En resa till barndomen

Tvättmaskinen snurrar, det ligger olästa tidningar på hög, min kappsäck är halvt uppackad … Det har varits på resa minsann och den förra färden var inte i går!

Årets morsdagsresa fick gå i närtrakterna, en förbättring till fjolåret då ingen utflykt alls kunde göras. Dottern föreslog Tavastehus och Hotell Aulanko.

Det är samtidigt exotiskt och hemvant. Staden är för oss båda starkt förknippad med barndomen, här bodde min mommo och moffa och under dotterns barndom var det moster som tog emot oss på många besök i staden. Men att bo på hotell och äta på restaurang i Tavastehus – det var nytt!

Våra sammanlagda minnen från staden sträcker sig ju dryga 60 år tillbaka i tiden. Den stad jag minns från 60-talet och den dottern minns från 80-talet var ganska likadan. Det var tider då en livlig stadskärna ännu fanns, många biografer, varuhus och butiker. Sen kom köpcentret i Tiiriö och omsider Goodman-centret placerat rakt över motorvägen till Tammerfors.

Och då dog staden – en aning i alla fall. Vi hittade vissa gemytliga tecken på att alla inte vill se ett tomt centrum. Och när sommaren kommer och folk börjar röra sig mer på gator och torg blir det väl bättre. Men inte är det som förr, nej sannerligen inte. Det gamla paradköpstråket på Rådhusgatan ligger öde och butikslokalernas fönster gapar tomma.

Aulankoparken var sig emellertid lik, ja rentav lite uppfixad. Det blev en riktigt lång kvällspromenad där – med tittar på fågeldammarna, de konstgjorda ruinerna och utsiktstornet.

Den gamla delen av Scandic Aulanko där vi bodde, 30-talsbyggnaden, var också renoverad och fin. En svit hade dottern bokat minsann, så vi bodde flott – två toaletter och två minibarer och en stor balkong i vinkel med utsikt vida över Vanajavesi.

Dottern har lur på denna miljö inför kommande skrivarbeten, och suggestiv är funkisarkitekturen sannerligen. Samt den hemska sannhistorian om skådespelerskan som damp ner i skorstenen på taket under filmteamets avslutningsfest. Jo, skorstenen är fortfarande förvillande lik ett litet utsiktstorn, men lär nu vara övertäckt. Detta skedde ju dryga 80 år sedan. Då kunde man ännu inte löga sig i simbassängerna i hotellets spa-anläggning.

Nu har jag både åkt buss och tåg och taxi och känner mig riktigt mätt på upplevelser för ett tag. Coronatiden har gjort mig väldigt uppmärksam på allt det fina i livet man stöter på även på platser som är väldigt bekanta i sig.

I Tavastehus finns ju både slott och museer också – när det inte är Corona och inte måndag som när vi var i stan. Så man kan verkligen rekommendera ett besök – särskilt som vi lyckades hitta mycket god mat. Kycklingen som hotellets room service levererade var perfekt sprödstekt och om vår middag på restaurang Hällä mitt i stan kunde man hålla ett helt kulinariskt föredrag!

Så det var en resa att minnas, även i jämförelse med mammornas tidigare resmål, Berlin, Köpenhamn, Amsterdam, Gent, Milano, Paris …

När min syster och jag var små fotade mamma oss varje år i samma lyckotempel i Aulankoparken, här ett antal konterfej från olika år. I år märkte mommen att templet har en skrämmande rysligt brant trappa, utan ledstänger, men ett fotografi blev det också denna gång.

Blek majsol

Måndagens morgontidningar var rätt välfyllda, igår levererades ju endast digitala nyheter. En artikel i finska bladet väckte en association. Britterna tycks inte kunna definiera vilka ändringar i dagens vardag som kan relateras till Brexit och vilka till Coronan. Orsak och verkan blandas ihop.

Det är lite lika med mig. Mitt liv har förändrats av pensioneringen och pandemin och allt går in i varandra. Livet har i många stycken blivit lite blekt, men hur hade mina veckor sett ut om inte Coronan slagit till?

Det är nog det spontana jag saknar mest. Att kunna sticka ut på kryssning till Tallinn eller Stockholm – mitt i veckan som en pensionär ju kan. Att träffas och få prata loss i lite större sällskap.

Men ibland är verkligheten inte så väldigt annorlunda än i normalförhållanden. Delvis, alltså.

Vi brukar inleda första maj-firandet med studentsången i Kajsaniemi. Även i blek majsol och regn känns den trängseln välgörande. Det har ju inte varit möjligt de senaste åren. När man nu såg filmer från gamla sångtillfällen i TV ryggade man rentav tillbaka. Så mycket folk och så tätt inpå varann!

I övrigt var läget på stan sig ganska likt. I Helsingfors centrum koncentreras ju det mer intensiva firandet vanligen till några få ställen och till dem hör inte Esplanaderna. Så det var hemvant att vandra till restaurang Salutorget längs tomma trottoarer.

Inne på näringsstället – där vi intagit första maj-lunch i flera år än jag exakt kan erinra mig – var däremot sig allt likt. Lite glesare mellan borden som ju inte stått så tätt någonsin. Vi ledsagades till stambordet, personalen hade koll på makens allergier och lunchen hade som vanligt perfekta alternativ för fiskallergikern och fiskvännen. Ifjol var restaurangen stängd, så då blev det paus.

Inget marknadsvimmel på salutorget, givetvis, och mycket få ballongförsäljare. Havis Amandas studentmössa hade som vanligt hunnit försvinna – fast statyn var inringad av stängsel. Kyligt väder, tomt på uteserveringarna.

Hemma lyssnade vi på en rejäl dos studentsånger, levererade både av Akademiska sångföreningen och Orphei drängar. Samt buller och bång framfört av Teknologorkestern Humpsvakar.

Och tog en tupplur. Sen var det redan vanlig lördagskväll och festen var förbi.

Morotskaka med kardemummaglass. Såna finesser har man inte intagit på ett bra tag nu! Det var fabulöst smakligt!

Måndag igen

En koll i bloggminnet visar att jag redan skrivit en text med rubriken Mulna måndagen – och en rubricerad Glad måndag. I dag är det en måndag av den mulna sorten.

Och vad ska vi nu hitta på! Läste nyss att Melania Trumps dagar nuförtiden går ut på att bevista ett spa, äta lunch, mera spa och sen middag med Donald.

Jag kan inte yttra mig fördömande om den livsföringen för jag gör knappt mer jag heller. Inget spa förstås och jag kokar maten själv. Men nån större nytta gör jag inte.

Minns hur folk två år sedan frågade mig vad jag skulle göra efter pensioneringen. Det var underförstått att nån sorts karriär B förväntades. Engagemang av någon form. Akademikern ska fortsätta skriva och läsa och hålla föredrag. Hålla igång.

Jag känner att jag skrivit alla böcker jag velat skriva. Det kan ju hända att det blir nåt föredrag en vacker dag när Coronan avtar. Och läser gör man ju. Men jo nej.

Kanske man vaknar till nytt liv den dag allt blir friare igen. Kanske man anmäler sig till kurser och föreningar och aktiviteter. Simmar och yogar och går på. Rusar på teatern och operan, reser och upplever.

Eller kanske inte.

Det här var nu en riktig måndagsblogg. I morgon är jag lite gladare när veckans fasta punkter med barnbarnsträffar faller in. Och himmel – jag har ju bokat storutställningen Repin på Ateneum till fredag. Och sen blir det vapplunch – hur ska det gå att sitta på fin resturang och äta tre rätter?

Nu ska maken och jag äta vardagslunch och sen ta en liten promenad. Och sen blir det omsider dags för middag och sen är det snart läggdags.

Nog blir det bra.

Köksbordsråddet är extra skarpt i konturerna fotograferat med nya mobilens fina kamera.

Snyftrörd och fnissglad

Rörd så det stockar sig i halsen och man vill hulka till av känslosamhet. Det stöter på allt oftare ju äldre jag blir, tycks det. Senast var på lördag då jag följde med prins Philips begravning i lång direktsändning.

Jag såg den okommenterade versionen. Visst är det intressant med kulturhistoriska fakta och genomgång av regentlängder och militär ordenshistoria. Men inte under pågående ceremoni, tycker jag.

Först var det musikkårerna som framträdde i väntan på att allt skulle börja. De stora brittiska styckena, Jerusalem, Elgars Nimrod. Tonerna som hållit nationen samman i ofärd och välgång.

När kortegen väl var i ordning och man intonerade God save the Queen – och bilen med drottningen kördes fram – då tårades mina ögon så jag knappt såg klart. Där satt hon, den lilla ensamma, en enorm symbol för så mycket. Det är som på president Koivistos begravning då folket reagerade på fru Tellervos kransnedläggning – de var ju alltid tillsammans, de var ju alltid två. Och nu står hon ensam där.

Drottningen tycktes ha krympt och kroknat. Stoisk, ofta med nedsänkt huvud satt hon för sig själv i kyrkbänksknuten. Också denna bit av hennes liv var offentlig. Det var nästan en välsignelse med maskerna och man förstår äldre tiders sed med sorgslöjor.

Ju äldre man blir desto mer tänker man på döden – och dödens ritualer. Och på att en med stor sannolikhet blir kvar, medan den andra går vidare. Att ett par på 99 och 95 – ja i morgon firar monarken ju födelsedag – först i så hög ålder skiljs åt kan man nog också betrakta som en välsignelse.

Berörd blev jag i alla fall. Också för att en era definitivt är över. Monarkin hör inte ihop med dagens värld, så är det bara. Men det är en annan diskussion och min vördnad för dem som i plikttrohet tjänat sitt land på detta sätt är trots allt stor.

I går besökte vi vår 93-åring på hemmet. Det är ett tag sen jag var där för jag ville undvika risker innan min vaccination var klar. Det var påtagligt att svärmor deklinerat en hel del under dessa veckor. Hon vet vem vi är, men därvid stannar det. Hon som i hela sitt liv aldrig lärt sig bemästra finska språket adresserar nu plötsligt oss bara på finska. Men det är väldigt lite hon säger.

En ny rask vårdare på hemmet hade kallat oss dit för att se över en gallring av innehållet i skåp och lådor i svärmors rum. Det var bra, för i närvaro av en utomstående, ”kompis” som vårdaren själv uttryckte det, var det möjligt att tömma lite. Svärmor själv noterade inte städningen utan knäppte på tv:n där en högljudd spansk serie snurrade på.

Det blev flera sopsäckar, fyllda mestadels av plagg jag aldrig under mina snart 50 år i familjen sett henne bära. Vi hade inhandlat några mjuka nya nattlinnen, och garderoben är nu hanterlig.

Jag tog hem två stora lådor ”papper” – arkivarie har varit min roll i familjen i alla tider. Det mesta var bara reklam och gamla gårdsmöteskallelser, men några småsaker tog jag till vara. Ett par foton t.ex. Bilden nedan får vara ljusglimten i denna något dystra blogg: vad är det morbror Nisse håller på med egentligen? Iförd swingpjatt- hatt, med tänt ljus sittande vid julgranen. Kameror, projektorer och magnetofoner är uppriggade och nånting är på gång. Men vad?

Typiskt Nisse, han körde alltid sitt eget race, skrattade vi. Och jag lade in bilden i familjearkivet, med några stickord ”1950-talet, Nisse på Balder?, aktiviteter i Pangklubben?”.

Ledtrådar eller villospår? Men bilden bjöd på ett gott fniss – värdevara i dessa dagar!

Tyst det är i huset

Maken har begett sig till sin ryggmassagebehandling. Rörreparationsarbetarna har antagligen tagit lunchpaus. Tvättmaskinen har brummat färdigt. Jag har inte knäppt på radion och inte själv sjungit på en stund – det gjorde jag när jag svabbade golvet – för att lite väcka rösten.

Det är tyst i huset. Tyst så det susar och dånar. Om en stund kommer maken hem med take away mat från Nepalesen i Stensvik. Jag har som vanligt beställt Saag Kofta, mjuka bullar med potatis, blomkål och ost, i currysås. Maken beställde nånting markerat med ett par chilisymboler. Det vattnas i munnen.

I förrgår hämtade vi Köfte hos Alkan vid Klobben. Också den rätten är comfort food när den är som bäst.

Vår lilla, lilla värld just nu.

Dottern skrev just i FB att hon begett sig på arbetsuppdrag i Nordsjö. Det känns väldig, väldigt långt borta. Konstigt hur fort ens värld krympte ihop. Månne den växer lika snabbt igen när läget en vacker dag ändras.

Samtidigt tycker jag nätverken och världen växer på annat sätt. Det känns som författare och forskare – både levande och döda skulle stå som ett stödande staket runt en. Man blir aldrig ensam. Om man har ögonen öppna påminns man om gamla och nya böcker att beställa på bibban – eller rentav inhandla.

Det är också lustigt hur de andliga författare jag läser liksom tipsar om och rekommenderar varandra. Häromdagen citerade Katarina Gäddnäs i sin nya bok Martin Lönnebos nyaste skrift. Den hade jag inte hört om förr, så det blev beställning. När Tomas Sjödin däremot i sin nyaste bok citerade Margareta Melin var det bara att gå till bokhyllan och plocka fram boken. För omläsning och ny eftertanke.

Trogna trygga bokvänner. Ett andligt nätverk.

Det var nu lite torsdagsfunderingar. Ikväll ska jag läsa dotterns nyaste, Nattens drottning. Jag har läst den tidigare, i manusform. Men att vända sidor i en riktig bok, det är nåt annat!

Nu är det inte mera tyst i huset, åtminstone en borrare har lunchat färdigt. Och maken är antagligen på intåg.

I morgon är det åter fredag. Veckorna går fort, månaderna långsamt. Hur hänger det ihop, egentligen?

Inköpslistan hör också till torsdagens rutiner. Det får bli sparrispasta på söndag. Ser fräscht och lättlagat ut!

Förändring eller inte

Söndagseftermiddag. Diskmaskinen snurrar efter god middag. Maken fixade Boeuf bourguignon (vilket bök att stava, må det vara rätt?) ren i går. Jag rostade potatisar och bakade ostsemlor i dag. Att middagen kunde intagas ute på balkongen var en underbar överraskning! Aprilvädret far hit och dit.

Vi tog en lång promenad i Sököterrängen på förmiddagen. Sen följde gudstjänst via paddan, som varje söndag.

Jag har blivit förfärligt gråtmild – är det coronan som spelar in? Psalmtexter och formuleringar i evangelieläsningar får ögonen att tåras – allt känns på en gång vidunderligt och vackert och därtill lite upprörande, jag vet inte vad som är på gång. Det måste vara denna märkliga universella situation i kombination med att jag åldras och känner förändringar och förfall i både kropp och själ.

Prins Philips ack så väntade bortgång gör mig ledsen, därtill tycks mer jämnåriga bekanta gå över tidens gräns också. Sen piggar det kanske inte direkt upp att läsa Predikaren – som jag valt till bibelläsning just nu. Allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind – ni kanske känner vishetsbokens omkväde. Så var det några tusen år sen, samma läge nu.

Jag har blivit förvirrad och lite rädd också. Alla möjliga krämpor registrerar jag. Allt oroar lite. Jag har för mycket tid, helt enkelt! Fri tid!

Det är utmärkt att barnbarnen gästar oss nu, som mellanlandning till olika aktiviteter, eller kanske bara för att vi alla behöver umgås lite. Att få spela och skoja och prata och skratta med en ung människa – det räddar livhanken på mig just nu.

Och att drömma om träffar med vänner, nog ska det väl gå att ordna små kalas och kafébesök småningom nu när många av oss blivit vaccinerade?

Och kanske små resor – dottern hittade på att vi skulle göra mammornas morsdagsresa till Tavastehus – min barndoms älskade stad, mommos och moffas och mosters hem. Tänk att drömmen om en resa 100 km bort kan få en så upplivad!

Att åka tåg, åka taxi och äta på restaurang! Det känns nästan skrämmande när man hållits hemma dryga året nu. Och som ett underbart äventyr!

Nån gång måste jag ju hoppa ut ur mina seriebubblor – fast Netflix nog varit en stor tröst detta år. Har ni sett serierna ”Ring min agent” eller ”Shtisel”? Den förra serien har medfört mycket googlande om franska filmstjärnor, den senare om judisk kultur.

Och båda serierna förmedlar budskapet – hur och var och när vi än lever och vad vi än tillhör för grupp och folk är vi i grunden helt lika. I drömmar och oro, i sorg och i glädje.

Fotoboken för år 2020 jag färdigställde häromdagen visade att pandemiåret i retrospektiv bildform inte såg så drastiskt ut som man tyckte sig uppleva det dag för dag.

Minnen och några planer

Annandag påsk och det regnar och småslaskar. Väderleksrapporterna har inte försökt retuschera sanningen det minsta – skruttväder i sikte nu ett tag. Igår var det annat, och familjen kunde träffas för påskmiddag med drinkar och grillning på terassen. Ifjol minns jag att man just denna tid på året inte vågade träffas alls, påsken firades segregerat.

En fantastisk stek hade svärsonen fixat till och dottern hade kirrat fin förrätt där stekt ost ackompanjerades av granatäppelkärnor och pinjenötter. Desserten var pavlova, marängen hade lyckats perfekt. Och flickorna hade bakat muffins, jajamen det var läckert alltihop.

Sen var det ”påskharens supersvåra äggjakt” där sökandet gick över backe och berg. Också mommen och mofa hade uppmärksammats av den generösa haren.

I dag ska vi kocka på tumanhand och iaktta våra vanliga söndagsrutiner fast det är måndag: Duell i HBL till aperitifen och Kaffekvarnen som taffelmusik.

Det var en massa FB-minnen i dag, förresten – alltså påminnelser om inlägg från tidigare år just denna dag. Många av mammornas morsdagsresor har avlagts just i dessa tider och naturligtvis lämnat sina spår i FB-flödet.

Man kan dessutom tala om minnen kring minnen, för flera av dessa resor associerar också till annat än själva resandet.

Vi har Köpenhamnsresan som nästan inte blev av då det nyckfulla askmolnet från Island trakasserade resebranschen våren 2010.

Vi har resan till Paris 2014 som skuggades av den oklara flyttsituationen hemma – skulle vi få lokalen såld? Det hela såg så osäkert ut ett tag att jag brast i gråt i Jeu de Paume.

Sen var det resan till Gent 2016 som måste göras med landning i Amsterdam och tågresa genom både Holland och Belgien – Bryssel var stängt efter terroristattacken. Och så var det Milano 2018, det var bara mommen som vinprovade Barolon – O var ju på väg! Att fina Bergamo två år senare skulle associeras med så dystra saker som coronastarten kunde man inte ana.

Tre år senare studerar O påskharens instruktioner för äggjakten.

Mammorna har inte kommit iväg på några resor på ett tag, det säger sig självt. Vi får leva på minnena lite till.

Ny vecka har börjat, nytt projekt behövs för jag sände just in fotoboken ”Året 2020” som tog sina dagar att sätta ihop, Rätt mycket hittade vi på under coronaåret, märker man i efterskott, fast allt var så begränsat.

Jag vet vad jag måste – nämligen ta i tu med att återerövra nån sorts sångröst. Mina små ansatser till psalmsång i samband med gudstjänstfirandet via paddan är hårresande. En av mina älsklingspsalmer ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd” var totalt bortom mitt register som i det närmaste nollats. Jag har övningsfiler att klicka fram, det har damkören levererat. Men maken måste ut på promenad innan jag sätter i gång, annars går det inte! Damkören har nämligen ”planer” för framtiden – o dyra ord! Det vill man ju inte missa!

Det tänker visst regna hela dagen, så roligt. Men tur att gårdagen kunde firas som bilden nedan visar. Vad S och mofa diskuterar? Ja, jag skulle tippa ”stenar”. Ett stort gemensamt intresse, stenarnas märkliga värld!

En tur till Brahestad skulle sitta bra!

Varifrån kom den tanken – Brahestad? 617 kilometer norröver finns en stad jag inte har nån koll på alls, märkte jag. Där ska finnas fina trähuskvarter och landets äldsta kulturhistoriska museum.

På vägen upp längs kusten finns dessutom ett pärlband intressanta städer och orter, ja det var egentligen när vi – i samband med nån quiz troligen – googlade fram Karlö utanför Uleåborg vi stötte på stan. I närheten låg just Brahestad – Raahe som nu blivit ett slags Samarkand i min coronavärld. Tänk att en gång komma fram till Brahestad!

Här sitter vi alla i våra bubblor och fantiserar. Vad kan bli möjligt, när kan något bli verklighet? Jag fyller på en to do-lista för att minnas vad jag råkar stöta på. Men när resandet igen blir vardag kommer man sannolikt att styra kosan 617 kilometer söderöver istället.

Fast min nyvunna syn på hemlandet som ett spännande resemål tror jag inte försvinner. Inte heller min vurm för utfärder i närmiljön. Dottern tipsade om appen Nomadi där man lätt hittar promenadtips och natur- och kulturmål.

Annars inledde jag Stilla veckan med att lyssna på biskop Irja Askola i Påskradion – Pääsiäisradio. Hon har spelat in några poddavsnitt om tunga teman, död, uppståndelse, evigt liv – allt påsken aktualiserar varje år.

Biskop Irja är trösterik både i tal och skrift. Hon är klok och måttfull och lugnande – precis vad jag behöver just nu.

Veckan inleds i murrigt väder, det är dimmigt över havet och jag har inga funderingar om vad man kunde hitta på i dag. I morgon är dagens stora programpunkt att försöka boka vaccinering – min åldersgrupp är kommen i tur, googlade jag just fram.

FB-minnena erinrade förresten om att det i dag är jämnt två år sedan jag bar hem den sista kassen från jobbet och suddade ut mitt namn på skylten utanför dörren. Länge sen – eller nyss? Jag vet inte riktigt, tidsbestämningarna är inte längre som förr.

När tvättmaskinen snurrat färdigt får det bli promenad till närbutiken efter lite lunch. Appen Nomadi upplyser om att det fyra minuters promenad från hemknuten finns ett litet flyttblock – det kan man kanske ta en titt på. I morgon lovades lite bättre väder. Och sen är vi ju snart i april.

En dag, ett ögonblick i sänder.

Detta dynvar bäddade jag med i morse – märkt med mina initialer – Carola Lindholm – av kära moster som försåg systerdöttrarna med en hel del broderade dynvar och handdukar. Moster kom jag att tänka på i samband med biskop Irjas podd också – när det var tal om upplevelser vid dödsbädden. Ljusa minnen från början till slut har jag av moster-gudmor Eva.

De bästa åren är förbi

Rubriken gäller både gubben, gumman – och bilen. Allt oftare kan man konstatera att man numera förstår vad uttrycket ”må som gamla mår” innebär. I dag var det bilens tur.

Vi har i vår ägo sen dess jag tog körkort 1991 haft tre bilar av märket Fiat Punto. Jag fastnade för en tidningsannons där den första, gröna, ”Oliven” kallad presenterades. Sen blev det omsider ”Duvan” – duvblå, förstås och för 12 år sen ”Körsbärstomaten”.

Och nu har ”Körsbärstomaten” börjat krångla. Alla möjliga mindre och större problem har tillstött de senaste åren. I dag var det åter dags. När vi skulle parkera i Stockmanns grotta vägrade fönstret på förarsidan rulla upp sig efter att maken löst ut parkeringsbiljetten.

Det blev att med öppen ruta åka hem längs Västerleden – man är tacksam över att det i dag varken snöade eller slaskade. Men kyligt blev det, kan jag bedyra.

Vi är så lyckligt lottade att Sökö bilservice har sin verkstad ett stenkast från hemhuset. Där togs Körsbärstomaten omhand, än en gång. En reservdel ska beställas från Tomatens hemland Italien, rutan rullades upp, det går alltså att köra.

Maken konstaterade åter en gång att det är dags att göra något åt vår bilsituation. Tomaten kan man inte längre lita på om det gäller längre färder.

Jag slutade köra bil för ungefär sex år sen när vi flyttade till Esbo. I samma veva hade mina kyrkliga engagemang och körsången avvecklats – det var för dem jag använde bilen. Har alltid varit en förskräckt och försiktig chaufför med dålig reaktionsförmåga och nedsatt syn – ja noll syn i mörker.

Men för de tjugo åren av åkande i närtrakten – ofta skjutsande ett antal vänner till möten och övningar – var det verkligen värt att ta kortet. Halkkörning var jag annars rätt bra på – jag körde ju mest vintertid.

Och nu ska vi då se. Blir det leasing eller hybridbil? Vi funderar lite ännu. Kanske rullar Körsbärstomaten några kilometrar till. Mitt i böket med rörreparationen är det inte lockande att ställa till med bilköp.

Påsk är i sikte i alla fall, det får vi ta först nu! Pynta lite – narcisser till balkongen har jag köpt ren. Sen vankas det gudstjänster via paddan alla dagar i Stilla veckan. Nu är dags att plocka fram Matteuspassionen på Spotify.

Och sen måste det väl bli vår. Tussilagon, sippor, koltrastar, svalor och hela härligheten.

Det tar sig.

Långsamma dagar

FB-minnena påminner om det nu gångna första coronaåret. I dag för ett år sen har jag antecknat att maken känner sig krasslig. Det var veckorna efter att sportlovsresenärerna återkommit från skidsemestrarna ute i Europa. Helt möjligt är det att makens exceptionella andnöd var just Corona.

Hans ringning till hälsomyndigheterna resulterade emellertid i en ganska brysk kommentar – klarar du av att ringa hit behöver du inte besvära läkarexpertisen.

Se det var andra tider och ingen visste vad vid stod inför. Nu har maken fått första vaccinet och mutationerna grasserar värrigare. Coronatesten hör till vardagen, fort anpassar sig människan.

Men distraktion i galenskapen måste man ha och för en pensionär gäller det att skapa den själv. Ingen kräver nånting av en i arbetsväg och almanackan gapar tom.

Själv har jag ren fått in vanan med att vara ledig, men maken pensionerades ju efter en vår av distansundervisning och undantagstillstånd. Han har nu skapat sig en vardag där översättning av digitala läromedel och informationsverksamhet om det nya kryddar veckorna.

Själv får jag nog dagarna att gå också. Läser – långsamt och eftersinnande ett kapitel om dagen av Väinö Linnas ”Täällä pohjantähden alla”, Betty Smiths ”A tree grows in Brooklyn” och Charlotte Frycklunds ”Bibelns kvinnor” samt bekantar mig varje dag med ett av Caravaggios 64 konstverk (jag köpte Complete works i en annan värld under ett besök i Galleria Borghese).

Jag hushållar med böckerna, fast det finns metervis i hemmets hyllor och en hel drös är på beställning från biblioteket.

Sen gör jag en fotobok med titeln Coronaåret 2020. Och märker att det var en hel del som hände trots allt. Mycket var ju digitalt, allt som hände kring Festboken vi gav ut. Men det var också massor av utfärder till olika platser – utomhus – parker och jättegrytor och utsiktsberg och trädgårdar.

Jag tänker att bara vi kommer till sommaren lättar det igen. Kanske öppnar museerna enligt något bokningssystem. Repin på Ateneum kan en pensionär pallra sig att se fast mitt i natten. Nu behövs lite påhittighet med kulturen.

I morse bokade jag plats till Tove Jansson på Diedrichsen, de privata museerna får ju ordna med sitt. Det var väl arrangerat med van Gogh i höstas, så jag litar på det.

Det skramlar i trappan, rörsaneringen har satt igång i bortersta trappan. Det har hittats asbest i trapphusen nu också, så vi får justera vår bortvaro med några dagar. Men vår lägenhet är i tur först i november, så det brådskar inte. Vem vet hur mycket tidtabellerna ännu ruckas.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder!

FB-minnet från ett år tillbaka visade dagens lunchrätt – pizza med smetanaklickar. Tack för tipset, det får det bli i dag också!