Koll på förståndet

Ugh, det är måndag och skruttigt på olika vis. Diskmaskinen tömmer inte ut vattnet (jo, alla filter är kollade) så det blir att vänta på service hela dagen. Inte fick jag beställt tid för influensavaccinering heller, bokningssystemet ligger nere för reparation det också.

Bildförslagen till Stora festboken fick jag ändå inskickade och några räkningar betalade. Sen piggade jag upp mig med senaste avsnittet av Solsidan.

Helgen tillbringades inomhus, både maken och jag hade mycket att göra och det var usligt väder. Farsdagsuppvaktning blev det, T hade bakat läckra sirapskakor, S målat ett kort och lilla O viftade med en flagga med texten HURRA! Livfullt var det!

När deputationen dragit vidare lagade far i huset middag: fransk löksoppa och grekisk köttfärs blev det. Samt som seden bjuder, frågesporten Duell i HBL till startbubblet.

Vi är heltända på olika quizar i detta hus. Duellen på söndag – då är det jag som svarar, YLES: aktualitetstest på fredag – då är det maken som svarar. Däremellan blir det Dagens nyheters språktest, historiska test och nyhetsfrågesporter från svenska medier – samt alla enkäter som förmedlas via FB – på sistone har det gällt Guy Fawkes-night, Svenska dagen, fars dags historia, Berlinmuren … En del saker är helt självklara – men i nästan varje enkät finns nånting nytt, nåt ingendera av oss haft koll på.

Minnet och kunskapen tränas samtidigt som det är nöjsamt! En liten ritual är det också – att strukturera upp kvällen med programinslag, liksom. Att försöka hålla fyra alternativ i minnet samtidigt innan man svarar kan väl inte vara illa som träning av de mentala funktionerna. Koll på förståndet, i den mån man själv kan påverka saken.

Tradition är detta definitivt – det påmindes man om i lördags när vi såg Jesper von Hertzen (som numera hittar på frågorna i Duellen) intervjuas i Akademiska bokhandeln. I tjugo är har han nu skött frågesporten – som redan inleddes fyra år innan han tog vid.

Tänk att vi förgyllt söndagsmiddagarna med detta i ett kvartssekel snart! Det betyder ju att vi när det hela startade var lika unga som quizmakaren Jesper – och dottern E för den delen.

Tanken svindlar lite!

Måste knäppa en bild av mannen bakom vårt förträffliga söndagsnöje!

Helgstämning

Sitter i köket, småslak efter en mångsidig vecka som åter gick blixtsnabbt. Och så är vi i november, 53 dagar till julafton.

I dag var det glimrande höstväder. Jag tog en lång promenad med O i vagnen medan dottern besökte ett finskt gymnasium med prat om deckargenren. Nästan 10 km hade vi vandrat (O djupt snusande i sin mjuka respåse) när lektionen var klar.

Jag rörde mig på ställen där jag inte traskat förr, små gator i Brunakärr, man hinner långa vägar på en timme.

Sen lunchade vi på anrika restaurang White Lady – som jag faktiskt besöker andra gången denna höst. Restaurangen har en intressant historia, grundad av en kvinnoorganisation strax före olympiaden i Helsingfors 1952 – och den första restaurangen i stan där ensamma kvinnor välkomnades dinera. Mycket mer spännande finns att läsa på webbsidan.

I dag hade lunchlistan ett lite annorlunda alternativ – torsk i nässelsås. Så det åt vi.

Sen drog vi till hemstaden och styrkte oss med pepparkaksglass och kaffe på lilla italienska kaféet i Stora Äpplet.

Klockan är halv sex och det är beckmörkt ute. S är på konstklubbens Halloweenmaskerad och ska köras hem i oroliga fredagsaftonen. En matig paj har jag bakat till kvällen.

I morgon blir det besök på Sandudds begravningsplats. Mer än nånsin tycker jag medierna rapporterar om säsongens fester, både de importerade och de urgamla finska – som saligen blandas ihop. Någon enkel historia har själadagen, helgondagen, Halloween och Kekri inte heller, och festerna handlar ju om det djupaste och dunklaste i människolivet.

Sen börjar vi dra mot advent, ohjälpligen! Granngården har redan spetat upp ljusslingor i form av en julgran. Det var rentav så en gammal julvän hajade till vid åsynen.

Men allt som blänker och glimmar piggar upp, tycker jag!

Kära, kära höst

Maken snusar i rummet bredvid. Jag har just satt igång diskmaskinen efter söndagens måltid. Det blev ett mer invecklat koncept än vanligt. Följer olika upplägg på nätet – det som lockade i veckan var en parmesanpannacotta med täcke av olika grönsaker, lövbiffsrullader med pressad potatis och vaniljglass med goda tjinuskisåsen maken fick som tuliainen från Paris (dottern och stora barnbarnen T och S) , med tranbär och läckra söta kex som tilltugg,

Vi fick en fin flaska champagne av Paris-resenärerna också och jag hade en flaska Amarone i gömman. Det blev fest!

Ute slaskar det – ja snöar lite rentav.

En sväng till pensionärsboendet med karamellhåvor blev det också. Tur det för svärmor hade endast två Fazers bästa kvar. De blandade karamellerna har blivit hennes livselixir – det hon säger förgyller vardagen.

Svärmor var lite klarare i dag, hon gladde sig år foton av barnbarnsbarnen jag visade och uttryckte glädje över allt Kristinagården – hennes nuvarande hem – erbjöd.

Nu börjat ny vecka med allehanda! Jag är vid gott mod, men det faktum att jag på fredag hamnade i ett oväntat och tråkigt gräl fördunklar min tillvaro. Jag grälar mycket sällan – men när tankar i mitt innersta attackeras gör jag det – som en tiger och ett lejon (enligt utsago av en som bevittnade dispyten).

Senast var det i kyrkliga sammanhang – fem år sedan – nu gällde det min – och många andras – vetenskapliga identitet. Som vanligt stod jag solo på barrikaderna – mitt öde, tydligen.

Men söndagsmiddagen var god, snart nalkas juletider och hoppeligen blir mitt sista bokverk, anknutet till det vetenskapliga sällskapet jag gett en stor del av mitt liv, men som ändock inte så värst extumerar mig, småningom klart och kan anses vara ute ur mitt liv!!

Ljus i tunneln!

Välkommen november!

Oktoberfest

Den rubriken betyder i vår familj något annat än den tyska ölfestivalen. Oktober tenderar bli en evenemangfylld månad, med skolornas höstlov och Helsingfors bokmässa som huvudpunkter. Och annat roligt är på gång också, första gången deltog nu T i Operation Dagsverke och O hoppade på församlingens småbarnsgrupp Sång och lek.

Dagsverkesinsamlingen tycks ha startat i Finland 1967, Wikipedar jag fram och det var under de första åren mommen deltog – bland annat med att städa hemma hos far – i sällskap med klasskamraten Paula – minns du det?

T hade valt att komma hem och agera hushållerska åt mommen. Hon tillredde lunch åt hela familjen och hjälpte till med att se efter lilla O. Mamma satt och skrev på närbiblioteket, S och mofa kom farande hem lagom till lunch. Och lunchen gick inte av för hackor! Vi serverades mustig grönsakssoppa – lagad från grunden – och scones som smalt i munnen. Därtill svepte T ihop en smarrig pannkaka. Mommen och O kunde bara sitta och titta beundrande på kockens kompetenta framfart i köket.

Skolan hade valt att understöda WWF detta år. Roligt att detta projekt håller i sig.

Dagen innan testade mommen och O församlingens lekgrupp i kapellet ett stenkast bort. Första besöket gav mersmak! En liten sångstund följdes av fri lek med ett berg av spännande nya leksaker. Det serverades kaffe med dopp åt mammorna och mommen. En sån här grupp hade jag verkligen varit betjänt av för 39 år sen, men det är ju skoj att få vara med nu i annan roll.

Höstlov följde med Paris-resa för flickorna och mamma. O, far, mofa och mommen höll ställningarna hemma. Och nu drar Bokmässan igång med sina arrangemang, gäller att hålla tungan rätt i mun när man navigerar i almanackan.

Och jo, vi har ren börjat köpa julkalendrar och jultidningar. Jag hör det dova mullret från de läsare som tycker att det är väl tidigt. Julstart var det på Ikea också och i Paris hade man plockat fram pyntet på varuhusen.

Äntligen – tycker jag!

En speciell godsak förgyllde också Dagsverkes-lunchen – nämligen det fina choklad-loket mofa förärades av eleverna som tack för studieresan till Coventry i september. Efter att nogsamt ha fotograferingsdokumenterat den fina produkten åt vi upp den i ett nafs!

Evenemang på evenemang

Fredag igen – och Tomas Ek i morgonradion. Han ska i princip ta emot evenemangstips, men en och annan inringare vill bara prata om nånting random, höra en annan röst, kanske. Tomas hanterar samtalen skickligt och lotsar vänligt iväg diskussionerna mot ett slut.

Finlandssvensk vardagsmorgon. I övrigt aviseras i sändningen tiotals evenemang på olika håll. Det är imponerande hur mycket folk ordnar och ställer till. Man blir helt matt inför rapporteringen.

Mommen Ekrem har igen betat av veckans evenemang, nu återstår bara kulturdelen med Cranach-utställning i eftermiddag och Tjehovs Måsen på Nationalteatern i morgon.

Varje dag i veckan har åter haft sina programpunkter. På måndag var det intervju om skolfesttraditioner för Utbildningsverket, tisdag lunch på lokala caféet Menita där E, O och jag försöker dinera så ofta vi kan – vore trist om det härliga upplägget inte skulle bära sig – stans bästa soppor och nybakat bröd! Sen var det ren dags för barnbarnet S korta besök i väntan på att konstskolans lektion inleds. Vi brukar hinna med lite nyhetsutbyte om livet i Storängens skola, kanske genomgång av nån läxa och ett parti kortspel, Klöver 7 blev det denna gång.

Onsdag är dotterns podd-inspelningsdag – då blir det umgänge med O som varje vecka lärt sig nya konster och denna vecka fått två nya tänder! Försöker promenera vad jag hinner och det går ju bra med barnvagnen. Tycker faktiskt (peppar, peppar) knäna är lite bättre nu, umgänge med en tiomånaders gosse medför ju också vardagsmotion på andra sätt.

Igår besökte O och jag – medan mor klippte håret – biblioteket Ode, barnhörnan i tredje våningen. Ett tjugotal barnvagnar stod parkerade kring lekplatsen där en mängd småttingar kröp omkring mellan mödrar och fäder som satt och umgicks på den mjuka mattan. Vilken härlig plats Ode är – en sån ruljans bland bokhyllorna! O tog sig ett mellanmål och kröp sen vidare i den nya spännande miljön.

Körövning blev det ännu på eftermiddagen. Julsånger på gång. Första glöggmuggen avsmakades också i veckan och en adventskalender jag beställt från London anlände – levererad ända till dörren.

Paus i bokförfattandet var det denna vecka, faktiskt. Så jag hann röja lite hemma också.

Nu har Tomas Ek satt på musik för att kunna dra andan lite inför nästa telefonsamtal. Sista kaffeslurken är uppdrucken. Några böcker av nobelpristagaren Olga Tokarczuk är beställda till närbiblioteket. Klockan drar mot halv tolv.

Ingen paus mellan frukost och lunch i pensionärens tillvaro. Det kallar jag lyx!

Risk för snö: 10 %

Sex månader har jag varit pensionerad nu, ett halvt år, tänka sig. När jag gick på semester inför pensionen var det vårvinter och nu aviseras igen frost och kyla. Tre grader ”varmt” därute.

Själv sitter jag inne i kaffedoftande köket, klockan är 10.45. Klockan tickar, i övrigt är det tyst i huset. En av dygnets favoritstunder, plockar fram manus, svarar på mail, kollar FB.

Jag har vissa engagemang nästa vecka som kräver förberedelse också – ska t.ex. spela in en intervju om penkistraditioner för Svenska enheten för bildningsväsendet – namnet på inrättningen var betydligt längre än så, och det lät angeläget att också den traditionsvetenskapliga aspekten tas upp i deras planering.

Men det kräver lite ”tänka till” och det är inte mitt forte just nu. Det känns jobbigt att Stora finlandssvenska festboken antagligen kommer att föra med sig en del kringuppdrag, intervjuer med kvistiga frågor, föredrag, uppträdanden.

Jag som – fast det kanske inte syns genast – eller – är en osäker och blyg person är inte nervös att uppträda. Då har jag en roll och en plats och ett uppdrag. Det är värre med nya sociala sammanhang (det tycks jag ha bloggat om ren 2013, märker jag, då rubricerat ”En blyg mormor”).

Nej, det som nu oroar mig är att tanken inte löper, att jag inget vettigt mer har att säga, att mina formuleringar slirar ut – att det hela spretar och inte håller ihop.

Vid olika möten med nypensionerade människor märker jag att vi befinner oss i ett identitetvirrvarr som alla tacklar olika. Endel drar sig för att plocka fram pensionärskortet, andra tycker pensionärsföreningar låter förskräckligt – ett sammanhang för betydligt äldre människor, med helt annorlunda liv. Endel längtar tillbaka till sin yrkesverksamma vardag, andra (som jag) har med hull och hår kastat sig in i en annorlunda tidsanvändning.

Men alla har vi tid – hoppeligen GOD TID som pensionärsförbundets tidning heter – att förfoga över. Och grunnar över hur den ska förvaltas bäst.

Så sånt funderar jag över just nu, ensam eller tillsammans med andra. När jag inte tillbringar kvalitetstid med barnbarnen, sjunger eller ligger raklång på sängen och läser Kyrkpressen och Hemmets veckotidning. Eller redigerar festbok, bevars.

God tid – jomen visst.

Risk för snö: 10 %. Jag tar fram varma vinterrocken, tror jag. Ska iväg till affärsemporiet Det stora äpplet och se Downton Abbey.

Några euro billigare med pensionärskortet är det! Jag älskar mitt kort – och att jag kan gå på bio mitt på dagen!

Tack snälla!

För resan till Stockholm, alltså! Med uttrycket i rubriken avtackas man ju alltsomoftast i västra grannlandet dessa dagar. Snällt. Jo. Man blir ju alltid själv lite språkligt annorlunda under besöken till forna fosterlandet. Har nån språkvetare undersökt denna metamorfos? ”Ja, ooo jaa, oo jaa” …

Vi kryssade alltså till Stockholm, dottern, O och mommen. Vi åker alltid Viking, det är riktiga båtar det, tycker jag. O blev genast i farten i lekrummet – det är åldersgräns 2 år i bollhavet, men är man solokvist på plats går det väl att testa konceptet!

Smörgåsbord har jag inte ätit på länge på båtarna – men det var bra! Kaotiskt, men läckert! O åt lite småbitar från barnbordet, han fick nys på många godsaker under denna resa – plättar, våfflor, kanelbulllar .. O vinkar glatt åt folk, han är en supersocial människa som alltid bondar med omvärlden.

Hotell Kung Carl är kanonbra! Vi fick världens rum högst upp i taknivå:

I rummet fanns babysäng för O och därtill en liten länstol, tre mjukisdjur väntade på den lilla resenären.

Sen bara vandrade vi omkring, som man gör i ”stolta stad”, kära Stockholm! Vi åkte också ut till Waldemarsudde, det var prerafelitutställning där, Och solen bara strålade!

Stockholm är under väldig uppbyggnad, som vi märkte i somras, inte minst Slussen-området. Men sen finns fina Östermalm t.ex. där man sitter på märkliga kaféer som Café Saturnus där vi mellan inmundigandet av en härlig lunch kollade in ett antal Svensk Damtidning-profiler. Och O firade kanelbulledagen i förtid med kaféets enorma produkter!

Shopping, strosande i solskenet, vad kan man mer begära. Tack personalen på Kung Carl och alla härliga Viking-anställda – inte för att ni läser mommens blogg. Men detta må vara en rekommendation!

Och solen sjönk så skön i havet båda kvällarna – vilken härlig minibreak!

Tiden går fort!

Augusti månad sniglar sig alltid fram, tycker jag. Men september! Knappt är vi inne i starten så kommer månadens sista dagar! Underligt!

Höstdagjämningen har vi nått i morgon, ser jag i almanackan på väggen. Mammas födelsedag 21.9 är redan överstånden. Fortfarande en märkesdag – och nu får man minnas att min relation till mor inte var okomplicerad. På gamla dagar har jag emellertid börjat fundera över ”varför hon var som hon var”. Se de ljusa sidorna, ha en försonlig syn på alltihop. Så jag firar med att söka fram foton och glada hågkomster!

Det hör ihop med mitt credo för ålderdomen: försök fokusera på det ljusa! Och: håll inte tyst en sekund om du tycker något varit bra! Positiv feedback ska ut strax och genast! Tycker du något inte varit så upplyftande: håll tyst! Det vill säga om inte nån annan farit illa av det hela. Då gäller regel ett: håll inte tyst en sekund! Upp till försvar!

Lite klokskap vill man ju försöka prestera när liv drar mot höst!

Åter har veckan dominerats av det vanliga: arbete med manuset till Stora finlandssvenska festboken och umgänge med söta barnbarnen. Träff med klasskamraterna, Bullgummorna kallade, piggade upp lördagskvällen. Skratt förlänger livet, sägs det, en bit livslängd till förvärvade vi säkert efter gårdagens middag. Roligt att se hur vi tillsammans skapar bilden av det förgångna, vår skoltid. Alla bidrar med sin pusselbit, helheten klarnar, vi är varandras minne! Och backar upp varann i nuet, därtill!

I morgon väntar mera manus, och i veckan ska dottern, herr O och mommen kryssa till Stockholm. Liten paus från båda författarnas skrivande, ett hopp ut ur ekorrhjulet. Det vill man unna sig. Sen tar man nya tag igen.

Söndag är alltid vila och matlagning – och ännu en middag på balkongen förunnades oss ! Varmt innanför balkongglasen – men de japanska lönnarna har antagit härlig ruska – höstkulör!

Britain at its best

Det har rests på vetenskapsfestival i veckan, minsann. British Science Festival, sedan 1831 (imagine!) ordnad på någon ort i landet gick detta år av stapeln vid University of Warwick i Coventry. Maken har med kolleger och elever bevistat dessa festivaler ett flertal gånger, hakade på denna gång – hans sista år som lärare.

Det formidabla är att när du väl rest till ort och ställe är allt gratis, inga deltagaravgifter uppbärs, och gratis busskort för alla dagar får du också. Gäller bara att på nätet reservera sin plats på föreläsningarna och rusa runt från event till event allt vad du orkar.

Gänget nedan tog ut allt av det erbjudna. Vilken kunskapstörst, vilken nyfikenhet!

Jag då – pensionerade humanisten? I publiken satt folk i alla åldrar. Själv var jag något utanför min egen kunskapsbubbla – men det är inte så dumt att ta ett nytt perspektiv emellanåt: det blev DNA-analys, kreditkortsanvändande, Neutrinos, Smart cities, Crowd movements och Brexit, bland annat. Under Neutrinos somnade jag in ett litet slag … men annars var jag med i spelet.

Coventry, häftigt bombat hösten 1940 erbjöd några välbevarade miljöer kring den förstörda katedralen. Den nya katedralen sida vid sida med ruinen inbjöd på ett sympatiskt sätt alla att komma in.

Bara några veckor efter de förödande bombardemangen hade kyrkan i Coventry satt igång med att predika fredens, förlåtelsens och försoningens budskap. Det blev som man sade katedralens ”heartbeat”. Varje dag klockan 12 läses i den nya katedralen ”The Litany of Reconciliation” där församlingen får falla in med ”Father forgive” efter varje bönemoment. Hade den osannolika turen att vara i kyrkan prick 12 – för inte hade jag ju hört om den fina ceremonin förr.

En annan kyrklig detalj som åter imponerade var de trevliga lekhörnorna för barnen som finns i alla kyrkor. Nedan en i Holy Trinity Church i Stratford-upon-Avon. I andra ändan av kyrkan är William Shakespeare med familj begravd, på paradplats i koret.

Stratford-upon-Avon har alltid hört till mina drömmål, staden kunde definitivt ägnas ett grundligare besök. Men också denna gång hann vi med både introduktion i skaldens liv, vandring längs floden och lite shopping.

Och eleverna insisterade på Peter Rabbit fotot nedan:

Vet inte varför jag denna gång lockades beställa ham, eggs and chips portioner flera gånger. Nånting i den maten passar långa stadspromenader och konferenssittande.

Ja, så är vi hemma igen och fortsätter följandet av Brexit-processen utifrån. Föreläsningen Brexit – a fairer future gav inte mycket hopp. Undrar hur det Britain man besöker nästa år (yes the family has plans) ser ut.

Man hoppas inga samhällsförändringar kan ta kål på det fina jag gladde mig åt denna gång.

Titta vad eleverna uppmärksammade lärarna med som avslutning på resan: chokladfigurer med spritsad dedikation. Loket ”Leif 💙” värmde den gamle pedagogens hjärta. Liksom också förslaget att fysikläraren som pensionär skulle haka på skolresorna. Eller rent av ordna en resa till CERN sin sista termin i tjänst. ”Vi kan ju åka på sportlovet”!

Ack ljuvliga ungdomar.

Upp och ner och hit och dit

Usch i morgon ska vi upp vid fyrasnåret. Färden till British Science Festival i Coventry ska anträdas, makens sista resa i skolsammanhang. Nästa år blir det pension för honom också. Han tyckte jag skulle haka på, jag har ju rest med honom på skolresor förr, men nu är det ett tag sedan.

Vi har packat och radat krukväxter i vattentråg så de klarar vår frånvaro, vi har checkat in och beställt taxi. Nu väntar en natt av orolig sömn, men man kanske kan ta sig en lur på flyget sen.

Blir skoj att komma till England igen, särskilt när Stratford-upon-Avon också står på programmet. Dit har jag alltid önskar komma. Sen ska man åhöra föreläsningar också, man har kunnat välja själv. Rätt mycket naturvetenskap, men ”Brexit – a fairer future” har jag bokat in mig på i alla fall. Den föreläsningen måtte ha ändrat innehåll några varv sen temat sattes in i programmet nån gång i våras. Fast kanske det är en övertygad brexitör som talar – intressant såviså.

Jag är väldigt ledsen över hela Brexit-processen och det är ju en stor del av våra värdar också. Det känns lite mysko att åka till öriket just denna höst. Lite vemodigt på nåt vis.

Ska i alla fall besöka mina favoritbutiker, lunchstället Pret a Manger och underbara Cath Kidston som jag redan hoppas har fått in årets julkalendrar. Och en mjuk pyjamas åt lilla O och nåt åt storasystrarna. Annars tassar jag väl bara runt efter maken med kolleger och de 18 gymnasisterna.

Paraplyer har vi med, naturligtvis.

Nej nu är dags att lägga huvudet på kudden. Det har blivit så mörkt om kvällarna.

När vi kommer hem ska jag göra en ny tur till källaren och söka fram lite leksaker åt O. I systrarnas gamla låda finns babydockor, duplo-klossar och en leksaksservis. Och telefonen nedan, men den stiftade O ren bekantskap med och det blev stora skälvan och strittande tårar. Det var ett förskräckligt skräll i den dosan, nämligen – den får nog gå vidare till lopptorget!

Börja städa ordentligt knutarna hinner jag inte förrän festboken är mig ur händerna. Egentligen är det skönt med en liten paus i det knoget.

Men att stiga upp klockan fyra – det är nog inget för en pensionär som fått in vanan att stiga upp vid niosnåret!