Ett år till i raden

Födelsedagsperioden har nått sin andra höjdpunkt. Maken har hyllats på morgonkvisten med bubbel och croissanter – och Bamsefars födelsedagsvisa på Youtube. Från Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, alltså. Minns ni?

66 år blev maken och jag fyllde 67 i förrgår. Det låter inte så väldigt mycket, med tanke på att många vänner är över åttio. Varje år funderar man ju över hur många födelsedagar man ännu kommer att förunnas. Det hör till födelsedagsfirandets vemod. Mor och far blev inte mycket över 70, men mommo nådde 80-årsdagen, farfar blev bara 66, han. Svärmor fyllde nyss 94, men hennes ålderdom är inte rolig.

Man får ta emot de dagar man förunnas och göra det bästa av dem. Försöka undfå ett vist hjärta, som det bibliskt heter.

Och ålder är så underligt. Jag har alltid tyckt att Stina Ekblad är en så underbar skådespelerska, stilig och klok och samlad – men hur gammal hon är har jag aldrig tänkt på.

Nu när jag efter hennes sommarprat i radio beställde in den nyutkomna självbiografin ”Här brusar strömmen förbi” inser jag att vi är årsbarn. Födda 1954 båda två, ja Stina är rentav några månader äldre.

Att vi är jämnåriga blev alldeles solklart vid läsning av boken. Stina inleder sin poesispäckade memoar med Topelius ”Lilla Skrållan eller Det skrynkliga förklädet” – och så går det på. Igenkänningen!

Stina växte upp i Österbotten, jag i Helsingfors – men den värld som formade oss var densamma – speciellt när vi kommer in på det gyllene 60-talet. Den internationella ungdomskulturen som slog igenom då – komplett med drömmen om att komma ut i världen dominerade bådas liv – åtminstone fantasierna.

Det var härligt att läsa – och lärorikt att tänka på. Att man är jämnårig med en vibrerande aktiv skådespelerska får en att tänka till lite om den egna vandeln. Inte dags att knyta gumhucklet om lockarna ännu på ett tag, kanske.

I dag blir det en lat och varm dag, känns det. Den enda planen är att promenera ner till Alkans strandrestaurang vid Klobben och äta lunch. Där serveras en hamburgare som födelsedagsjubilaren gärna inmundigar på sin högtidsdag.

Det blir bara vi två idag – på lördag samlades hela familjen kring bordet på restaurang Fat Lizard i Otnäs, Fina presenter överlämnades och alla fick beställa in sina favoriter – jag valde två förrätter följda av en präktig dessert. Och storasystrarna hade ett styvt jobb att hålla reda på lillebror O som har en väldigt stark egen vilja just nu.

Fast när pizzan skars upp lugnade det sig något. Och färden bjöd ju därtill på så många spännande element – en busstur, en metroresa och flera hissåkningar.

För en yngling på två och ett halvt är det mycket underhållning på en gång! Just så borde man väl ta till sig livet hela vägen – tänker jag mig!

Pappas förrätt bar det luriga namnet ”Grankulla burgare” – haha – egentligen en rejäl hög blinier med rom och tilltugg. Smaskens!

Födelsedagsveckan

Fruntimmersveckan är på gång, detta gytter av kvinnliga namnsdagar mitt i skönaste högsommaren. Ekrems födelsedagsvecka är också i antågande, maken och jag fyller ju 24.7 och 26.7, lämpligtvis. När man var barn var det inte så roligt att fylla i juli, fjärran från vänner och skolkamrater – fast jag minns nog månget tårtkalas på hyrda sommarställen med sommarkamrater bringande trevliga presenter.

Jag ser i FB att semestertiderna börjar dra mot sitt slut för många vänner. Denna pensionärernas eviga ledighetstillvaro är en nåd. I morgon trillar pensionen in på kontot också.

I går var det för övrigt första gången på länge jag besökte högmässan konkret – det har varit strömmad version på paddan ett bra tag. Kristi förklarings dag var det. Redan när jag steg ut ur bilen och luckorna i klockstapeln öppnades blev jag så märkligt rörd. När klockorna började dåna kändes det helt överväldigande. Liksom orgelns brus, psalmernas och predikans ord. De vackra kyrkmålningarna, det dukade nattvardsbordet. Vilken rikedom, vilken fest!

Speciellt denna vecka har också varit bilbytet, farväl till lilla slitna Punton, hej nya Ford Puman. Leasing blev det, vi är ju inne i de stora utgifternas period med både rör- och köksbyte. Men inte desto mindre är det fint med ett nytt åk, efter 12 år.

Roligt var också att barnvakta yngsta barnbarnet O – på tremanhand utan hjälp av storasystrarna som semestrar hos farmor. En yngling på två och ett halvt sitter inte länge stilla vid morfars sida som på bilden nedan. Brandman Sam är bara intressant en stund. Sen finns ju en vid värld av skoj därute – och snart var den pyjamasklädde genomblöt – med solhatt och allt – efter ett dopp i plaskbassängen på gården.

Och när mommen skulle ingripa i hyssen blev svaret ett höjt pekfinger och ett rungande STOPP! Hujedamej – men nog är O en rar liten gosse – som håller mommen på tårna och i farten!

I går, i år, i fjol eller förra veckan?

Ännu en het dag. Ännu en dag då jag hör hissreparatörerna dundra i trappan. Så säckade den ihop som husets första, vår trappas 70-talshiss. I tur och ordning fastnade vi och en rad grannar i hisskorgen som med ett brak stannade på sin väg ner.

Det är nånting med bromsmekanismen, en reservdel låter sig inte hittas och nu sitter vi här i värmen utan hiss. Minst hela veckan, sägs det. Egentligen borde hissar av denna ålder ha bytts ut för länge sen, sägs det. Men vem har råd med det – särskilt som husbolaget befinner sig mitt i en kostsam rörsanering.

Så var det Ekrems bil. Som började blinka och pipa och fönstret gick inte att rulla fast – mitt under resa i vårkylan på Västerleden. Det kom en – felaktig – reservdel från Italien, långsamt färdades den genom Corona-Europa.

Flera hundralappar senare visade det sig efter många manipulationer att förarsidans framdörr inte alls gick att låsa. Liksom hissen är bilen uttjänt och lynnig.

Med alla dessa reparationer och malörer börjar sekinerna sina. Jag försöker tänka positivt – vår problem är ju arbete och inkomster för nån annan.

Beslutet att göra något åt vår bilsituation kunde i alla fall inte skjutas på framtiden. Det blev leasing, i dag ska den nya bilen avhämtas. Vi byter bil så sällan att alla byråkratiska detaljer är en gåta för oss. Det är också första gången maken går över till automatväxel, bilen är en Hybrid, så det är lite nyheter.

Jag kommer inte att köra denna bil, det beslutet är fattat. Det är faktiskt sju år sen jag körde vår nu pensionerade Punto också. Det är som det är, allt har sin tid.

88 trappsteg ner och 88 trappsteg upp – få se hur länge till? Tiden flyter ihop i dessa tider. Denna varma märkliga sommar då smittotalen går upp och ner och rätt upp igen. Då livet är svårt att greppa i längre perspektiv.

Men en krånglande hiss och ett bilbyte erbjuder små milstolpar att ta sig igenom.

En tid när endast promenaderna längs naturstigarna i Esbo erbjuder en känsla av att allt är som vanligt.

Och tiden mäts av besöken vid Alkans kafé på Klobben, varje fredag eller lördag kväll. Ett svalt glas bubbel. Kasaberget i bakgrunden, skrattande barn, familjer breder ut sig på sanden, badvakten sitter i sitt lilla torn. Som vanligt!

Alger? Jodå, men inte så det syns. Inte så man orkar bry sig i den extrema värmen, tycks folk resonera.

En solig dag, ett stekhett ögonblick i sänder. Mitt i juli – i går, i år, i fjol eller förra veckan …

Så onödigt

I sommarhettan orkar man ju inte åka på utfärder så värst, så jag plockade fram en av mina minneslådor – dem med släktens papper och fotografier som kommit att arkiveras hos mig i egenskap av den äldsta i familjerna.

Det var dokumenten med anknytning till farmor och farfar och deras familjer, några brev, konfirmationsminnen, betyg, arbetsintyg. Det var det tjugo sidor långa, detaljerat avfattade rättsprotokollet om omständigheterna kring farfars bror Pauls mysteriösa död i september 1935.

Alla dessa papper kom jag någorlunda ihåg att jag sett förr, men sedan var det en bunt papper till, lite nyare dokument – fotostatkopior med släktlängder, ämbetsbetyg, ja där stod det ju klart i pappas karakteristiska handstil: ”Detta är en liten släktutredning över min fars släkt”.

Liknande papper fanns om farmors släkt, där kunde man erfara att kopparsmeden Jacob Brejder (en icke okunnig men grälig (fint ord) man) flyttade till Finland 1817.

Mångfald kringelikrokar i båda släkterna, jag tycks ha tappat några generationer på vägen i min uppfattning om saken.

Eftersom jag funderat på släktforskning förelåg ju här den veritabla guldgruvan att starta med.

Men.

Tanken gick som en kall ilning genom mig – varför hade pappa aldrig tagit upp detta forskningsarbete med mig? Han dog ju först 2003 då jag sedan länge var etablerad i traditionsvetarbranschen och rimligtvis intresserad av att veta mer om släkten.

Det är via styvmor jag fått några små smulor kunskap om fars släkt, själv berättade han inte ett pip.

En uppslitande skilsmässa, en därav tilltufsad äldre dotter – negativ tonåring, en far med nytt liv och nya relationer – men det borde man väl ha kommit över?

Med tanke på hur mycket trevligt vi kunnat ha haft tillsammans i släktforskningens tecken. Onödigt känns det, onödigt och dystert! Att jag nu sitter här med pappren och frågorna – visserligen värdefulla ledtrådar, men ändå.

Eftersom jag på gamla dagar beslutat mig för att alltid vända saker till det positiva tänker jag ändå så här: släktforskning gör man ju inte för sig själv – i allmänhet i alla fall. Tanken på en kontinuitet finns ju där – att lämna över sin kunskap till kommande generationer. Åtminstone funderar jag själv så – att allt jag hittar är roligt för mig – och kan vara ännu värdefullare för nån efterkommande.

Så jag tar pappas släktutredningsmapp som en hälsning och en gåva – och som något som blir så intressant att gräva vidare i.

Men samtidigt slår mig den sorgsna insikten att hur mycket jag än rotar i kyrkböckerna kommer jag aldrig att förstå mig på min egen far.

Och det får jag nu slutgiltigt försona och förlika mig med.

Kort semester räcker långt

Ett år sen skrev jag nästan samma blogg som här följer: en entusiastisk hyllning till Åbo som semestermål och sevärdhet.

Ifjol var det bara maken och jag som var på tur, i år hakade dottern och barnbarnen T och S på. Vi packade ihop oss i vår tillfälligt hoplappade bil (den åkte in på verkstaden direkt efter resan igen), proppade ihop vårt bagage i bakluckan som räckte nätt och jämnt, och styrde västerut.

Det är som att resa i barndomen igen. Första haltpunkt var Lahnajärvi, den klassiska rastplatsen halvvägs till Åbo. Många tycks ha minnen av det näringsstället visade kommentarerna till ett FB-inlägg där jag gladde mig åt att få äta ägg-ansjovissmörgås till kaffekoppen. Roligt att stället igen visar upp sig i sin retroglans – nästa år fyller det ju 70 år!

En retropärla är också vårt hotell i Åbo – Seurahuone, öppnat 1928 och nu renoverat och fint. Det var inte bara rummen och frukosten som var av hög klass – det var kanske ännu mer personalens omtanke och vänlighet!

Just när vi beställt in mat på restaurang Hügge (äldre barnbarnet är vegetarian och skulle för en gångs skull få valmöjligheter) drabbades nämligen yngre barnbarnet S av opasslighet – utmattning av lång resdag. Mofa ledsagade henne till hotellet och ilade sen tillbaka till sin portion.

Det var trassel med glömd rumsnyckel, så mofa måste förklara situationen i receptionen. Och vad hände när S blivit ensam på rummet? Jo det knackade på dörren, en tallrik med godis, popcorn och annat smått och gott överlämnades – med lappen nedan – ett hänförande Nalle Puh citat som hälsning.

Receptionens ”krya på dig”-hälsning till S!

S piggnade snart till och tillsammans med mofa och storasyster följde hon med kvällens fotbollsmatcher på rummets jätte-TV. Och inmundigade en stor påse franskisar vi plockat med oss på hemvägen. Och jo – maten på Hügge var härlig!

Man kunde ju turista i Åbo i dagatal, men denna gång blev det Klosterbacken för hela gänget, Botaniska trädgården och Forum Marinum för S och mofa och shopping i loppisar och småbutiker – samt Casagrandes magnifika leksaksaffär för gänget i olika konstellationer.

Oaserna är många – och Café Qwensel en av dem. Här intogs kaffe på klassiskt och elegant sätt. Med makalösa bakverk till!

Färden mot Nådendal gjordes via akademikvarteren – T har fastnat vid tanken på Åbo som studiestad och fick sig en snabbtitt på de centrala byggnaderna och miljöerna. Några år dit – men dagens skolelever ska planera i god tid.

Sen blev det Nådendals Bad – med allt vad det betyder av simmande och beundrande av sköna vyer från hotellrummets terass och promenad in till vidunderliga lilla stadskärnan. Glass i hamnen, god mat, kvällen var sammetslen – som i södern.

Som i södern var det också att tända ljus i klosterkyrkan på avfärdsdagen.

Sen proppade vi in oss i bilen igen, drog hemåt i mörknande väder som utmynnade i ett plaskande ösregn.

Det var årets semester och den känns betydligt längre än den var. Nu har vi tankat upplevelser igen – och bara ett stenkast hemifrån. När det igen blir möjligt att resa längre ut kommer nog dessa hemestrar att bli ett viktigt alternativ för oss framledes också.

Man är nära, men ändå fjärran. Det är välbekant, men ändå annorlunda. Och det överraskar och förtjuser, mer än man kunde tro!

Med spatserkäpp och vattenflaska

I dag krockade våra sjukbesök. Maken skulle in till stan på röntgen och jag hade tid för min andra covid-spruta. Vaccinationsstället var åter Metroarenan i Esbo så det blev både bussresa, metrotur och därtill promenad i förmiddagshettan. Förberedd med vattenflaska var jag – och spatserkäpp, ty igår fick jag en attack av min traditionella ischias och vågade mig inte iväg utan stöd.

Allt gick väl, snabbt och flinkt. Dagens vaccin var Pfizer, meddelade sköterskan genast, senast fick jag Astra Zeneca. Jag har totalt glömt vilket som anses säkrare eller ha mindre biverkningar – ja, jag beslöt genast från början att ta det vaccin som bjuds. Kan inte bedöma skillnaderna, och maken som tillhör riskgrupp fick ju två doser AZ för länge sen.

Satte mig i väntrummet för att låta de 15 obligatoriska övervakningsminuterna gå. Snart hade jag uppmärksammats av en av de vårdare som går runt och håller ögonen på nyvaccinerade. Inte så lätt att se hur folk har det bakom de kamouflerande ansiktsmaskerna.

Jag tillfrågades vänligt om hur jag mådde och man undrade också vilket mitt modersmål var. Blev lite ställd och kom knappt genast på det rätta svaret – särskilt som det skulle levereras på finska. Man ville försäkra sig om att jag fått direktiven för de vaccinerade på rätt språk.

Troligen gav jag intrycket av ha ett modersmål avvikande från de två huvudinhemska. Sannolikt verkade jag också lite vimsig.

Det kändes bra att bli omhändertagen och uppmärksammad. Har vi blivit mer vänliga och påpassliga under denna pandemi? Är vi mer benägna att växla några ord och sköta om varann?

Se till att nästan får information på rätt språk och är i skick och vigör?

Jag hoppas jag tolkat saken rätt!

Standardutrustning för en mommo i extrema värmeförhållanden: hopfällbar spatserkäpp och idrottsgymnasiets vattenflaska.

Nån sorts hembygd

Ett dovt surr hörs av diamantborrningarna några trappor bort. När arbetet når granntrappan kommer ljudet att bli plågsamt. Men rörsaneringen är nu klar i bortersta trappan och vi andra kommer efter – fast för vår del får vi skåla för utfört arbete först på trettondagsafton 2022. Om tidtabellerna håller.

Men innan dess – sommar. Och det betyder de vanliga utfärderna – pandemi eller ej. Västra Nyland, släktens vagga och nån sorts hembygd även för mig fast inga konkreta hus eller ägor finns att besöka.

Sommarfärderna till Fiskars, Pojo och Ekenäs har gjorts i olika familjekonstellationer i över 60 år nu. Först var det lilla kärnfamiljen som besökte mammas gamla hemstad, släkt och vänner där.

Sen upplöstes familjen och resorna tog formen av besök i Fiskars, farmors födelseort. Då var det pappa med ny fru som stod för arrangemangen, syster och jag hakade på. Styvmor var en hejare på god och riklig matsäck. Och för henne hade farmor berättat om sin barndom på orten – saker vi barnbarn aldrig fått höra.

Sen blev det turerna med mamma, moster, maken och dottern – då var Antskog, orten där morfar jobbade, ett viktigt mål. Det stora huset där appreturmästarfamiljen bodde är nu sommarnöje för flera familjer. Jag minns den sniglande bilfärden genom orten och mammas rop ”kör långsamt nu – där, där bodde Hulda och Ibbo, där stod Emels stuga”…

När mamma dött blev sammansättningen maken och jag, moster och syskonbarnen som hade sommarlov. Och nu är det dotterns familj i olika sammansättningar som hakar på. Bara fotoalbumen kan minna om alla resor – ibland också färder i juletid. Otaliga bilder från samma platser, med olika familjemedlemmar. En släkthistoria även det.

Programmet under turerna kan variera lite, men en sak är grundläggande – besöket vid kammakare Edvin Gotthard Löfströms och hans maka Edla Malvinas grav i Ekenäs. Jag måste kolla att sommarvården fungerar. Och hylla vår förfader, han som utförde sin näring i staden och rent av ägde hus där i tiden.

Lite ynklig var årets blomma och stenen lutar betänkligt, men enligt mitt löfte till moster ser jag, så länge jag kan, till att graven bevaras.

I går åkte vi iväg igen, maken, dottern och jag, barnbarnen är på läger och kurser och dagis för tillfället.

Det ska traditionellt inledas med kaffe och färska örfilar i Fiskars. I år gjorde vi inget besök till gravarna på Pojo kyrkogård. Förr om åren blev det alltid ett långt stopp i lekparken nere vid Knipan i Ekenäs. Både syskonbarnen och barnbarnen har roat sig kungligt där. I år var det vuxet lugnt, lunch på restaurang Albatros, fyndande i butikerna på folktomma Kungsgatan och en kopp kaffe med glass.

Som lite reklam kan noteras att det finns väldigt trevliga butiker vid Kungsgatan – där hittar vi ofta saker man inte får syn på här i huvudstadsregionen – som denna flotta kylväska!

Hela tiden har jag mamma och moster i tankarna och funderingarna kring hur deras liv i staden kan ha artat sig. Jag har själv svaga 60-talsminnen av en livlig Kungsgatan med Lindholms café och Piponius pappershandel …

Sonjas delikatess serverade härlig glass och erbjöd fin liten oas!

Man hinner aldrig med allt i Västnyland! Man borde köra till Tenala för att inhandla den makalösa lokala osten och man borde besöka museet i Fiskars där farmor bodde. Man borde vandra omkring i Antskog och inte bara åka igenom.

Kanske en gång till i sommar, eller nästa sommar. Hembygden står kvar. Och lite släktforskning inspirerar besöken alltid till.

Nu ska vi se när vi kan ta sommarresan österut – till Borgå och Emsalö. En sorts hembygd där också – om än hyrd och på sätt och vis lånad.

Men på intet vis sämre för det!

Krämpor

Vanliga dagar utan nånting speciellt är de bästa. Dagarna när inte heller krämporna regerar och tar över alltihop.

Äntligen var det i dag dags för maken att besöka smärtläkaren vi hittat – och besöket kändes positivt och tycktes bringa lite ljus i den tunneln. Kanske.

Men just vi skulle åka iväg till läkarstationen drabbades jag av min gamla plåga som stöter till nu och då och oftast leder till allehanda provtagningar och åga och oro.

Det är väl detta som är ålderdomen. Att man aldrig är säker och det bara dyker upp fler problem. Inte är det nåt att blogga om heller, egentligen. Men det är som det är.

Krämpor och sjukor tar ju över, som sagt. De tog också över inledningen på fotbolls-EM – efter att Christian Eriksen säckat ihop tappade allt sin mening och glans. Guldet blev till sand.

Kommunalvalet är överståndet och makens och mina kandidater kom båda in vilket känns bra. I FB rådde både glädje, förnöjsamhet och besvikelse i dag. Många vänner hade ställt upp, påmindes man om.

Väldigt lågt valdeltagande var det. Har vi tappat intresset och sugen och hoppet? Känns allt lite tungt och meningslöst?

Det tycker jag just nu, men det får det allt bli slut på!

Opp och hoppa! Marsch pannkaka!

Medan maken satt inne hos läkaren tog jag en promenad i Eira och bockade av ett hus farfar Rafael var byggmästare för 1924-25, Skeppsredaregatan 8. Snygga detaljer!

Fira och mötas

Juni månad började bra – med några kalas och möten faktiskt. Det är man inte bortskämd med.

Först var det damgänget som samlades hos mig. Baka pajer, sätta duk på bordet, ta fram bättre tallrikarna och dra på sig annat än mysbyxorna. Så ovant och så härligt!

Det blev skrattens och minnenas kväll, aldrig har vi kommit ihåg så mycket underhållande från vår gemensamma forntid som denna kväll, kändes det.

I helgen var det skolavslutning och det innebär stipendieutdelning i dotterns familj. Stipendierna från ”mammas och pappas jubelfond” är anknutna till personliga motiveringar som högtidligt läses upp. Rosor och tårta, också mommen och mofa fick vara med. Mommen plockade fram en bättre blus i garderoben, och ett halsband.

Så ovant och så härligt – än en gång!

Inga utlandsresor denna sommar, men många utflykter, hoppeligen. FB-minnena erinrar om vilka långresor som tidigare företagits denna tid på året. Medelhavet har ju alltid varit vårt sommarmål, och visst längtar jag till Grekland, Spanien – och Rom, jodå.

Men det är vilsamt såhär också – och Esbo är en vidunderlig plats på jorden. Här är gott att leva och bo, med hav, natur och kultur i generösa portioner. Det gäller att njutningsfyllt ta för sig och låta sig smaka, som – ja som barnbarnet O när det serveras tårta!

Förväntansfull inför evigheten

Man har nått åldern när dödsannonserna känns aktuella allt oftare. Liksom tanken på livets slutraka och det egna frånfället. Och vad som kan förväntas sedan.

I samband med min forskning i livets fester studerade jag formuleringar i minnesrunor och dödsannonser, med ett mera distanserat perspektiv. När det gäller personer man känt är det annat.

Häromveckan nåddes jag av budet att tidigare kyrkoherden i min förra församling gått ur tiden. Mycket berörande var att han strax innan sin död skrivit en tackannons som publicerades vid sidan om dödsannonsen i Kyrkpressen. En annons han själv förutspådde kanske skulle publiceras då han själv fått gå till sin vila, som han uttryckte saken.

I sin text beskrev han tacksamhet för sitt rika liv och en nyfikenhet över, ja en förväntansfullhet inför evigheten.

Plötsligt kom jag ihåg en sekvens ur en diskussion i församlingen för länge sen – det måtte ha varit tjugo år sen minst. Antagligen pratade vi om döden och det eviga livet, men det jag minns med fotografisk skärpa är kyrkoherdens replik , ”jag tycker det ska bli så spännande”. Hans ansikte lyste upp vid tanken på det stora äventyret som väntade, han såg ut som en liten ivrig pojke.

Repliken fastnade i mitt minne då jag själv alltid kämpat lite med tanken på evigheten. Det där med evigheters evighet. Omöjligt att ta in.

Dödsannonsen och texten minde mig om att det nog är bäst att som ett barn trygg och lugn och ivrig se fram emot vad som kan vara på kommande.

”Vi ses, Stiga”, avslutades tackannonsen i Kyrkpressen.

Just det – vi ses, Stiga!