart till 20-talets Småland.

Det kommer att ta en stund att reda ut vad jag egentligen sett. Ingen av filmerna var väl vad jag direkt kunde kalla omistlig, men alla tre vad definitivt sevärda. I alla tre fanns en massa att analysera beträffande hur tidsandan, moral och etik, hämnd, krig, missnöje – och folklynne bestämmer människans levnadsvandring.

Fina skådisar hela vägen – får jag välja några särskilt framstående blir det Heikki Kinnunen som den underbara Kverulanten, en man med förändringspotential samt Isak Lydik Radion och Marius Damslev som spelade Astrids son Lasse i 2 respektive 3 års ålder.

Den sistnämndas tolkning av kikhosta fick det att dallra i ens mormorshjärta.

Nåja. Alba August och Lily James är ju vidunderliga.

Sju väl använda timmar, alltså.

När glömskan tog över

Häromveckan hade Annika Rentola skrivit en tänkvärd krönika i HBL. Den handlade om bemötande av minnessjuka och inleddes med ett talande exempel på hur ett regellöst och sjövilt kortspel mellan demenssjuka farfar och tioåringen kunde utvecklas till en stund av skratt och trivsel. Hur barnbarnet förstod hur umgänget bäst gick till.

Jag kom osökt att tänka på moster. I släkten är hon hittills den enda som levat med demens, alla andra i den äldre generationen har dött mer knall och fall. Men moster genomgick i långt över 80-års ålder en bypass-operation med vaskulär demens som följd.

Och plötsligt var släktens mest organiserade, mest pålitliga, mesta stöttepelare en annan människa.

Det började med klagan över grannens tvättmaskinstvättande och radiospelande nätterna igenom. Det lät rimligt, det gjordes efterfrågningar – nej, ingen bodde just då i den grannlägenheten.

Småningom kröp bevisen på sjukdomen fram, ett efter ett. Det hela försvårades av att moster var bosatt 100 km bort, vi sågs inte dagligen. Innan det ordnade sig med ett övervakat boende följde en lång tid av oro och åga. Bättre dagar med redigare telefonsamtal följdes av sämre då ingen svarade på ringningarna. Allt flera föremål, inklusive hela pensionssumman utplockad från banken, hade placerats på säkra ställen i hemmet – för att aldrig återfinnas.

Ja, mönstret återkommer ju i de flesta demenshistorier, och det var egentligen inte det jag skulle skriva om.

Nej, det var just mötet med den minnessjuka jag tänkte på. När moster väl bodde i ett nybyggt pensionärsboende saknade hon inte sitt forna bohag som blivit kvar i lägenheten. Hon hade sina vänner, några mjukisdjur hon plockat åt sig ur avdelningens förråd. Med dem satt hon och förde tysta konversationer, fullkomligt tillfreds. Jag brukade hälsa på nallarna när vi kom på besök.

Jag minns att det fort blev klart att invecklade rapporter om släktens göranden och låtanden var överflödiga. Jag tog ibland med mig fotografier som vi småpratade kring, det kunde till synes ofta ha berört fullkomligt främmande människor. Men vid avfärden pekade moster plötsligt på det fotot där hon själv fanns med omringad av en mängd släktingar. ”Får jag det där”, sa hon, och lade det på sitt tomma nattduksbord.

Hufvudstadsbladet hade jag också alltid med mig, moster hade ju varit intensivt engagerad i nyheter och politik. Vi gjorde lika varje gång, bläddrade långsamt igenom tidningen, jag läste högt nån stump och moster tyckte hon identifierade nån på bild. Det jag minns från vårt läsande var gemenskapen och att vi skrattade mycket – åt allt och egentligen ingenting. Våra diskussioner var mestadels helt huvudlösa, men nöjsamma. Det saknade betydelse att moster kanske inte – eller ibland inte – visste vem jag var – eller gjorde hon det?

En dag föll moster och bröt lårbenshalsen. Den demenssjuka var alltid sist i operationskön, så processen blev lång. När jag besökte den djupt nedsövda nyopererade patienten lyfte sköterskan på täcket och visade på såret. ”Titta så vackert och jämnt kirurgen sytt”, sa hon.

Och fint var det gjort, och glad blev jag över den omsorgen, precis som sköterskan tänkt sig.

Moster behövde aldrig ge sig in i rehabiliteringens utmaningar, den slutliga sömnen tog över. Riktigt vackert kom döden, och jag fick vara närvarande.

Och utanför fönstret föll vinterns första snö, den 12 oktober.