Det ordnar sig

Hur ska dagens blogg rubriceras? Jag får lämna det till sist, för nu har gumman ingen aning om en röd tråd i skriverierna. Gumman är villrådig och lite deprimerad.

Vi vet alla hur det är – just som det såg lite ljusare ut är Finland plötsligt sämst i klassen med vaccinationsstatistiken. Folk protesterar fult och ojust mot det nyinförda coronapasset. Lillajulsäsongen är i fara, situationen i Baltikum och Ryssland katastrofal.

Man klarar inte av nyheterna. Därtill späder folk på med ondska i saker som inte är coronarelaterade – ta nu kyrkoherdevalet i Pedersöre. Man blir helt matt av alla samlade negativa vibrationer.

Det gäller kanske att fokusera om. Bokmässan inleds nästa vecka och dubbelvaccinerade ska väl kunna ta sig en tur. Och tredje dosen får vi snart, maken i rappet. Man läser att körer och pensionärsföreningar samlas igen, det ska bli konserter och julluncher.

Men ska det verkligen? Tvivlets frön är åter sådda.

Det dånar i huset av borrningarna i granntrappan, luften börjar redan vara fylld av damm också i vår lägenhet. Rörsaneringen flåsar oss i nacken. Flytten till exilboendet börjar verkligen locka, men före det ska mycket göras – nedpackning av hushållet, packning för två månaders bortvaro.

Det gäller att fokusera på den flackande ljuslågan i den tunnel som igen verkar mörkare och djupare. En dag, ett ögonblick i sänder, detta eviga credo.

Nu ska maken och jag först ta en liten höstlovstur med familjen, kryssning till Stockholm, bevars. Ser i FB att många vågat sig längre bort – det väcker hopp! Att sitta och prata ordentligt, äta gott och se något nytt – samla lite krafter.

Sen orkar vi börja packa, jag har ju en ganska bra plan. Både wc och kök ska bäras ut, något nytt är på kommande. Det blir jul i annorlunda tappning, men det kan också bli spännande!

Tänk positivt, som en gammal vän alltid mässade – länge sen jag gjort det.

Redan har jag inhandlat en julkalender, scouternas. Nedräkningen till årets största fest – och till återkomst till det renoverade hemmet kan snart börja.

”Det ordnar sig”, är en replik jag tycker ofta förekommer i rikssvenska TV-serier, mer sällan i finska. Också när det ser verkligt jobbigt ut yttrar någon tvärsäkert denna hoppfulla åsikt.

Naivt eller inte – det får bli rubriken denna vecka!

Nånting är sig likt i alla fall – scouternas julkalender varslar om festliga tider och den stora högtiden!

Det ligger i lådorna

Mitt favoritprogram ”Det sitter i väggarna” har just avslutat sin senaste säsong. I seriens berättelser sitter ju både familjetraditionerna och byggnadshistorian konkret i husens väggar, i tapeter och fönsterkarmar och efterlämnade artefakter och dokument.

Jag har inga husväggar som inramar min släkthistoria. Men ”något ligger i lådorna”, kan jag i alla fall konstatera, en del ledtrådar till det förgångna.

Vi lever i lite uppskärrande tider denna höst, som man gör när stora reparationer föreligger. Rörsaneringen rår man ju inte på – det är bara att hasa med och välja sina kakel och spegelskåp och betala vackert.

För vår del måste det dock bli köksreparation i samma veva, Ikea-köket som fanns då vi flyttade in har till alla delar slitits slut. Och fast man inte väljer några märkliga extravaganta lösningar kostar det att byta ut allt, börjande från golvet.

Nuförtiden brukar jag alltid försöka tänka att det jag lägger ut kommer en annan till nytta som lön och utkomst. Så rullar världen, saker måste få kosta.

Det känns dock roligare att låta skickliga hantverkare fixa upp gamla lampor och klockor och soffor än att köpa det vardagliga och nödvändiga, tvättmaskiner och wc-byttor.

Särskilt om föremålen som behöver omsorg har släkthistoria. Eller om de är kära som vår soffa som nu i samband med alla andra restaureringar ska få nya dynor.

Inför den stora inpackningen av bohaget kom jag att tänka på de äldre generationernas flyttningar och ägodelar. Tog fram lådan med ”Löfströms papper”, mammas släkt. Där finns ett antal bouppteckningar som är intressanta att ta del av.

Mormorsfar, torparen Edvard Lindrot, avliden 1917, bosatt i Antskog lämnade efter sig en detaljerad bouppteckning där varje kittel och kastrull, varje verktyg och kalsongpar (de var två) räknades upp, vid sidan om det lite större – roddbåten, spinnrocken, de 10 hönorna, fyra korna och två kalvarna.

Inga värdeföremål ägde Edvard, men nog en ”romulooda”, vars innehåll inte vidare bokfördes. Två par kaffekoppar, sex tallrikar … Så lite, så lite. Kvar i det minimalistiska hushållet blev änkan Eva Wilhelmina, hennes gångkläder bokfördes också i förteckningen.

Sen har vi min moffas, appreturmästaren Oskar Löfströms, bouppteckning från 1963. Här buntades husgeråd och sänglinne ihop lite mer. Men jag har en klar minnesbild av att en farbror satt och räknade silverskedar i matsalen – endast 12 stycken uppges de ha varit. En gammal radio, en heteka-säng … Och gångkläder, ospecificerat – både moffas och mommos.

Två föremål hajar jag till vid, de finns bokförda under ”Sekalaista”, diverse: en tennkanna med sex bägare och ett tennkärl med lock. Dessa föremål står nu på min bokhylla, gåvor av arbetsgivarna var de i samband med olika födelsedagar.

Mommo och moffa flyttade en del, från Antskog till Ekenäs, från Ekenäs till Tavastehus – det var moffas jobb som styrde familjens liv. Man samlade inte på sig så mycket – dessutom minns jag att det berättats att moffa i samband med flytten till Tavastehus skänkte det mesta av familjens möbler till karelska evakuerade han fattade medlidande för. Det blev nytt bohag på ny ort, mommo lär ha blivit tagen på säng av makens initiativ – jag känner mig alltid stolt vid tanken!

I dag noterar vi våra prylhögars egentliga omfattning i samband med att de ska packas och plastas in och radas undan inför livets reparationsarbeten. Eller när dödsbon ska tömmas. Eller när det ska flyttas, vilket många gör ofta.

Och ”romulådorna” – skräplådorna – ja hur många sådana äger inte var och en av oss!

Morfars tennföremål hör i dag till mina största skatter! Vid sidan om fotografierna av Antskog klädesfabrik som placerats bakom dem.

Allt har sin tid

På sistone har jag rätt ofta sett ett bibelord citeras – det bekanta ur Predikaren om att det finns en tid för allt som sker under himlen. Här räknas sen upp det mesta – tid att riva eller bygga, tid att skaffa eller mista, tid att spara eller kasta.

Och det är ju sant, men inte i alla stycken trösterikt. Tre av mina fokuseringspunkter i tillvaron har på sista tiden försvunnit, eller är på väg att göra det.

Mataskärs kapell. Det var det första jag bekantade mig med i det som senare blev min hembygd. Barnbarnen sjöng i församlingens kör och jag ska aldrig glömma adventsgudstjänsterna där. Att något så fint kunde finnas så nära! Altarfönstret mot havet, stillheten, friden. Att yngsta barnbarnet O hann döpas i kapellet är en nåd.

För nu är det sålt, avsakraliserat. Allt har sin tid.

Sen kom budet om den trevliga trädgårdbutiken i Överby vid Margretebergsparken. Den ska slå igen, läste jag i FB. Inga blommor, tomater, äpplen, gurkor mer på utfärderna till ett av våra stamställen. Allt har sin tid.

Och så har vi Sökö lokalbibliotek. Aldrig har jag lånat böcker som nu då lilla filialen ligger ett stenkast från hemtrappan. Gammal och ung har flockats i de små utrymmena som rätt nyligen piffades upp. Men nu äts det upp av det stora flotta biblioteket som kommer att öppnas i nya köpcentret i Esboviken. Allt har sin tid.

Det finns en tid för allt som sker under himlen, och det är klart att världen inte kan stanna upp. Något annat kommer istället, något nytt.

Men vissa saker borde finnas alltid, känner jag.

All min tid, i alla fall.

Nu är tid för reparationer och nybyggen i hemhuset. Tid för exilboende och längtan till det normala. Sen kommer andra tider igen, så är det ordnat på jorden. Maken har hittat ett sympatiskt konstverk på gatstumpen mellan hotellet och köpcentret.

Begrunda sitt liv eller spela Monopol

Ack dessa livets måndagar vad jag ogillar dem! Jag känner mig äldst och trögast och mest omotiverad på måndagar. Varför jag valt måndag till bloggdag är obegripligt. Texterna startar ju alltsom oftast med en liten jeremiad. Men att skriva skruvar liksom igång gumman på nåt vis.

Solen tycks skina och dagen är helt fri och ledig. Veckan kommer dock att ha några programpunkter. Vi ska äntligen sammanträffa till möte om detaljerna kring vår rörsanering och köksreparation. Det känns att det är så dags för redan på söndag ska vi ut ur huset några dagar – det ska asbestsaneras i trappan. Sen är det bara en månad tills själva reparationerna rullar igång.

Men än sitter jag här i vårt tysta nedslitna kök och funderar. Som den äldre människa jag är. Häromdagen läste jag i recensionen av Per-Erik Lönnfors bok Öppna lådor ett citat som direkt kändes bekant. Det var James Hillman, jungiansk analytiker benämndes han, som formulerat det: ”åldrandet kan vara en tid att begrunda sitt liv och söka försoning, att spekulera över tillvarons mysterier och låta fantasin brodera ut de egna minnena till medryckande historier, att stilla njuta av detta skådespel vi kallar världen och söka kontakt med förfäder och andeväsen”.

Det är ju jag det, mitt i prick. Jag söker försoning med det förgångna och vägrar dras in i bitterhet över saker som inte mera går att ändra. Jag retuscherar mina närmaste något i – ja precis – medryckande historier. Fantasi vet jag inte om det kan kallas, snarare att vinkla det hela positivt. Och förfäderna söker jag ideligen kontakt med via dokument och fotografier – andeväsen får vi i mitt fall ersätta med Gud.

Men allt grunnande och analyserande tarvar kontraster! Vi hade barnbarnen här i helgen och då fick jag utlopp för det jag tror är mitt bästa karaktärsdrag: leklustan. När T och S besöker oss är det – på deras begäran och till min fröjd – de klassiska sällskaps- och kortspelen som står på programmet. Denna gång hade de med sig sitt Monopol-spel. Jag hade glömt hur hejdlöst roligt det är att spela Monopol.

Flickorna plockade fram sin gamla leklåda och visade upp det ena och andra för lillebror. Men han var mest intresserad av alla husets klockor och strömbrytare och små knivar och verktyg som låg på mofas skrivbord.

”Ålderdomen kan också innehålla förlösande kreativitet och andlig vitalitet”, läser jag i den ovannämnda recensionen.

Och vägen dit är lek, det har alltid varit min övertygelse. Att leka är absolut nödvändigt!

Skriva mera?

Denna höst är man lite i limbo, känns det. Månaderna struktureras upp av de olika skedena i rörreparationen. Än ska vi ut ur huset några dagar då det är asbestborttagning i trappan. Än är vattnet avstängt hela dagen. Och snart nalkas flytten till bostadshotellet och omsider julfirandet i en annorlunda miljö.

Det känns svårt att sätta i gång med något regelbundet nu. Livet börjar sakta vakna till, erfar man, det ordnas körövningar och föreningsmöten, man kan boka teater- och operabiljetter. FB-flödet ser helt annorlunda ut än för några månader sedan.

En oväntad och rolig sak inföll dock i veckan – utdelningen av de statliga priserna för informationsspridning. Då det ju redan är ett tag sen kollegan Annes och min Stora finlandssvenska festboken kom ut har tankarna på prisbelöningar inte känns aktuella.

Boken har ju fått ett antal goda recensioner, ett SLS-pris och ett Måltidsakademin-pris. Men att belönas för informationsspridning – det är liksom grädde på moset och i den tanken kulminerar hela arkivariernas levnadsbana.

Att samla och bearbeta och publicera på ett traditionsarkiv siktar ju mot en sak, att en bred allmänhet ska få nytta och glädje av det gjorda. Att läsarna i bästa fall – som det står i prismotiveringen – ska ”serveras en fantastisk dukning av traditioner som ger läsaren härliga aha-upplevelser”.

Det känns som en nåd att få läsa en motivering av det superlativa slag prisnämnden formulerat. Ord som ”betydelsefull, aldrig tidigare skådad, mångsidig, fascinerande, skarpsynt” – dyra, dyra ord.

Balsam på många års ärr av njugga utlåtanden och recensioner som aldrig skrevs.

Vi författare har ju gett ut en hel del tidigare också – böcker som mestadels mottagits rätt väl: om ungdomstraditioner, lekar, visor, ramsor, minnesverser, spökhistorier, arkivhistoria, ordspråk, sagor.

Men Festboken var den ultimata skåpstädningen. I datorerna fanns åratal av materialanalyser, artiklar, föredrag, i tiotals år hade vi samlat och frågat och följt med och hållit koll på festerna, även efter pensioneringen. Skulle allt detta en dag skingras med ett snabbt delete på dödsboens datorer – drastiska tanke!

Så vi knogade på. Och kastade omsider vårt manus för granskarna med darrande hjärtan. Fick börja polera upp texterna med skickliga förlagsredaktörer som såg på det hela med fräsch insiktsfull blick.

Det hela sveptes ihop till en rosa skimrande tegelsten. Och slutet blev lyckligt. Det känns som om hela ens arkivariekarriär nu framstår i ny glans och ett försonligare sken – vi älskade ju vårt jobb – och vi var tydligen bra på det. På att sprida information på ett begripligt och intressant sätt.

Vi kom till punkt – men är det slut? Jag ser att många äldre och jämnåriga kolleger samlar sig till nya skrivuppdrag, eller trycker upp gammalt – ja är aktiva på olika sätt helt enkelt.

Kanske när rörsaneringen är över och vi installerat oss här hemma … kanske nån liten samling artiklar – kanske inte ens för publicering. Utan bara för att bevisa att tankeverksamheten inte stängts av helt och hållet. Riktigt ännu.

Där står den i raden och lyser! Livsverket!

Mera kaffe?

Här i Sökö kravlar mommen i allmänhet upp sig en hel del senare än mofa som med sin kaffekopp redan har placerat sig i en för den onda ryggen bekvämare fåtölj i vardagsrummet.

Varje morgon är rutinen densamma – mommen fyller som inledning på sitt eget frukosterande på mofas kaffekopp. Sen följer under tidningsläsande och paddklickande ungefär samma konversation varje morgon:

– Hur är kaffeläget?

– Tar gärna lite till!

– Vill du ha en slurk kaffe till?

– Om det räcker åt dig också, så.

– Lite mera kaffe?

– Jo tack, om du är nöjd, så.

I något skede levererar jag också dagens vitamintablett. Pensionärsrutiner. Andra stunder på dagen är det jag som blir uppassad.

Snart kommer dock de trygga vanorna att rubbas något – då rörreparationen sätter in. Det ska bos på bostadshotell då minsann, i hela två månader. Då skakas nog både uppstigning och frukostvanor om – på ett ännu oanat sätt. Det blir sannolikt både bekvämare och obekvämare.

Speciellt märkligt blir att fira jul på hotell. Vi får se vad som visar sig vara omistliga rutiner i julens ritualer och vad som utan bedrövelse kan hoppas över. Det blir egentligen ett intressant experiment och jag funderar redan över vilka prydnader det kan vara möjligt att ta med sig till exilboendet. Vad behövs för en ”riktig” jul?

I FB-gruppen ”Sydämeeni joulun teen” där dryga hundratusen medlemmar året om diskuterar julförberedelser accelererar tempot nu när det blivit höst. Gruppens medlemmar har som rutin att i verkligt god tid planera för den kommande julen. Flera medlemmar har ”jul” i åtanke året om och i denna grupp är det förbjudet att förfasa sig över besattheten.

Jag är djupt fascinerad av diskussionerna och känner att gruppen vore ämne för en djupare undersökning. Vad ligger bakom denna julkänsla – denna flykt till stämning, trygghet och rutin? Fast jag själv hör till julvännerna- kanske mer teoretiskt än praktiskt – känns en jul utanför hemmet nästan spännande. Svårast blir nog att inte kunna mysa med stearinljus i hotellrummet. Ingen adventsstake i år …

Jaha, nu har det börjat regna igen, definitivt höst nu. Måndag – det betyder att skura tuppen och tvätta handdukar. Men först:

– Här tycks finnas lite kaffe till.

– Tack, men nu är jag nöjd!

Åtminstone varannan vecka är det rutin att besöka Margreteberg och där iaktta årstidernas förändringar i trädgårdsbeståndet. Sommarens sista rosor, småningom.

En överväldigad resenär

Den sista utlandsresan innan pandemin utbröt gick till Tallinn. Ett och ett halvt år senare gick den första utlandsresan, vi får säga under pandemin, till samma stad.

Med vaccinationsintyget i högsta hugg äntrade dottern och jag Eckerölinjens stora färja, med rätt många medresenärer, men inte den vanliga trängseln.

Känslan när man steg i land i den välkända, men alltid förändrade och liksom nymornade staden var obeskrivlig.

Det märktes att turister var välkomna. När vi checkade in på Hotel Three Sisters meddelade den glada receptionisten genast att vi uppgraderats till en juniorsvit. Vad det innebar illustrerar bilden nedan. Himmelssäng till exempel.

Länge sen man befann sig i ett medeltidshus!

Sen följde förtjusning på förtjusning! Till följd av pandemin har sinnena för att uppleva och uppskatta nytt och oväntat liksom skärpts! Och Tallinn levererar ju – som alltid – näring för både kropp och själ.

Restaurang Mon Repos i Kadriorg serverade vidunderliga smårätter: ricottafyllda zucchiniblommor, paté i medeltida äppelskepnad, goda estniska ostar … Och bröden, jag säger bara – bröden – på alla restauranger bakade enligt egna recept, med krispig skorpa och mustigt innanmäte!

Sen hade vi konsten! Dryga året har jag nu hoppats på att få se ”Från Memling till Rubens” på Kadriorg konstmuseum. Hoppats och misströstat, allt efter pandemins framfart. Det kändes som en nåd att det lyckades! Och att utställningen var så givande! Utställningstexterna var skrivna med ett humoristiskt grepp – och urvalet konstverk var läckert.

Vi tittade och tittade och frossade i att upptäcka detaljer och dolda meningar. Min favorit blev Jacob Jordaens Heliga familj, ett konstverk värt en resa endast det! Som en modern selfie, konstaterade dottern. Se hur Josef, Maria, en härlig liten blomsterprydd Jesus som leker med sitt radband och en ung ängel pressar ihop sig för avporträttering! Obetalbart!

De konstnärliga upplevelserna fortsatte i Niguliste kirik där vi serverades en verklig specialitet – altarskåpsmålningar utförda av Rogier van der Weydens sonson Goossen. Här framställdes legenden om helgonet Dymphna, de psykiskt sjukas beskyddare. Än i dag görs mycket gott och innovativt arbete på mentalvårdens område i den belgiska staden Geel inspirerat av legenden – helgonkult som används till goda ting alltså.

20 000 steg visade mätaren båda dagarna i Tallinn. För det finns ju Kalamaja och Telliskivi också med sina fina trähusbebyggelser och designbutiker – och en filial av stora bokhandeln Rahva Raamat – här blandades bokförsäljning och restaurangverksamhet på ett sätt jag inte sett förr!

När till allt detta kom ett underbart vänligt bemötande överallt blev helhetsupplevelsen överväldigande. Glada blickar mötte en bakom munskydden och det kändes tryggt att coronaintyget efterfrågades överallt.

En del restauranger i Tallinn har ju också tidigare haft kutymen att skriva små hälsningar på notan, så även denna gång vår kvällsrestaurang Pegasus.

Thank you for visiting us, you are a gift for us, stod det. Och vi kan bara svara med samma ord: tack för att vi fick komma, det var sannerligen en gåva!

Släkten följa släktens gång

Livets fester. Milstolparna. Dem har jag ägnat mycken forskarmöda i mina dagar. När man själv berörs av högtidligheterna slår det en vilken otrolig betydelse och symbolik som ligger i markeringarna av de nya skedena i livsloppet. Hur allt genom tiderna är sig både likt och olikt.

Det känns inte länge sen jag själv firade konfirmation 1969. 52 år! Det var Flowerpower tider och kjolarna var korta.

Ett ögonblick sedan dottern konfirmerades 1995! Ett kvartssekel!

Då fick jag faktiskt vara med och assistera vid nattvardsgången i Munkshöjdens kyrka. Det kändes ju speciellt högtidligt och fint. Mommo Rachel och gudmor Eva levde ännu, också morfar Ernst, hela äldre gardet. Det är maken och jag som är gamla gardet nu. Fort gick det!

Och nu står vi där, sida vid sida med barnbarnet T. Bland de äldsta i släkten, Mommen och mofa.

I år fick vi ta del av ceremonierna via filmer och foton mamma och pappa tagit i Esbovikens kyrka. Tre närvarande per konfirmand, munskydd och avstånd och hela coronafaderullan.

Alltihop hängde på ett hår! Coronaexponering på lillebrors dagis med karantänvecka och coronatest. Lillebrors negativa testresultat anlände i sista andlösa minut. Hade det varit positivt – ja det vill man inte tänka på.

Men man anar att oändligt många familjer varit i samma brydsamma situation. Kan vi ordna fest, kan det ens bli frågan om konfirmation? Om alla hamnar i karantän? Och släkten som är på väg från Österbotten …

Men festen finner alltid sin plats och form. Denna gång gick allt nåderikt som det skulle. Serveringen fick bli pizzor från ett av de bästa pizzabagerierna i stan. Det smakade ju både stora och små. Och tårtan som beställts från italienska konditoriet var otrolig!

Pappa höll välkomsttal, konfirmanden lyste av glädje över att allt gått väl i kyrkan och presenterna var så fina. Solen sken och det var glitter över terassen.

Och snart har denna märkesdag införlivats i familjens berättartradition. ”Tänk 2021 då T skulle konfirmeras och det var Corona och allt var osäkert och annorlunda …”.

Släkten följa släktens gång.

Jag har i helgen tittat på konfirmationsfoton i mitt lilla hemarkiv. Släktdragen syns så tydligt i porträtten av de ofta allvarsamma konfirmanderna i äldre tider. Skrudade i dyra konfirmationskostymer och uppsydda vita långa klänningar. Med helt andra skriftskolarrangemang bakom sig än dagens unga.

Men allt är sig ändå likt. Vuxenlivet hägrar. Och hela familjen har samlats för att fira och uppmärksamma den högtidliga och fröjdefulla förändringen.

Att en ny familjemedlem ”sluppit ur prästfickan” och ”blivit torr bakom öronen”, som man sa i gamla tider.

Gammelmommo Rachels konfirmation för 80 år sen. Mommo sitter i andra raden längst till vänster.

Att bli gammal

Så hette en frågelista Folkkultursarkivet sände ut 1993. Rakt på sak. Varför kom jag att tänka på den – jo häromdagen kunde man läsa i bladet om Mary Nybergh, en vital 100-åring och hennes tankar om att bli gammal.

Har ett minne av att jag träffade henne i samband med något föredragstillfälle där jag presenterade frågelistan. Reportagets Mary såg inte en dag äldre ut än jag mindes henne. Men jag, jag var inte fyllda 40 när jag tillsammans med kollegan sammanställde frågelistan.

Långt till pensionen, långt till ålderdomen, men en lista proppad med frågor skulle sammanställas – det ingick – ja ingår fortfarande i traditionsarkivens insamlingsstrategi.

Jag plockade fram frågelistan som i tiden publicerades i arkivets lilla tidning. Nog hade vi frågor alltid, både kloka och bra frågor, men också meningslösa spörsmål, frågor som var för allmänna eller vinklade.

Det mirakulösa är att detta frågebatteri resulterade i 103, som vi skrev i artikeln om resultatet, ”högklassiga och synnerligen innehållsrika svar”. Över 1000 sidor text. Materialet var så intressant att jag faktiskt ombads berätta om det på en nordisk kongress i gerontologi 1996.

Svaren illustrerade det jag ser nu, men inte hade koll på som 40-åring, att var och en har sin historia, sin egen syn på den åldrande identiteten, möjligheterna och hindren. Kraftlösheten och rädslan. Friheten och nystarten – men också tristessen och den plötsliga ensamheten – lik den Mary Nybergh berättade om i tidningen – de flesta jämnåriga var antingen döda eller dementa.

Kanske borde jag själv besvara min frågelista för att få nys på hur jag riktigt tänker om mitt eget åldrande. Några år in i pensionen, 67 år gammal, men redan med ögonen öppna för vad som kan vara tecken på ålderdomens negativa sidor. Jag är t.ex. tveksam för om jag vill se den prisade nya filmen om demens, The Father – den med Anthony Hopkins. Jag har en tendens till hypokondri nuförtiden nämligen …

I många citat ur listan känner jag igen mig. ”Ren för många år sen såg jag i ett skyltfönster en böjd tant streta framåt i snålblåsten – det dröjde en stund innan jag upptäckte att det var jag”, skrev en kvinna.

Nästan som jag i provrummet i går – första klädköpet på några år. När man inte hinner smila upp sig och dra in magen som vanan är i de sociala medierna kommer sanningen fram.

En dikt Solveig Rabb sände in anslår en positivare ton. Pensioneringen är att dö en smula, tycker hon, med avskedet till rutiner och arbetskamrater. Men, skriver hon i sista versen: ”Bli pensionär det är att dö en smula, men också födas till ett frihetsliv”.

Här är mommo Hilda lika gammal som jag är i dag.

Magister Högnäs olycksbarn

”Elever minns sina läroverk med värme” rubricerades en artikel i lördagens Hufvudstadsblad. Fyra elever från 1950-talets skolvärld i Helsingfors intervjuades och minnena var livfulla och detaljerade.

Man erinrade sig skoldanser och konventsverksamhet, men framför allt lärarna. De intervjuade hade ju blivit studenter nästan 15 år före mig så fastän minnena av festverksamheten var rätt bekanta nämndes ingen lärare som jag stött på under mina nio år i Svenska flicklyceet vid Bulevarden i Helsingfors.

Men det är säkert att när vi Bullgummor, studentklass 9 B våren 1974, sammankommer till träffar är lärarna alltid ett kärt samtalsämne. Den ena minns det ena, den andra det andra och det mesta är – ja just det, präglat av värme och skratt.

Klassföreståndarna Lunkan och Nylle – den ena sträng, den andra mild, men båda hyvens fruntimmer. Den stiliga Jussi med sin välförberedda litteraturundervisning, de något yngre Manne och Rosi med pigga metoder. Rektorerna Rigmor, Clara och Christina – tänk att jag minns namnen än. Strama, men med glimten i ögat. Romantiska Hildi och hennes sångundervisning – Suggan som var lite skrämmande men ändå underbar, ja jag har bara nämnt ett urval.

Sen var det lärare vi behandlade illa och det kniper ännu i hjärtat.

De nio åren i flickskolan var klasskamrater och lärare som ett slags storfamilj. I Bullgummornas diskussioner har vi kommit fram till att kollegiet vid Bulevarden (bestående mest av kvinnor) var både framsynt och liberalt. Goda förebilder, kan man säga.

Slutligen bör jag dock presentera undantaget som bekräftar regeln – lektorn i matematik jag drabbades av på första klassen. I min dagbok tycks jag rent av ha avbildat en av de ofta återkommande incidenterna under matematiklektionerna.

”Lindholm, Lindholm, olycksfödda gumma”, mässade lektorn regelbundet och fortsatte med en profetia ”vad ska det bli av dig, inte ens en städerska”.

Sånt får man inte kläcka ur sig i dagens skola, men tydligen tog jag inte åt mig så värst. Ganska snart förstod jag att jag var rätt bra på uppsatsskrivning och historia istället, så nog skulle väl livet ta sig någon vettig form!

Och det gjorde det ju.