Britain at its best

Det har rests på vetenskapsfestival i veckan, minsann. British Science Festival, sedan 1831 (imagine!) ordnad på någon ort i landet gick detta år av stapeln vid University of Warwick i Coventry. Maken har med kolleger och elever bevistat dessa festivaler ett flertal gånger, hakade på denna gång – hans sista år som lärare.

Det formidabla är att när du väl rest till ort och ställe är allt gratis, inga deltagaravgifter uppbärs, och gratis busskort för alla dagar får du också. Gäller bara att på nätet reservera sin plats på föreläsningarna och rusa runt från event till event allt vad du orkar.

Gänget nedan tog ut allt av det erbjudna. Vilken kunskapstörst, vilken nyfikenhet!

Jag då – pensionerade humanisten? I publiken satt folk i alla åldrar. Själv var jag något utanför min egen kunskapsbubbla – men det är inte så dumt att ta ett nytt perspektiv emellanåt: det blev DNA-analys, kreditkortsanvändande, Neutrinos, Smart cities, Crowd movements och Brexit, bland annat. Under Neutrinos somnade jag in ett litet slag … men annars var jag med i spelet.

Coventry, häftigt bombat hösten 1940 erbjöd några välbevarade miljöer kring den förstörda katedralen. Den nya katedralen sida vid sida med ruinen inbjöd på ett sympatiskt sätt alla att komma in.

Bara några veckor efter de förödande bombardemangen hade kyrkan i Coventry satt igång med att predika fredens, förlåtelsens och försoningens budskap. Det blev som man sade katedralens ”heartbeat”. Varje dag klockan 12 läses i den nya katedralen ”The Litany of Reconciliation” där församlingen får falla in med ”Father forgive” efter varje bönemoment. Hade den osannolika turen att vara i kyrkan prick 12 – för inte hade jag ju hört om den fina ceremonin förr.

En annan kyrklig detalj som åter imponerade var de trevliga lekhörnorna för barnen som finns i alla kyrkor. Nedan en i Holy Trinity Church i Stratford-upon-Avon. I andra ändan av kyrkan är William Shakespeare med familj begravd, på paradplats i koret.

Stratford-upon-Avon har alltid hört till mina drömmål, staden kunde definitivt ägnas ett grundligare besök. Men också denna gång hann vi med både introduktion i skaldens liv, vandring längs floden och lite shopping.

Och eleverna insisterade på Peter Rabbit fotot nedan:

Vet inte varför jag denna gång lockades beställa ham, eggs and chips portioner flera gånger. Nånting i den maten passar långa stadspromenader och konferenssittande.

Ja, så är vi hemma igen och fortsätter följandet av Brexit-processen utifrån. Föreläsningen Brexit – a fairer future gav inte mycket hopp. Undrar hur det Britain man besöker nästa år (yes the family has plans) ser ut.

Man hoppas inga samhällsförändringar kan ta kål på det fina jag gladde mig åt denna gång.

Titta vad eleverna uppmärksammade lärarna med som avslutning på resan: chokladfigurer med spritsad dedikation. Loket ”Leif 💙” värmde den gamle pedagogens hjärta. Liksom också förslaget att fysikläraren som pensionär skulle haka på skolresorna. Eller rent av ordna en resa till CERN sin sista termin i tjänst. ”Vi kan ju åka på sportlovet”!

Ack ljuvliga ungdomar.

Annonser

Upp och ner och hit och dit

Usch i morgon ska vi upp vid fyrasnåret. Färden till British Science Festival i Coventry ska anträdas, makens sista resa i skolsammanhang. Nästa år blir det pension för honom också. Han tyckte jag skulle haka på, jag har ju rest med honom på skolresor förr, men nu är det ett tag sedan.

Vi har packat och radat krukväxter i vattentråg så de klarar vår frånvaro, vi har checkat in och beställt taxi. Nu väntar en natt av orolig sömn, men man kanske kan ta sig en lur på flyget sen.

Blir skoj att komma till England igen, särskilt när Stratford-upon-Avon också står på programmet. Dit har jag alltid önskar komma. Sen ska man åhöra föreläsningar också, man har kunnat välja själv. Rätt mycket naturvetenskap, men ”Brexit – a fairer future” har jag bokat in mig på i alla fall. Den föreläsningen måtte ha ändrat innehåll några varv sen temat sattes in i programmet nån gång i våras. Fast kanske det är en övertygad brexitör som talar – intressant såviså.

Jag är väldigt ledsen över hela Brexit-processen och det är ju en stor del av våra värdar också. Det känns lite mysko att åka till öriket just denna höst. Lite vemodigt på nåt vis.

Ska i alla fall besöka mina favoritbutiker, lunchstället Pret a Manger och underbara Cath Kidston som jag redan hoppas har fått in årets julkalendrar. Och en mjuk pyjamas åt lilla O och nåt åt storasystrarna. Annars tassar jag väl bara runt efter maken med kolleger och de 18 gymnasisterna.

Paraplyer har vi med, naturligtvis.

Nej nu är dags att lägga huvudet på kudden. Det har blivit så mörkt om kvällarna.

När vi kommer hem ska jag göra en ny tur till källaren och söka fram lite leksaker åt O. I systrarnas gamla låda finns babydockor, duplo-klossar och en leksaksservis. Och telefonen nedan, men den stiftade O ren bekantskap med och det blev stora skälvan och strittande tårar. Det var ett förskräckligt skräll i den dosan, nämligen – den får nog gå vidare till lopptorget!

Börja städa ordentligt knutarna hinner jag inte förrän festboken är mig ur händerna. Egentligen är det skönt med en liten paus i det knoget.

Men att stiga upp klockan fyra – det är nog inget för en pensionär som fått in vanan att stiga upp vid niosnåret!

Seniorernas höst

Här sitter vi 13.00 på dagen vid frukostbordet maken och jag. Lite hängiga och småflunssiga, den här värmeböljan gillar jag inte heller. Snart får vi väl börja förbereda lunch-middagen.

September, äntligen, och nu vill jag ha höst.

Veckan som gick var igen innehållsrik. Mycket jag håller på med nu har ”seniorer” som förtecken. Så åkte Svenska litteratursällskapets seniorer på utfärd till Borgå i måndags. Femton seniorer bänkade sig i minibussen med sikte på Diktarhemmet många av oss besökt förr. Då beboddes huset av Lars Huldén och senare Christer Kihlman. Nu är det underbara Ulla-Lena Lundberg som satt sin prägel på det stora huset. Allt var liksom luftigare, tyckte jag, med små fina personliga arrangemang av prydnader – och ny konst därtill – den läckra Åke Hellman-Venusen som hänger ovanför kaffebordet med sju sorters kakor, t.ex.!

Ulla-Lena är underbar på att guida runt, men hon ville att också vi gäster skulle berätta lite om vad vi sysslat med i våra dagar på SLS. Arkivarierna, bibliotekarierna, receptionisterna, kommunikationsfolket, kanslifolket, de som jobbat på Sarvlax gård och forna VD:n – vi är en brokig skara. Många med långa tjänstgöringar. Nu hänger vi ihop som SLS seniorer – som träffas under en utfärd varje år.

Väldigt trevligt var det – kultur, mat och dryck i smaklig kompott, Valle Rosenberg-utställningen på museet efterföljdes av delikat lunch på Sicapelle, den gäddfärsen gick inte av för hackor …

Sen följde i veckan de dagar då jag umgås med barnbarnen, S dyker upp en stund på väg till sin konstklubb på tisdag och O behöver sällskap på onsdag när mor spelar in podd på YLE. O överraskar varje vecka med nya konster och man får verkligen hålla ögonen uppe!

Sopplunch på Café Menita här i Sökö blev det på torsdag i sällskap med dottern och O. Man måste understöda de lokala företagen – den unga kafé-ägarinnan har verkligen toppklass på sina produkter. Och en rolig liten lekhörna där O kan underhålla sig.

Att åka in till hufvudstaden hör inte till vanligheterna i min vardag nuförtiden. Men när det tidigt i våras aviserades att The English Concert & Choir skulle framföra Händels Messias i Musikhuset var jag av nån anledning påpasslig och bokade biljetter. Tur det, för en finare tolkning av verket lär jag inte i mina dagar få uppleva! Det vittnade också recensionerna i dagstidningarna om, ”ilmestyksenomaista” utropade Helsingin Sanomat, ”suveränt framfört”, tjoade Hufvudstadsbladet.

Så senioren går på i ullstrumporna. Nästa vecka ska jag agera barnvakt på en prisbelöningslunch och på torsdag börjar något nytt, kören Vox Seniora!

Jag glömde påpeka att jag faktiskt jobbar flera timmar om dagen som vetenskapsförfattare också. Redaktör Heddi och jag har nu kommit fram till Stora finlandssvenska festbokens slutkapitel, ”Traditioner vid livets slut”. Mycket att åtgärda där! Boken har redan fått en fabulöst fin pärm designad av grafiker Antti, så det syns ljus i tunneln!

Det är som alla seniorer bedyrar – hur hann man nånsin förvärvsarbeta?

Enmarks-bio

Jag drömmer och drömmer. Häromnatten var jag på bio Kino-Haaga på gränsen mellan Norra och Södra Haga, min barndomsort. För en mark fick man se barnfilmer där varje söndagseftermiddag. Tarzan, om man hade tur. Där samlades traktens ungar, det var kalasstämning. Marken kunde man utverka av far för detta nöje, det var en rimlig summa. Jag drömmer om barndomens roligheter nu och då nuförtiden.

Sen drömde jag om gamla jobbet. Arkivlokaliteterna var inpackade för renovering och själv var jag skrudad i en liten badhandduk. Mina drömmar om det nu lämnade arbetet är alltid av den arten att jag gärna vaknar och konstaterar att jag är pensionär och slipper återvända till knoget. De sista tiderna i huset var inte soliga och jag är glad av med det böket.

Men de närmaste arbetskamraterna var bra, det ska understrykas! Det var jätteskoj att sammanträffa med en av dem igår i ett lokalt köpcentrum. Höra att någon ny arkivarie jobbar i det arbetsrum jag tömde i början av året. Livet har gått vidare. Min registratur har arkiverats, hörde jag också.

Annars har det varit en vanlig Esbo-weekend. Vi tog oss till Gårdsboden i Kyrkslätt i går, drack kaffe och köpte bröd och grönsaker. Potatislimpan de bakar där smakar precis som de bröd jag åt i min barndom. En härlig tidsresa, alltså!

Och i morgon ska jag på riktigt göra min första resa i egenskap av SENIOR. Svenska litteratursällskapets seniorer ska åka på sin årliga utfärd – denna gång till Borgå, det är abonnerad buss och ordnat program med mat och museibesök. Det är besök hos min idol Ulla-Lena Lundberg i Diktarhemmet och allt möjligt trevligt. Det är så skönt med abonnerad buss, tycker jag. Känns tryggt och bra för oss seniorer. Kanske får man lite bubbel och snaps till lunchen?

Vi får väl se!

På Gårdsboden salufördes redan pumpor som får mig att associera till höstens skördefester och Halloween. Jul siktas i fjärran också – fast det vet jag ju många inte vill tänka på när vi ännu skriver augusti … Men jag längtar redan!

Lycka, lycka över allt

… önskar jag dig tusenfalt. Må du åka många mil uti lyckans lilla bil”. Så heter det ju i minnesalbumsversen. Och lycka frågades det efter i en enkät Pensionsskyddscentralen gjort bland knappa 3000 pensionstagare mellan 55-85 år. Resultatet rapporterades i går både här och där i medierna. Medeltalet när man på en skala mellan 1-10 skulle ange en siffra för sin livstillfredsställelse var 7.

De till synes raska, ungdomliga pensionstagarna från Grankulla som intervjuades i gårdagens TV-nytt angav siffran 9.

Att rapportera nån sorts medeltal för denna typ av lycka är inte riktigt övertygande. Lyckan kommer, lyckan går, det vet man ju. Ena dagen är man frisk och kry och har många vänner i livet. Nästa dag har lyckans hjul snurrat ett varv och allt ser annorlunda ut.

Hur definierar man ens lycka – det måtte vara väldigt varierande det också. Men pensionsskyddet var nöjda över att siffran var så pass hög. Ingen fara i Finland.

Vardagslycka är bäst, så är det ju. Det där vanliga, trygga trampet. I dag är jag nöjd över att ha orkat jobba rätt mycket med mitt bokmanus. Över att barnbarnet S tittade in på sin väg till konstskolan och man fick höra senaste nytt från hennes värld.

Lycklig är jag över att knäna är bättre för tillfället och jag kan jaga lilla dottersonen O på hans upptåg utan att det knaxar och knakar riktigt illa.

Lycklig är jag över att kunna sova länge på morgnarna, se på TV till lunchen och ha några trevliga träffar inprickade i veckan.

Jag är också lycklig över att ha ett lättskött hem och inga förpliktelser vad gäller egendomar och förmögenheter.

Det enkla pysslandet här hemma är livsglädje nog. Spenatplättar till klassikerserien Aidensfield – 10 poäng – utan vidare!

När liv drar mot höst

Skönt med regn och mulet. Tillåtet att sitta inomhus och uggla. Fast det är det ju jämt för pensionären förstås. Fritt fram med att göra ingenting.

Som vanligt sitter vi i köket med våra paddor och datorer, maken och jag. Nos mot nos vid köksbordet. Vi har ett litet arbetsrum med varsitt skrivbord, ändå sitter vi oftast i köket och pysslar till bruset av diskmaskinen.

Den första sommaren som pensionär börjar dra mot sitt slut, höst i antågande och därmed tankarna på planering och strukturering av de lediga timmarna. Jag har redan insett att en pensionär omöjligt kan förstå hur det hanns med förvärvsarbete. Dagarna flyter iväg, den ena efter den andra, ibland får jag kolla i almanackan vad det var jag tog mig till i går.

Fortfarande tycker jag det är skönt med weekend, fast den inte kontrasterar mot tidigt uppstigande och stressiga arbetsdagar. Söndagen är ännu mer vilodag än resten av veckan, därtill helgad.

Har du tänkt på vilka Arbis-kurser du ska delta i, frågade klasskamraten, likaledes rätt nyblivna pensionären mig när vi råkades häromdagen. Hon och maken hade redan botaniserat i det digra utbudet. Gäller att vara snabb, det bästa går fort åt.

Nej, kurser får anstå denna höst, har jag bestämt. En ny kör har jag tänkt hoppa på, med övningar dagtid.

Jag har fortfarande en del bök med den stora festboken kollegan-väninnan och jag håller på att ge ut.

Allt mer sugen på släktforskning blir jag, småkusinen och jag har så smått börjat samla ledtrådar till vår gemensamma förfader kammakarens liv och aktiviteter.

Sen har jag fortsatt mitt projekt ”se klassiker på Nationalteatern” med inköp av pensionärsbiljett till Tjehovs Måsen, matiné såklart, vi gamyler vill inte röra oss ensamma i stan sena kvällar. Bokade också La Boheme åt maken och mig till julveckan, en pensionär hinner kolla in vad som är på gång och försäkra sig om de där billigaste och bästa biljetterna på tredje hyllans andra rad i mitten.

Smått plottrande med det ena och andra alltså, skamlöst njutningsfullt. Några resor i sikte också, skolresa till Coventry med maken, hans kolleger och elever, en kryssning till Stockholm med dottern och O, kanske kryssning med maken och hans fysikerförening senare i höst. Julmarknadsresa till Köpenhamn med hela klanen.

Barnbarnen, i spännande olika åldrar hinner pensionären med på ett nytt sätt. O och jag ska hänga tillsammans när mamma poddar eller skriver. S och T gör vi olika saker med, som i går besöka Medeltidsdagen vid Helsinge kyrka. Bågskytte och lergöksmålning för S, plättar för båda, kyrkobesök för T och mommen.

”Klarar dina knän att klättra upp på läktaren”, frågade T omtänksamt, och la till i samma veva ”fast när mommen ser en spännande trappa i en intressant kyrka glömmer hon att hon har dåliga knän och bara klättrar”.

De känner mormorsgumman.

Så liv drar mot höst, både konkret och bildlikt.

Oj vad det stormar i björkarna utanför köksfönstret. I dag håller vi oss inne.

Och fixar hamburgare till lunch. Tar en liten tupplur.

Livet är dock härligt. Och till september är det faktiskt ännu tre veckor!

Ut i Europa

På sistone har det varit mycket tal om Interrail-resor, tågluffarminnen. Finska litteratursällskapet hade en frågelista om ämnet förra hösten och nyligen var det en stor artikel i hufvudstadsdraken där folk delgav läsarna sina minnen från resor i ungdomens dagar.

Inspirerad av detta plockade jag fram den tjocka pärm fylld av foton, biljetter, broschyrer – och inte minst anteckningar från den enda Interrail-tur maken (då fästmannen) och jag kom att göra. Det var sommaren 1976, mellan 16.8-7.9. Himmel – 43 år sedan!

Vi hade nog planerat åka ut flera gånger, men sommaren därpå kändes det inte riktigt motiverat – och sen – ja sen tog livet över med sina korta semestrar och en tilltagande längtan efter bekvämlighet och komfort.

Men sommaren 1976 drog vi ut på den största resa vi dittills företagit – jag hade ju knappt varit över till Stockholm, två studerande på 21 och 22. Tågkort och kort för övernattning på ungdomshärbärgena hade vi, ryggsäckar och sovsäckar och möjligast minimal packning. Resechecker – detta var ett orosmoment för ett begränsat antal sekiner skulle ju räcka i flera veckor i länder med mycket varierande prisnivå.

Under resan gjorde vi anteckningar båda två, vilket är extra roligt nu efteråt. Mina är prydligt renskrivna på maskin, makens svårare att desciffrera.

Det som först slår mig när jag läser våra texter är att jag har glömt hur mycket ork man hade som ung! Utan besvär färdades man timtal i tåg – ofta stående, vandrade sedan med packning på ryggen ut till ett härbärge, ofta flera kilometer utanför stadskärnan, lämnade bagaget och vandrade in igen för timtal av sightseeing och vandrade ut igen för att övernatta i stora sovsalar i sällskap med ungdomar från olika delar av världen.

Vi åt enkelt – den formidabla hamburgerkedjan McDonalds som först åtta år senare skulle göra inträde på den finska restaurangmarknaden fick många besök. Ibland åt vi bara bröd hela dagen – i rädsla över att kassan skulle sina. En svårighet var makens matallergier som i ungdomen var ännu tuffare än i dag då han t.ex. tål lite ägg i degar och pasta. Det blev ofta rostbiff för hans del – inte fattade vi att man kunde beställa potatis till – så det blev bara rostbiff medan jag lade in pizza (som ju hade varit en helt trygg rätt att äta också för honom). Men pizza visste man ju inte riktigt vad det innehöll heller – så det blev bröd och rostbiff.

Intrycken från allt man upplevde var överväldigande. Jag var ju en smått hysterisk konsthistoriestuderande som hade gjort upp ett detaljprogram över allt vi skulle se på varje ort. Väl framme skuttade jag fylld av glädje (enligt makens dagbok) från konstverk till konstverk, medan maken kanske hade en något mer distanserad relation till denna del av resan.

Jag erfar i min läsning att vi reste i ett Europa som såg annorlunda ut än i dag. De tyska städerna var t.ex. inte ännu helt restaurerade efter krigets bombningar – Köln och Hamburg var rätt deprimerande ställen – en glädje att ha fått besöka dem i upprustad skepnad senare. Neapel och Pompeji var rena slummen, direkt farliga städer där två oskyldiga resenärer nog behövde all änglavakt de kunde få.

Sammanlagt nio olika valutor användes under resan som gick genom Sverige till Danmark, Tyskland, Österrike, Italien, Schweiz, Frankrike, Belgien och slutligen Holland.

Ibland bodde vi på hotell – i Paris och Amsterdam på etablissemang vars verkliga funktion åtminstone inte jag fattade i ivern över för hur billigt man kunde komma undan. I mina anteckningar undrar jag över den svaga takbelysningen och förekomsten av en bidé i ett hörn … An innocent at large, får man säga!

Inte ett enda telefonsamtal hem blev det, men istället en stor bunt färggranna vykort där föräldrarna gavs glimrande rapporter över alpernas skönhet och mängden godsaker och bakverk.

Fotografierna som togs har antagit den för tidens färgfoton sedvanliga gula kulören, man kan knappt skilja en stad från den andra.

Vad blir facit av mitt läsande? Ja – jag blir på gott humör av alltihop. Att möta sig själv som entusiastisk, stark – och vidjesmal – europé på resa i en värld som visade sig vara underbar i sin mångfald. Europa var exotiskt men också hemvant. Jag var EU-fantast långt innan ärendet blev aktuellt – och detta med en gemensam valuta hade jag nog förespråkat starkt redan då. Nio valutor, nio länder – ett sånt trams!

Våra omdömen var ibland drastiska. Vad sägs om makens slutkläm i kapitlet Köpenhamn: ”Vi är eniga om att vi ALDRIG skulle välja denna stad till ett semestermål”. Tja…

Till sist ett litet smakprov från min resedagbok, 25.8: ”I gryningen ångade vi in på Venedigs station där det mest hårresande tumult rådde! Hotellförmedlingar fanns ingenstans att skåda, planer för nästa resetyp kunde vi inte göra då tågtidtabellerna lyste med sin frånvaro. Där stod vi, utmattade, förvirrade, situationen var minst sagt brydsam ty framför våra fötter utbredde sig ett av stadens kanal-landskap. Hur ta sig in till centrum över denna lilla ocean, ja var i Herrans namn låg centrum förresten”?

Det klarade sig, som alla gånger på resan. Och just Venedig är på agendan så smått i resedrömmarna för nästa sommar. Jag vill naturligtvis återuppleva de stämningar en bedårad 22-åring återgav såhär för 43 år sedan: ”Den vykortsvy man möts av vid San Marco saknar like i hela Europa. Det känns som att delta i en dröm då man själv står där mitt i vimlet efter att sen barnsben ha vuxit upp med denna vy i geografiböcker och veckotidningar”.

När vi den 7.9 passerade Sveaborg på vår sista båtetapp från Stockholm och såg ”morgonsolen glimma i Uspenskijs kupoler” konstaterade vi samfällt att vi nu var återkomna till Europas bästa land.

Vi hade ju varit ute och sett oss omkring nu och visste vad vi tyckte!

Min dag i dag

Eller alltså i förrgår – då fyllde jag 65. I dag fyller maken 64 och har uppvaktats med ett glas bubbel, smått vidbrända croissanter och en påse presenter, allt traditionsenligt till musik av Hipp hurra för Bamsefar – ur Klas Klättermus på Youtube.

I mina undersökningar av födelsedagsfirandet har jag kommit till att allt passar och allt duger. Små kalas, kanske helt solo, eller stora arrangemang – det varierar ju lite i olika åldrar också. När maken och jag somrarna efter varann fyllde 50 slog vi ihop oss till stor fest i midvintertid, när jag fyllde 60 blev jag enleverad till en påkostad weekend i Hangö, maken året därpå till Stockholm.

I år firade vi småskaligt inom familjen.

Hur man än firar eller inte firar är födelsedagen en dag när både forntid och framtid fokuseras. Jag brukar tänka på hur gamla mamma och pappa blev, hur deras ålder står i relation till vad jag just nu fyller.

Jag minns hur mamma alltid timeade sitt gratulationssamtal till prick 10.01 – den minut då jag föddes till världen.

Jag minns barndomens födelsedagar, alltid på nån hyrd stuga i skärgården, med jordgubbstårta för sommarvännerna och mycket tidig uppsjungning – pappa skulle ju in till stan på jobb efteråt.

Jag minns enskilda presenter – Sound of Music LP:n och syskrinet jag fortfarande förvarar mina fåtaliga handarbetsartiklar i.

Jag tror det alltid varit sol och varmt på min födelsedag – mitt i sommaren – fem månader före julafton – som den är placerad.

På födelsedagen är jag liksom mer lyhörd för det som varit, varför det kanske inte är så konstigt att jag hade en märklig dröm under eftermiddagstuppluren. Plötsligt stod nämligen salig moster-gudmor vid min säng, sig fullkomligt lik från när det begav sig – men iklädd en chockrosa klänning som kanske inte riktigt var hennes stil i detta livet.

– Men hur är du här, frågade jag häpet.

– Nå, jag brukar ju komma på din födelsedag, svarade moster.

– Hur har ni det där, frågade jag, för också i drömmen kom jag ihåg att hon och de andra äldre i släkten förflyttat sig till andra sidan pärleporten.

– Vi har det riktigt bra här, blev svaret.

Sen ringde dörrklockan och jag vaknade. Det har varit fint att höra lite mer, men också vårt korta möte gjorde mig glad.

Glad blev jag också för alla presenter familjen överlämnade, det var gott vin, läcker choklad, en lyxig kräm, en bekväm solstol – och en promenadkäpp!

Den sistnämnda gåvan har jag dillat om en hel del i år – efter att mina knän och ben har blivit nyckfulla i sin hållbarhet. Käpp – det hade både moffa och mommo och mamma, en stadig käpp att stöda sig på de vingligare dagarna är en trygghet. Gör gången säkrare och raskare.

Speciellt om den är så elegant som den jag förärades i gåva. En accessoar med stil, tycker jag!

Stockholm i mitt hjärta

Det är sannolikt att jag använt denna rubrik tidigare. Men den har stämt bra i ca 55 år nu, så låt gå. 1964 besökte jag för första gången kungliga hufvudstaden, faster var bosatt där.

Jag blev fullkomligt överväldigad.

Men det dröjde 10 år till innan jag kom iväg på nästa tur. Sommaren 1974 var jag nybliven student och hade på studentbalen träffat en gosse, vi satt och pratade sådär som man gör hela nätterna när man är ung och framtiden är ett äventyr.

Han tyckte vi skulle ge oss ut på lite äventyr tillsammans meddetsamma – vi hade ju inte känt varann så många veckor, men det fanns lite pengar efter sommararbete, så vi åkte i väg med båt till Stockholm.

Jag var åter fullkomligt trollbunden av staden som verkade ha allt – oändliga upplevelser, mängder av överraskningar.

När vi kom hem var gossen och jag förlovade.

Som jag skrivit förr är resor en bra mätare av förutsättningarna att klara av ett liv tillsammans.

Vi har inga foton från resan 1974, men därefter blev det tradition att åka över varje sommar. Nedan de foton som finns från 1976:

Detta unga par sov i däcksstolar på båten. Vi övernattade på billiga hotell i utkanten av stan, men det gjorde inget för vi var outtröttliga vandrare. Mat köptes till hotellrummet, med undantag av någon billig middag på stan. Man bör minnas att hamburgerkedjorna inte existerade de första åren vi reste.

Och här är vi nu, 45 år efter första resan. Vi bor i Lyxhytt (bred säng, stort fönster och små bubbelflaskor i kylen, lyx är väl att ta till – men mycket komfortabelt är det).

Vi äter mat man inte kunde drömma om att nånsin skulle hittas på ens tallrik. Blommande små konstverk.

Att lyssna på trubaduren i båtbaren har alltid varit en kär del av överresan. Och det skojiga är att Steve i går delvis sjöng de gamla fina trallarna från 60-70-talet. En del saker har inte ändrats.

Och i land gjorde vi så mycket vi orkade. Besökte Millesgården, Livrustkammaren, såg nyhängningen på Nationalmuseum. Vi åt på Pelikanen och Kvarnen nära vårt hotell – det är alltid en glädje att beställa in husmanskost – isterband, gubbröra, toast Skagen, Västerbottenpaj, det riktigt svenska. Och för fiskallergiska maken köttbullar såklart, gourmetköttbullar.

Denna sommar kände jag en sorg över att rörligheten inte är som förr. Jo, stegräknarna visade att vi vandrade mellan 10-15 km per dag, men för min del var det förbundet med ganska mycket smärta och mycket stödjande på maken i trappor och vid uppstigning och avstigning i bussar.

Förbunden med Stockholm är just den där hänförande känslan av att iförd bekväma ”jumppatossor” , tidens enkla tygskor, kasta sig ut på oändliga vandringar genom staden – utan att ta till en enda tunnelbaneresa. Utan att bli trött, utan att nånsin tappa nyfikenheten.

Fast – nyfikenheten har vi nog bibehållit, tur och lov. Skrattet och gemenskapen är sig lika från 1974.

Avslutningsvis – bland alla hundratals guldinramade storverk på Nationalmuseum stack en liten tavla fram särskilt denna gång. Christian Kroghs interiör ur en fiskarstuga.

”Titta, det är ju som vi”, tyckte maken (fast dottern som fick se bilden menade att gumman nog för större likhet borde sitta och knäppa på en padda, sticksömmen har aldrig suttit i mors hand).

Men precis som vi också i det att vi i dag har sovit nästan hela dagen efter vår ansträngande resa.

Så var det inte 1974. Då var det fullt upp med att övertyga föräldrarna om att förlovningen var en bra idé och att börja planera för det första året vid universitetet.

Sova – det hann man ju knappt med!

An elderly lady

Återläser, som min vana är, Agatha Christiedeckare. Oftast har jag inget minne av upplösning och mördare, t.ex. av Miss Marple-boken Nemesis som är aktuell just nu. Hörde nyligen att författarinnan anses ha ett mycket modernt språk, vilket skiljer henne från äldre svenska deckarförfattare – har t.ex. nyligen bekantat mig med Vic Suneson och H-K Rönblom.

Men annat än språket förändras. Det där med ålder exempelvis. I ressällskapet i Nemesis ingår ett antal ”elderly ladies”, alla specificerat ”about sixty”. Texten beskriver också damerna på ett sätt som i dag snarast karakteriserar tjugo år äldre personer. Vad skulle Agatha kalla dagens rappa 70-80- och vidare – åringar?

Lyssnade just på Grynet Molvigs sommarprat i Sveriges radio. En blandning av eftersinnande – och humoristiska – minnen och stor närvaro i nutid och framtid. Grynet strålade på bilden, iförd sommarpratarnas traditionella blomsterkrans.

Hon är 76 år. Jaså minsann.

Nej ålder är så relativt som det kan bli och beror på så mycket, hälsa, levnadsomständigheter, grundkaraktär. Inte kan man indela folk enligt det mera.

Jag själv fyller 65 om en dryg vecka. Inte tänker jag så mycket på min ålder, men däremot mer än förr på att förändringens tid nog är inne.

Minns min irritation över – dryga tjugo år äldre – sångarväninnans belåtna prat om att hon minsann startade varje morgon med att gymnastisera.

Nu när muskler och leder strejkar i olika variation alla dagar förstår jag att gymnastik kan handla om att överhuvudtaget komma i rörelse den dagen.

Inte tänker jag på demens jämt och samt heller. Men artiklar om ”tidiga tecken” och ”sätt att motverka glömskan” får mig att haja till på ett annat sätt än förr. Det är ju trots allt få av oss som inte har stiftat bekantskap med minnessjukdomarna i dag.

Och sen – det där med att vara snabb och inte i vägen. Att inte irra och virra och vimsa och stoppa upp i köer när man söker i väskor och fumlar med kort och koder.

Gamyler fick vara långsamma förr, det var som det skulle. Men i dag ska man hålla takten, hänga med, både fysiskt och psykiskt. Inte stå och hymla när ens nummer dyker upp i apotekskön, t.ex. utan med fläng vanka iväg till rätt lucka, det tänkte jag på igår när numren till de tio luckorna rasslade fram med fart i Universitetsapoteket.

Efter mycket krafsande efter bankkortet i butikskassan häromdagen kom jag på att jag måste sortera mina grejor i väskan på något sätt. Klokare fruntimmer än jag har säkert gjort detta för länge sen. Men nu ligger pengar, kontokort och inköpslistor i sin påse, pappersnäsdukar, våtservetter, läppstift och liknande i sin, nyckeln i sin och mobilen i sin. Ingenting slirar ner i väskans dolda djup längre.

Strategi för snabbhet. I en elderly ladys liv.