Vårtrött

Hade inte tänkt på att den som bara vandrar här hemma och som har semestrat i flera veckor också kan bli vårtrött. I hufvudstadsdraken kunde man i dag läsa en artikel som mångsidigt förklarade varför övergången till det efterlängtade ljuset kan innebära att den personliga biologiska klockan inte hänger med. Man blir trött, t.o.m nedstämd och deprimerad – i rak motsats till den eufori solsken och värme rent logiskt kunde tyckas medföra.

Mina symptom är inte dramatiska – jag är bara oerhört gäspig. Och så rinner näsan pga nån obestämd pollenallergi.

I artikeln rekommenderas långa promenader i solskenet. En sådan företog jag i går med dottern och barnbarnet O. Vi vandrade längs Esbovikens strand, vi drack kaffe på ett trevligt litet kafé mitt i bostadsområdet – Kanelipulla – Kanelbullen heter det – och bullarna var pinfärska. Vi gick till ett loppis för barnkläder och jag inhandlade några  plagg åt O – för bara en tia.

O är förresten den bästa ljusterapi en pensionär kan tänka  sig. Efter resan till Gran Canaria där hela familjen myste ihop en vecka är gossen ett enda leende. Det kan också hänga ihop med att livet är skoj när man lärt sig svänga sig från rygg till mage och det börjat serveras intressanta puréer till lunch.

Det är härligt med barnbarn i olika åldrar! Spännande att följa stora flickornas väg mot högstadiet, språkval, nya tänkbara hobbyer.

I dag blir det träff med körväninnan, på ett av huvudstadens vackraste caféer, Esplanadkapellet. Ska ströva en stund i solskenet före det, enligt artikelns ordination.

Morgonens nedstämda ton hänger ihop med något annat – branden i Notre-Dame. Den hemska händelsen fyller mitt FB-flöde – den helgedomen är en symbol för så mycket i mänsklighetens kultur att ingen kan känna sig oberörd. Jag söker febrilt i flödet efter kommentarer om att förödelsen inte är fullständig, att uppbyggnadsarbete har en chans.

Vad ska jag illustrera detta inlägg med – det får bli en bild av trakteringen inför min dambjudning i helgen. En pensionär hinner söka recept i veckotidningar och baka hela dagen. Några pastejer blev kvar till värdinnans tisdagslunch också. Som eventuellt kan intas i solen på balkongen.

Annonser

Utsikter

Efter helgens sol råder grådask. Det hotas med kyla och slask. Inte direkt lockande promenadväder, så det är tur att jag har en lunchträff i grannstaden inprickad. Thai-mat och kristna meningsutbyten.

Lördagen bjöd också på utsikter och insikter. Bullgummorna, studentklass 1974, sammanträffade – som vår sed blivit – åter på en av huvudstadens klassikerrestauranger, Messenius i Tölö denna gång.

Nio kunde möta upp denna gång. Våra liv är ganska mångskiftande, den jämna åldern till trots. Några är pensionerade, andra deltidspensionerade, några ännu i fullt arbetsliv. Några av oss är föräldralösa, någras föräldrar är trots hög ålder i nästan full vigör, några tampas med den finländska åldringsvårdens mångomtalade problem.

Många har rehabiliterats från olika operationer och påmints om det sköra i livet. Några umgås med barnbarn på hemmaplan, andra reser utomlands regelbundet för att utöva mommo-rollen. En har bytt hemland sen vi sågs sist och pendlar över viken den sista arbetsperioden. En av oss hänger med på distans, ty hennes jobb är förlagt till verkligt fjärran ort, Teheran.

Det finns mycket att ventilera, således. Den gemensamma nämnaren är att vi befinner oss i livets hoppackningsskede – eller ompackningsskede ska vi kanske säga. Plats för annat, tid för nytt.

Vad vill vi nu, vad orkar kroppen med, vilka förpliktelser finns, vilka möjligheter?

Till morgonkaffet läser jag en recension av Jörn Donners senaste bok ”Sista striden”. ”Bekräftad utsiktslöshet” är texten rubricerad. Donner är ju dryga 20 år äldre än Bullgummorna, kunde vara vår far. Jörn mal på i en reflekterande monolog av blygsam substans, summerar recensenten. ”De tomma dagarna fylls av tomheter”, läser jag.

Blir det så vad det lider? Antagligen, d.v.s om livet går på.

Men innan dess får man ta ut svängarna så gott det går. På butiksresan läser jag annonserna på lokala anslagstavlan. Jazz-jam på närpuben, konstskolans kurser, zumba och fitnessträning, kurs i pardans – nja, knappast det sistnämnda. Tar ett foto för att hålla möjligheterna i minne.

Vi får väl se.

I tacksamt minne bevarad

I går morse var det välgörenhetskonsert i barnbarnens skola. T hade ett solo i slutnumret och allt som allt var det en fin timme. Sång- och spelglädje, kaffeservering, vimmel och mingel. Alla intäkter gick till Cancerstiftelsen.

När vi studerade vad lopptorgsförsäljningen hade att erbjuda fick vi syn på en gammal bekant, M-B. Lärare i huslig ekonomi både för maken och dottern, hustru till makens mångåriga lärare och sedermera kollega H.

Vi utväxlade några korta fraser om konserten och lilla O i sin vagn.

”H dog förra veckan”, fortsatte M-B.

Då slog det mig att det bara var hon på plats, H och M-B var ett sånt där par som president Koivisto och hans fru, alltid två.

Vi fick höra om sjukdomen och det plötsliga dödsfallet, i bestörtningens klor utväxlandes de sedvanliga fraserna om att det var alltför tidigt – bara 76 år – att man aldrig kan vara säker på en enda dag i livet, om hur begravningen skulle ordnas. Saker man säger i sammanhanget, när man inte hunnit ta in det skedda ännu.

Först efteråt kom tankarna. Det var ju H som i tiden tipsade studerande maken om lärarjobb i sin skola. Den diskussionen fördes vid ett av Kårböle gillet ordnat matlagningstillfälle där M-B och min svärfar, konditorn, agerade lärare.

En slump att det nygifta paret Ekrem deltog, men på den vägen är det. Maken nappade på, märkte att lärarjobbet passade honom, satsade på det resten av sin karriär.

Hade han gjort det om inte H och vi råkat sammanträffa den där kvällen när det råkade finnas timmar i naturvetenskap att erbjuda?

Och, fortsätter jag fundera: hade maken inte blivit lärare hade jag knappast fått nys om skolårets fester, penkis, gulnäbbsintagningar och gamlas dans. Det var i makens första skola jag gjorde mina största fältarbeten.

Först inspirerad av detta kom jag in på resten av livets fester. Kanske jag i dag inte skulle syssla med Stora finlandssvenska festboken om ej om ….

Varje människa kan påverka sin nästas levnadsbana på så många vis. Inga möten är likgiltiga. En kort diskussion vid en kaffekopp kan utstaka hela ens levnadsbana.

”Till minne av H, vän, kollega och mentor som fick mig att välja lärarbanan”, skrev maken på kondoleanskortet vi ska sända i dag.

Tack för min del också! I ljust minne är du bevarad!

April, april

Första april 2019. Datumet har hägrat i åratal nu. Den första pensionsdagen.

Här sitter jag nu i det tysta köket, häller upp lite kaffe till, tittar på klockan. Jag har sista fysioterapin för knäna i dag, sen är det slut på företagshälsovården.

Jag är inte längre semestrare utan pensionär på riktigt. Officiellt senior.

Automatiskt skannar jag tidningarna och de sociala medierna i jakt på eventuella aprilskämt. Ett damp ner i makens mail redan i ottan.

I åratal har jag upplyst om bakgrunden till också denna ”fest”, i radio, TV, tidningar.

Det sitter i ryggmärgen, årets gång som folkupplysare. En folklorist och etnolog ser på allt med ett lite vidare perspektiv. I går firades i TV-programmet Strömsö Baby Shower, aha festen är åter en gång aktuell, innovationsfester kommer och går. En glimt av hur de gamla barnsängsbesöken i bondesamhället gick till hade kunnat passa i det nutidscentrerade upplägget.

Kunskap som finns lagrad på traditionsarkiven, men behöver luftas. Vårt gemensamma minne.

Allt kollegan Anne Bergman och jag samlat och skrivit och grunnat över i – gemensamt 80 år – borde snart finnas tillgängligt i Stora finlandssvenska festboken. Vårt sista utgivningsarbete i det lärda sällskapets regi.

Men nån annan måste börja hålla reda på aprilskämten i tidningarna och allt det andra aktuella i festväg.

För fest och firande tar aldrig slut, all tradition är förändring.

Solen skiner, det blir skönt att ta en promenad genom stan till sjukhuset.

Sen får vi se vad vi hittar på. Nytt liv – nya seder och bruk!

Snart förflyttar jag morgonkaffet ut på balkongen!

Dagledig

”Vad ska jag göra med all den tid som står till mitt förfogande”, frågar Birgitta Boucht i sin lilla tänkebok ”Nedräkning” som jag fick mig levererad till lokalbiblioteket i veckan.

”Livets allvar men med öppet sinne för allt som är roligt eller absurt”, beskrivs innehållet på bakpärmen. Jo. Men mest fäster jag mig vid de delar av boken där vardagen som dagledig beskrivs.

Jag är novis på dagledighet, men har ändå fått en aning om att friheten kan gå överstyr, som Birgitta skriver: man får sig inte upp ur sängen, man kommer inte ut på promenad, man äter bara en bit tjinuskitårta till lunch.

Men också: man har möjlighet att ligga på sängen hela dagen och läsa Nalle Puh.

Nånstans mitt emellan detta gäller det att navigera.

För nog är det märkligt: ena dagen hastar man upp till matarbussen för att få möjligast bra saldo i jobbets Timecon-apparat, nästa dag finns inget speciellt inplanerat – inte nästa eller nästa heller. Nödvändigtvis.

Jag har en del engagemang med familj och vänner – och en bok att få i utgivningsskick. Sysslolösheten är inget problem.

Men det finns tomma dagar, som i går.

Då gav jag mig ut i de dagledigas värld. Vandrade till bibliotek och matbutik en tid på dagen då jag vanligen suttit fast på arkivet.

Helt andra människor än dem man möter i morgon- och kvällsruschen rör sig ute den här tiden. I butiken köar vi makligt och det känns helt ok att mannen före mig tar sig en pratstund med kassan. Han drar en liten monolog om vikten att ha ögonkontakt med personalen när man betalar.

På gatan möter jag horder av skolelever på väg hem. De ser väldigt små ut, men måste väl höra hemma i lågstadiets lägsta klasser. ”Har du fått nån flickvän ännu”, frågar en gosse sin kompis. ”Nå NEEJ”, blir det ilskna svaret.

Man hör mer och ser mer när man är dagledig. Inte viktiga saker kanske, men småsaker som hör till det lilla livet, det långsamma i tillvaron.

Jag kröner min promenad med att äta ärtsoppa och pannkaka på det lilla kaféet i köpcentret. ”Är du ensam i dag”, frågar föreståndarinnan – i allmänhet brukar jag ju ha med mig en varierande skara familj.

”Men roligt att du kom”, kontrar hon mitt svar om att de tyvärr var upptagna med annat i dag.

Efter att ha intagit den smakliga lunchen gick jag hem i snålblåsten. Lagade risotto till middag och provbakade en päronpaj jag tänkt bjuda på senare i vår.

Vid det här laget fanns ännu mycket tid kvar att fylla.

Dags för eftermiddagstuppluren, som Birgitta Boucht skriver en del om?

Eller en stund med Nalle Puh?

Åtminstone har jag en magnifik utsikt från mitt skrivbord. Raka vägen mot Estland!

Ja, nu är det färdigt inom kort …

Mitt arbetsliv alltså. I går drog jag till jobbet för nästsista arbetsdagen. Det nästan tömda arbetsrummet hade redan fått funktionen av lagerutrymme. Mitt postfack hade försvunnit.

Dagen förlöpte makligt. Jag kollade Mimer, Mepco och Timecon, fyllde i en arbetsrapport, godkände en timrapport, inte för att sånt har nån betydelse mer.

Jag packade ner den sista metern böcker, gallrade lite i den sista pappershögen. Sen tog jag mig an utmaningen att anhålla om skattekort för pensionsinkomsterna.

Det var inte entydigt och det var inte helt problemfritt. Många saker kunde tolkas på olika sätt och det var behändigast att ha direktiven öppnade i en annan apparat – i mitt fall telefonen.

Jag undrar inte på att folk för säkerhets skull sätter sig i kön på skattebyrån för att låta en kunnig person sköta saken. När allt var klart och jag kunde printa ut det nya skattekortet visade det sig nämligen gälla först en månad för sent.

”Ring dem på svenska numret”, rådde dottern. ”Någonstans i Svenskfinland svarar en funktionär, jag har fått vänlig och god hjälp”.

Så det gjorde jag – och bums svarade en dam (någonstans i Svenskfinland) och min fråga fick ett svar. Nej, jag hade inte gjort något fel. Systemet tänkte i egna banor bara …

Underbart att det inte var nån robot eller chat med standardiserade svar!

Så nu har jag pensionsbesked och skatteprocent och pensionärskort, det tar sig!

Nu gäller att pressa in den sista hyllmetern böcker någonstans och hitta en plats för ett antal tavlor som prytt arbetsrummet i tiotals år.

Om en vecka ska datorn tömmas och nycklarna läggas i ett kuvert adresserat till fastighetschefen.

Efter att jag loggat ut i Timecon med ett tryck på knappen ”Annan orsak ut”.

”Ja nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort”, som det heter i en gammal slagdänga endast vi pensionärer minns mer.

Vardag eller semester

Två veckor semester kvar, sen blir det pension. Inga nyheter om pensionssumman ännu – ärendet är under behandling läser jag på nätet.

Dryga fem veckor har jag drällt här hemma nu – och kan knappt minnas hur det gick till att i ottan dra sig mot arbetsplatsen. En liten påminnelse får jag inkommande veckor då jag har två resterande arbetsdagar att avverka.

Märkligt naturligt faller det sig att vakna utan stress, läsa alla artiklar om Brexit i båda hufvudstadsdrakarna, titta noga på vad TV-tablåerna och Netflix har att erbjuda, dricka många koppar kaffe …

I mitt lättjefulla leverne har jag alltsomoftast sällskap av dottern E och lilla O. Denna vecka åkte vi till Lovisa där E skulle framträda i lyceet, intervjuas av X Factor vinnaren Tika Sevón Liljegren. Första gången jag färdades med bolaget OnniBus!

Sen har det varit sessionerna med energiska fysioterapeuten Sandra på Eira. Nej, mina knän gillar inte att det är iskallt och slaskigt om vartannat på detta sätt. Men de kämpar på!

Sista gången jag har möjlighet att ta del av arbetsplatsens utmärkta hälsovårdspaket – det är check-up både hos gynekologen och ögonläkaren.

Otroligt skönt också att kunna sticka sig in på Ateneum mitt på dagen när man har en halvtimme ledig – Museikortet möjliggör ju också korta och improviserade besök.

Lunchen erbjöd också något nytt för mig: Poké Bowl – fick en chans att öva äta med pinnar – först i slutändan grabbade jag tag i gaffeln.

I morgon ska jag fortsätta mitt solitära projekt ”se klassiker på de finska teaterscenerna”. Först blir det Tre systrar på Nationalteatern, sen borde jag boka biljett till Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Har vi Strindberg och Ibsen på kommande nånstans, tro? Hittills har jag avverkat Onkel Vanja och Julia och Romeo (jo den trendiga nytolkningen hette så).

I dag blir det ärtsoppa och pannkaka på Café Menita i närköpcentret. Att luncha där varje vecka har blivit en rutin.

Så får vi se vad herr O hittar på i dag. Jag vill också bli lika glad som han när jag får syn på mig själv i spegeln. Även om förvåning kan vara det första intrycket!

Mommo på vift

Pensionärssemestrandet fortsätter. Än har inget besked om pensionssumman anlänt och än har jag några arbetsdagar kvar. Dagarna i mars månad förlöper angenämt, några rutiner har inte utformats utan dagarna har varit både varierande och intressanta.

Som i tisdags då jag fick hänga med på utdelningen av priset Vuoden johtolanka – Årets ledtråd som i år tilldelades dottern för hennes senaste till finska översatta deckare. Vi drog iväg till Nationalteatern, pristagaren, mommen och O.

Det är skoj att komma in i nya oväntade sammanhang, och speciellt i rollen av mormor. O som har ett soligt dagshumör satt nöjd och lugn i min famn under utdelningsceremonierna. När det formella var över besöktes vi av en stadig ström deckarvänner som ville ta en titt på den yngsta i sällskapet.

Här kommer det underbara in – i rollen av mormor får jag ofta höra många historier om andras barn och barnbarn. Att slå sig ner bredvid en äldre kvinna med ett barn i famnen tycks falla sig naturligt och samtalsämnena tryter inte. På detta cocktailparty var jag sannerligen ingen panelhöna!

Än lever folkloristidentiteten kvar och tanken slog mig genast – har nån undersökt mormors (farmors)-rollen i dag riktigt grundligt – i vår kultur. Antagligen sociologer – men ur traditionsvetenskaplig vinkel? Hmmm.

Intressant att få möjlighet att titta in i nya sammanhang annars också. Dekkariseura – Deckarsällskapet är en spännande och ambitiös förening.

En rolig detalj som fick mig att tappa hakan en stund var att före detta ärkebiskopen Kari Mäkinen var medlem i juryn som utsåg årets vinnare!

Egentligen inte förvånande – jag har alltid beundrat Mäkinen i hans roll av trygg, sansad – men när det gällde bestämd ärkebiskop. Men att vi också förenades av deckarintresset hade jag inte fått reda på om jag inte vore en mommo på vift i nya landskap!

Andra slukaråldern

Tidsanvändningens metamorfos har nått mig – pensionsåldern! Därmed har jag kommit till insikt om att jag nu råkat in i något som kan karakteriseras som den ”andra slukaråldern”.

Plötsligt har jag tid, kan kasta mig på sängen bara för att läsa, mitt på blanka närsomhelstdagen.

Jag beställer på minsta incitament böcker till närbiblioteket. En läst recension eller presentation kan leda till en vidunderlig läsupplevelse och till och med till en livslång författarrelation. Och jag vet ju att biblioteksbeställningar renderar författarna intäkter. På dotterns uppmaning registrerade jag också mig själv i Sanasto-systemet ifjol – och kunde glad registrera några tior royalties för min enkla produktion.

Jag hade inte riktigt insett att jag i min tjänstgöring på arkivet var så duktigt texttrött. Allt jag jobbade med var ju skrivande och läsande. När kvällen kom orkade jag inte mer intag av texter, jag förstår nu varför.

Men i och med pensionen är jag som ett barn på nytt – slukar böcker men lust och gamman.

På tre språk parallellt som vanligt, svenska, finska, engelska. Mazzarella, Boucht, Obama, (Anja) Snellman – alla finns på beställningslistan. Just nu. Och volymerna nedan är jag snart klar med.

O klang och jubeltid!

Februaris nästsista dag

Hej hallå, här sitter semipensionären och frukosterar. Klockan är 9.46 slagen, morgontidningarna är avbetade och iPaden har åkt fram.

En titt i bloggverktyget visar att jag på sista tiden rubricerat inläggen ”Ledig”, ”Sportlov”, ”Hemma bäst”. I dag får det bli februaris nästsista dag, kort och gott. En månad drygt till pensioneringen på riktigt.

Min nya status vinglar hit och dit. I går sammanträffade jag med den kristna lunchgemenskapen där kollegor från egna jobbet och andra humanistiska institutioner ventilerar livet och vardagstron.

Sådana nätverk kan vara bra att hålla fast vid, tror jag. Fast man är pensionärsmedlem.

Sen gick jag till jobbet för att byta datorns lösenord som påpassligt löpte ut bara några veckor innan apparaten ska stängas av. Dörren till mitt arbetsrum var stängd, det stod en mängd lådor i en knut – ja, jag hade ju lovat kollegan S lagerutrymme i mitt semestertomma rum.

Den lilla raden böcker och papper jag har kvar tronade på sin ensliga hylla. Allt andades uppbrott och avslutning.

Jag kollade mailen, intranätet, kalendern, kämpade (åter med kollegan M:s hjälp) med att registrera en tandläkarräkning i faktureringssystemet. Min sista kamp på denna arena, tack och lov.

Sen vandrade jag till posha tv-studion för att intervjuas om Riter – mitt sista medieuppdrag i tjänsten, kan man väl säga. Det handlade om det jag funderar mycket över nu och även har skrivit om i bloggen – övergångar, markering av förändring, högtidliggörande av det nya och firande av det förgångna.

Jag vet inte hur jag formulerade mig – tyckte mina tankar vindlade hit och dit. Säkert viftade jag som vanligt alldeles för mycket med händerna medan jag resonerade. Det tycks vara obotligt.

Inte ser jag det programmet – och nu får min tid som mediaperson avslutas, bäst så.

Och i dag? Tomt i almanackan! Kanske beställer jag hårklippning? Handla lite extra inför barnbarnens övernattningsbesök i helgen?

Titta på Aidensfield i TV – 372 avsnitt rullar i repris?

Gick ut på balkongen, dimma i dag – i går sprakade Tallinns kust av ljus som den gör när det är klar sikt.

Men just nu känner jag ingen lockelse att resa – underligt nog. Varken Tallinn, London, Rom eller nåt annat drar. Jag ruvar här hemma – och inväntar varmare tider.

På balkongen står två träd som hos semipensionären väcker metaforiska tankar. Dotterns olivträd som gör ett försök att övervintra på vår inglasade balkong. Det ser lovande ut – kanske det överraskar med några frukter i vår. Och julgranen i sin kruka som hoppas på att få ett ytterligare liv, planterad på dotterns skogsbacke. Grön och grann, fortfarande.

En liten kruka påsknarcisser har maken redan ställt ut också. Nog blir det blomstertider, vad det lider!