Hemma mest

Tre veckor semester börjar vara avklarade, två kvar. Vi har ju varken stuga eller täppa eller nånting sånt, det blir att hänga hemma mest, förutom den årliga turen till Medelhavsregionen, förstås.

Jag har förlikat mig med att vi inte kan bo i stugor (makens allergier) och knappast kan odla och talkoarbeta (mina knän, makens rygg). Vi har vår oas – balkongen – proppad med blommor, med en liten fontän och härlig utsikt över Finlands sydkust.

Jag tycker det är skoj att läsa i FB om hur vännerna bygger terasser, plockar bär och njuter av båtfärder och annat stugstök.

Alla ska ha sitt – och jag är väldigt nöjd med vårt semestrande.

I år har rutinerna bl.a. inbegripit:

– kortare utfärder till närbelägna orter, gårdar och museer – maken har varit väldigt innovativ på detta område i år – vi har en hel del spännande på lut några kilometer bort ännu i sommar

– att kasta sig på sängen med böcker ur den egna bokhyllan, deckare man glömt intrigen till, brittiska kärleksromaner av det bättre slaget, Kyrkpressen, Good Housekeeping

– slänga sig i fåtöljen vid TV:n: jag blir aldrig trött på Hyacinth Bucket (hundrade gången i repris), sen har vi Netflix och HBO och Badhotellet, Bonusfamiljen, Poldark …

– i år ska det tränas ledband i knäna – det gör jag till podden Värvet (tips av dottern, förstås) där artister av alla de slag får breda ut sig om hur de arbetar – det går flinkt att vifta på benen i takt till det pratet, har jag märkt

– ja, lite plockröjande har det blivit också. Under vår färd – traditionell – till Fiskars hittade jag i Iittala-boden den servis jag drömt om för vardagsbruk. Jag blir 64 om några dagar och tycker det är dags att slänga våra kantstötta tallrikar – av vilka ett fåtal finns kvar. Vardagsglädje! Jag fick ju trots allt några trevliga pris av fonderna i våras – visst kan jag satsa på något konkret som minne av det

I dag dukade jag för första gången till söndagsmiddag med det nya. Och gladde mig åt allt gott man kan äta såhär års: de solproppade tomaterna (heja Torrbacka trädgård i Ingå), vinbär (tack dotter E som plundrat sin buske), hallon, basilika, mascarpone, spenat …

I planerna finns ännu födelsedagsfirande för både maken och mig, besök på YLES:s semesterö Högkopplan, en snabbtur till Tallinn (nästan gratis-biljett hittades), tur till Stockholm – Lars Lerins utställning … Ja och sen börjar hösten snart.

Min sista arbetshöst! Slutspurten!

Nu taggar jag mig för den!

Annonser

Sigrids ring

I söndagens finska hufvudstadsdrake kunde man läsa om ekobröllop, den sista trenden, tydligen. Två unga par hade intervjuats, allt var genomplanerat med tanke på återanvändning – och samtidigt kom ceremonierna också att anknyta till de tidigare generationerna i släkten.

Det ena paret hade låtit tillverka sina vigselringar av metall från ärvda silverskedar. Då slog mig tanken att jag också var lite eko-brud när det begav sig på 70-talet, jag bär nämligen makens mormors gamla vigselring. Den putsades upp, graverades om – och har suttit på mitt finger sen förlovningsdagen 30.8 1974. En rejäl guldring är det, vigselringen vi hade råd med tre år senare är betydligt anspråkslösare.

På 70-talet var det ingen glamour över livsfesterna, man hyrde och lånade och tog i bruk det som fanns. Jag reflekterade nog aldrig över ringvalet – det var meningen att maken skulle ta över morfar Alariks ring, men den var tillfälligt borttappad och hittades först många år senare.

Men i dag fick tidningsartikeln mig att tänka till: det är ju faktiskt ganska märkligt att Sigrid och jag har vandrat genom livet med samma ring på fingret, det ger en känsla av kontakt.

Jag träffade henne ju aldrig, hon dog redan 1960. Maken minns nästan inget av henne, lite mer av morfar som tynade bort två år efter att livsledsagarinnan lämnat honom. Men jag träffade hennes syskon, systrarna Elsa (familjens klippa och kaffemostern över alla mostrar – har bloggat om henne), Edith (en spralligare person), bror Paul som hade levt ett mångsidigt liv.

Jag tar fram fotografiasken. Där sitter hon på många foton – alltid nära sin Alarik – de har en fin ögonkontakt på flera bilder, de ser ut att trivas. Hon är otaliga gånger fotograferad med systrarna, och många gånger med sonen Nisse. Han föddes 1916 – och först 11 år senare kom svärmor till världen.

Svärmors kommentarer är egentligen malörten i bägaren i historierna om Sigrid. ”Mamma kallade mig gökungen, hon var inte glad åt mig”, har hon otaliga gånger yttrat. Det fanns en oförståelse där man inte kan få klarhet i mera. Som egentligen inte angår en heller.

Detta pusslande med familjens förgångna börjar fängsla mig allt mera. Vem var dom, vad tänkte dom, var de lyckliga eller bara tillfreds?

En stor del av fotografierna är tagna i Stensvik, där bodde klanen sommartid, odlade, reparerade och höll tydligen en mängd kalas – kaffepannorna är enorma och disken ansenlig.

På en av släktens tomter har dottern nu byggt hus och vi gamyler bor inte långt bort från de gamla ägorna heller.

En ring är sluten också där, känns det som.

Kroatisk bildkavalkad

Hemma i köket på Sökögränden igen! Stilla morgon med mycket kaffe och stora högar dagstidningar, vilka vi visserligen läst digitalt ren på resan. Nu ska vi se om nätet orkar med den bildkavalkad jag tänkt leverera.

Resan i år bokades privat – och på det viset sparades en rejäl tusenlapp för vårt sällskap på tre vuxna och två – ja T och S är ju inte riktigt barn mer, unga damer, eller nåt.

Norwegians flyg till Split och via booking.com Apartments Delta utanför Trogir valdes. Vi hade ju inte riktigt koll på att det vi egentligen bodde i var Okrug Riviera. En toppfin lägenhet väntade oss, två sovrum, två toaletter, ett stort vardagsrum-kök med allt man kan önska, stor terass – och en swimmingpool som inte var så stor, men helt ok. Vi hade ju rivieran (några branta backar ner, 10 min promenad – mina knän visste inte om upp eller ner var värst – men hej, dom fungerade!)

In till Trogir kunde man ta båt, behändigt och snabbt.

Trogir besöktes två dagar. Vi följer ju alltid systemet att varje resenär får en dag då man får bestämma allt, program och mat. Första dagen var i år S – och då blev det strandhäng i Okrug. Andra dagen var mommos: kyrkor och kloster i Trogir, såklart, onsdag T:s dag med mera strandhäng och den för hennes dag traditionella ostfesten på terassen.

Sen var det Trogir igen på mamma E:s dag och nu kunde vi återvända till fabulösa konditori Dovan – godaste bakelserna man ätit, speciellt ”kikirikikaramel”. Ett visst österrikisk-ungerskt stuk kunde noteras i konditorikonsten – och även i palacinken- plättarna och gulaschen!

Glass var också en konstfull produkt överallt – och t.o.m vi rätt glassneutrala gamyler fängslades av smakerna.

Till mamma E:s dag brukar också höra leken ”köp en present till din hemliga vän”, man drar lott om vem som är ens vän och inhandlar små gåvor för fastslagen summa. Utdelningen på kvällen gav i år detta: mommo fick lavendelprodukter – hela vår hotellbacke var en väldoftande lavendelrabatt, mofa små flaskor slivovitj, plommombrännvinet, strumporna med enhörningar tillhör S, örhängen fick T och mor E fick en liten ryggsäck med flamingon!

Mofas dag blev det besök i Split. Vi hade avtalat om hämtning med taxi från och till flygfältet och även för besöket i Split. Efter kalkylering av vad det hela skulle kosta både i pengar och krafter (5 personer av vilka en gravid och en med knaxigt knä) valde vi hyrbil som levererade oss i stan och hämtade oss på önskad tid. Chaufför var trevliga Peter, en man i gamylernas ålder, han visade oss lite runt på köpet och valde mer spännnade vägar. Peter visade sig vara vår chaufför också på hemvägen till flygfältet också, i stor och bekväm bil.

Split var mångsidigt och hade nåt för alla! Katedral – byggd på kejsar Diocletianus mausoleum för mommo, en välsorterad bokhandel – med deckare – för mor, grodmuseet (obskyrt upplägg med uppstoppade grodor arrangerade i olika poser) för S och mofa och shopping för T. Som final kondisbesök på Luka – rekommenderas!

I övrigt åt vi på allt från Okrugs bästa restaurang Mali raj, till basic pizzerior. En kväll när vår bordsbeställning på krogen med den goda tortellinin inte fungerade, och humöret började tryta inför åsynen av alla överfyllda matställen, tog vi in på Surf´n Fries – en no nonsense matservering vid strandkanten. Som det ofta är – inga förväntningar kan resultera i den godaste middag man kan tänka sig. Det blev lunch på samma ställe några dagar senare.

Vad mer? Ja fotbollen förstås – Kroatiens matcher följdes givetvis också av oss – och när segern mot England kom kunde vi följa den efterföljande kalabaliken med tutande bilar, raketer och allmänt hulabaloo från vår terass.

Så Kroatien gav definitivt mersmak – och boendet i våning enligt detta koncept slog alla gånger sunkiga turisthotell. För utsikten nedan knatar man gärna backe upp och backe ner! Och min iWatch berömde mig varje kväll – ”du har uppnått alla dina träningsmål i dag”! Jihuu!!!

Den andra delen av sanningen var förstås ”du har aldrig ätit så mycket glass och så många bakelser under en vecka i ditt liv” … Men det är en annan diskussion …

Havsglitter till cicada-ackompanjemang

Sista eftermiddagen i Kroatien, ensam på altanen, siestatid. Kyrkklockan slog 3 slag, värmen är som intensivast.

Ikväll kan man inte hoppas på taxi upp från stranden som ligger en brant backe bort. Det ska spelas fotboll mot England, och det har vi efter matchen mot Ryssland insett innebär tvärstopp vad gäller ett och annat.

Funderingarna om hur Splits flygfält fungerar har inställt sig. Trångt, hett och få sittplatser brukar ju vara agendan i medelhavsregionen.

Så vi tar en lugn dag och njuter av det sista av det bästa.

Bättre reserapport följer senare – för den intresserade. Nu tar även bloggaren siesta!

14 grader

Andra riktiga semesterdagen. Mulet, 14 grader. I går var det regn, 11 grader.

Tja.

På torsdag hoppas vi anträda färden mot Trogir i Kroatien. Sol, 29 grader, ser det ut som.

De första semesterdagarna är alltid lite vilsna. En lång ledighet ligger framför. Jag har ju alltid brukat ta ut fem veckor i ett kör.

Nästa sommar är det bara ledighet som gäller. Och pensionärskort!

I går passade det bra med mulet väder, vi körde kusin Jan till flygfältet och sen drog vi till Dals sjukhus för att hyra en rollator. 91-åriga svärmor vill inte ha en. Man verkar gammal om man har en sån, tycker hon, den är i vägen på alla sätt, fullkomligt onödig.

”Märker du inte att det är mera fart på ditt vandrande nu”, frågade jag när vi gick mot bilen med det nya stödet. ”Hrmff”, tyckte svärmor.

Ännu ett varv ska jag i dag till fysioterapeuten på Eira med mitt eget småkassa knä. Fick gymnastikrörelser och tejpning av knäet och en drös goda råd av Sandra förra veckan. Bara jag blir säker på hållbarheten ska det bli vattenlöpning och cykling.

Efter Kroatien blir det hoppeligen de vanliga sommarevenemangen: Borgå, Ekenäs, kanske Pentala skärgårdsmuseum och en handelsbod i Tenala jag fått mig rekommenderad av klasskamraten Ulla.

Små utfärder i närmiljön. Vår bil börjar nämligen visa många tecken på pensionsfärdighet, den också, inga långresor i det åket.

Ja, och så bokade jag en liten av-och-an kryssning till Stockholm, med huvudmål Lars Lerins utställning på Liljevalchs – tack för tipset min namne Carola S!

Gallén-Kallela museet och Designmuseet är också säkra kort.

Hoppas det blir lite bättre balkongväder omsider, i alla fall. Nå, kasta sig raklång på sängen med en underhållande roman – det är ju bästa vilan och semestern, egentligen!

Eichrem, Eikrem, Ekrem …

Denna vecka har makens kusin Jan från Oslo gästat Finland. Han överlämnade en gåva som jag har suttit med näsan i flera timmar nu: kopian av en släktutredning han jobbat med i tiotals år.

Här öppnar sig en vid värld befolkad av våra norska släktingar, det myllrar av generationer och släktgrenar ….

Vårt efternamn har stavats lite olika – som prästen nu tecknat ned det i kyrkböckerna under olika perioder, det var ju gårdsnamnet också ursprungligen.

Vi har Ole Rasmusen Eichrem f. 1756 som både döptes, gifte sig och begravdes i Tingvoll kirke. Han var bonde, men de flesta efterkommande var jordlösa husmänn som det gick olika för i livet – utdrag ur folkbokföringen visar att de ibland försörjdes av Fattigvesenet eller rentav emigrerade till Amerika, vi har t.o.m. gatuadress på en släkting som slog sig ner i Brooklyn.

Makens farmors släkt Fagereng hade Kornstad stavkirke som centrum för alla sina livshögtider. Vi rör oss i trakter som Kristiansund, Tingvoll, Ålesund. Jag letar fram alla orter i listorna på Google Maps.

Omsider dyker de upp, makens farföräldrar Karoline Lovisa och Johan Johnsen Ekrem – nu har ”i”-et trillat bort.

Bekanta namn från svärföräldrarnas historier glimtar fram – Tante Vedis, Onkel Augustin … Många vidunderliga förnamn finns: Oline, Olianna, Kanutta, Jonetta, Olufine … männen hette ofta Knud eller Ole.

Bakermestare och bakerdrengar är flera – konditor var ju också svärfars yrke.

Familjemytologin talar om en person i släkten som varit galjonsbildssnidare – kan det vara ”skeppstimmermannen John Eikrem”, f. 1861, kanske?

Jag kunde i evighet sitta och fantisera kring detta dokument. En av mina få planer inför pensioneringen har ju varit att släktforska. Jans lunta inspirerade mig ytterligare. Det ligger nånting så fascinerande i detta att få namn och plats och yrke och ålder på dem som gick före oss. Varje liv är ju ett mirakel i sig, hur litet och enkelt det än kan te sig karriärmässigt eller vad livslängden beträffar.

När jag googlade ”Eikrem” dominerades för övrigt flödet av en man: fotbollsspelaren Magnus Wolff Eikrem som det tydligen blåst en del i pressen om nyligen. Han tycks vara född i Molde ….

Jag undrar om vi är släkt en bit bak i tiden …..

Här vandrar två sena ättlingar av släkten Eichrem-Eikrem-Ekrem omkring på historisk utfärd till Sveaborg.

Sakta jag går genom stan

Håhå. Det har gått en månad sen jag första gången besökte företagsläkaren på Eira – med mina trilskande knän. En läkekur och flera flaskor issalva senare är situationen mycket bättre, men inte helt som det ska.

Tog mig alltså till medicinaren i dag igen. Fick en kur till, remiss till fysioterapeut specialiserad på knän och (för dåligt scenario) en väntande remiss till ortoped.

Läkarens vänliga sätt och positiva attityd gjorde att det hela genast kändes trösterikt, kanske det tar sig nu.

Vi har en ny plan, det väcker livsandarna.

Denna månad då jag bokstavligen gått sakta genom stan har varit lärorik på många sätt. Som jag ren i min förra blogg i ämnet skrev har jag märkt ödeskamrater i omvärlden, sett hur många vi är som haltar och linkar och stöder oss på käppar. Jag kommer aldrig mer att ta min rörlighet för given.

Jag har levt långsamt – varje moment på vägen till jobbet har tagit längre tid, jag har lärt mig vänta tålmodigt på spårvagnar som aldrig kommer och jag har tagit det med ro då metron åkt i väg framför näsan på mig. Acceleration har ju varit omöjlig.

Under nätter när knävärken har stört nattsömnen har jag tänkt på salig mor som var drabbad av olika värkar i alla sina levnadsdagar. Jag minns speciellt de där somrarna när ”ryggvärken” förstörde alla normala aktiviteter. Ryggvärken som skulle visa sig vara ett magsår som omsider nästan tog livet av henne – i fyrtioårsåldern. Hon klarade sig den gången. Men nya krämpor lurade bakom knuten.

Jag inser att värk och sjukdom och osäkerhet kan göra en bitter och livsoförmögen och till en svår människa att leva som – och att leva med. Mamma blev isolerad.

Med både gammal och ung och alla åldrar däremellan har jag pratat ledsjukdomar på sista tiden. Det är en stor tröst och ger perspektiv!

Och vem vet kanske jag ännu en dag joggar raskt genom stan – jag är ju dock en tjej på bara 64 somrar!

Midsommarhälsning från Sökö

Här sitter jag i köket och firar midsommar. Jag hade inte märkt det förr, men en titt ut från fönstret avslöjar att hela berget nedanför, träd, gräs allt ser ut som firade vi allaredan höst. Regnet var välkommet, men när det kom förde det med sig både storm och varning för elavbrott (t.o.m vi i vår urbana miljö fick ett varslande mail av elbolaget). Åska hade vi i går kväll och allt möjligt oväder bebådas i väderleksnyheterna.

Men här sitter jag i köket, det gör jag varje midsommar, inte ändrar väder och vind på det. I kylen finns den enda sillburk som kommer in i det Ekremska hemmet per år – maken är ju hårt fiskallergisk, han har fixat köttbullar. Vi har en rejäl påse nypotatis, gräslök, gräddfil, lokala tomater, Halmes kavring och äkta smör. Vi har snaps och öl och pilsner (för mig). Det finns hallon – från närbelägna växthus – och mascarpone.

Vi har midsommarmusik på Spotify och är det för kyligt på balkongen drar vi oss tillbaka och sitter i den lilla vrå för skymningskurande vi inrett i arbetsrummet. Många tända ljus blir det i natten – som i går var både mörk och vinande.

Sen har jag en binge läsning på lut. Jag har nappat en del från jobbets dubletthylla och några böcker har lämpligen anlänt till lokalbiblioteket lagom till långhelgen. Sally Salminens Katrina hade mor i hyllan i sina dagar, men den har försvunnit i flyttningarna. En artikel i bladet nyligen lyfte fram boken på nytt – men jag måste säga att jag inte är så begeistrad. Personligheterna känns likgiltiga, obegripliga och platta. Mazzarellas version av Alma (Söderhjelm) fick jag köa rätt länge för.

Kroatien bör man läsa in sig på inför sommarresan som hoppeligen instundar snart. Och de kära sällskapen ger alltid ut sina tidningar och kalendrar lämpligt till sommaren. I år är jag extra vänligt inställd till arbetsplatsen SLS (Källan!) och Svenska folkskolans vänner (Kalendern 2018!) ur vilkas fonder jag under våren belönats. Det har varit en exceptionell vår på många sätt.

Kårböle gillets lilla blad Gamlas nyheter damp också ned i veckan – som en åminnelse om det förflutna i en annan förort. Också den föreningen hade jag glädjen att besöka under ett arbetsår som varit proppat av föredrag och publikkontakter.

Men ett inslag saknas i midsommarens traditionella läshög: Svensk Damtidning! Den var slut i närbutiken, tyvärr.

Och längre bort ger vi oss inte i dag. Molnen hopar sig och snart är det dags att börja skrubba nypotatisen.

Glad midsommar, alla läsare! Fira fröjdefullt!

Stilla helgdagsfrid

Maken och jag sitter i köket på morgonkaffe vid varsin tablett, ute är det riktigt många plusgrader. Om en timme bär det av till kyrkan, sen ska maken fixa hamburgare.

Och sen drar nästsista arbetsveckan före semestern igång. Jag ser i bladet att de årliga artiklarna om hur man ska semestra redan har börjat publiceras. Dom där det står om hur man inte ska ha uppskruvade förväntningar, om hur man ska försöka komma loss effektivt och förbereda återkomsten till arbetet med logiska listor över kommande uppgifter.

Artiklarna där det står att man inte får förvandla sin ledighet till ett arbetsläger, till en ambitiös lista där olika sysslor och besök och uppgifter prickas av. Kort sagt uppmanar artiklarna oss att låta lättja och sysslolöshet råda.

Också artiklarna om hur man ska genomleva semestern utan att parförhållandet kraschar har redan börjat dyka upp.

Jag är en på många sätt bristfällig person, men två saker kan jag: lata mig och organisera mitt arbete. I alla tider har jag agerat som artiklarna råder: uppdelat mitt arbete i mindre helheter som kan bockas av, inte betraktat uppgifter som oöverstigliga berg. Jag både varvar ner och varvar upp inför och efter semestern med listor och avkryssningar.

Lättjan på semestern brukar ta den ideala omfattningen: alla arbetsuppgifter är glömda, alla lösenord borttappade.

Jag äger ingen sommarstuga som kunde kräva arbetsinsatser, det är balkongen, bokhögen, Netflix, utfärder i olika familjesammansättningar – och lite medelhav.

Inte brukar maken och jag drabba samman semestertid heller. Han är dock en arbetsmyra som jobbar med läromedel sommardagarna långa. Men när kvällen kommer sätter han sig på balkongen med cigarren och bokhögen, så han kan också leva långsamt.

I dag läste jag i bladet att en klasskamrat dött. En kamrat från folkskoltiden, en jag bara minns namnet på. Årgång 1954 börjar dyka upp i annonserna allt oftare. Jag klipper ut och placerar i mitt familjeannonskuvert.

Våra dagar är få och bör förvaltas med vist hjärta, som det heter i Bibeln.

Ett bra motto!

Festliga dagar

Efter allt bök med knäet var det kanske inte världens fiffigaste att resa iväg till Tallinn. Men turen var beställd som en liten celebration på tu man hand för de två priser jag fått i vår – och betald – så vi åkte iväg.

Det är buller och bång på Eckerölinjen en fredagskväll – polterabendsällskap fröjdas, karaoken är i full fart och alla är på definitivt veckoslutshumör, i solsken dessutom.

Vi hittade en lugnare bar där man fick Lanson per glas – och räkmacka för min del. Framme i stan gjorde vi som bestämt – åkte taxi till hotellet. Sammanlagt åkte vi taxi fyra varv under besöket, men ändå blev det mycket vandrande. Försökte undvika trappor, dock.

Hotell Telegraaf mitt i gamla stan kan rekommenderas. Jag hade inte särskilt valt ut ett så klassigt hotell – men det var slutsålt på de flesta ställen. Men visst var det fint med riktigt flott boende för en gångs skull. Underbar personal, läcker frukost. På kvällen dinerade vi på restaurang Tchaikovsky belägen i huset – och en av de främsta i Tallinn just nu, tydligen.

Det var posht värre, med många små hälsningar från köket och vackra upplägg. Jag var beredd på en dubbelt så stor nota som den vi slutligen fick på bordet! Det var ju en festlig resa, så jag var redo att satsa.

Tog fram kameran först till chokladmoussen.

Frukostbordet erbjöd möjligheter till liknande kompositioner:

Sen blev det taxi till huvudmålet för vår tripp – den botaniska trädgården jag hört mycket positivt om. Vackert var det – nära både de fängslande ruinerna av Piritaklostret och tv-tornet vi ser blinka från balkongen i Sökö varje kväll. Välpackade och dekorativa växthus!

Så här långt var programmet planerat, men ibland undrar man vad man gjort för att förtjäna riktigt härliga överraskningar – en sån erbjöds mig nämligen. Man ska kanske vara konsthistoriker med vurm för 1400-1500-talets nederländare för att fatta varför jag blev helt till mig när jag såg banderoller över hela stan avisera att Michel Sittows konst skulle visas på konstmuseet KUMU. Sittow (1469-1525) dyker upp på olika museer i världen – konstverken är små, fåtaliga och fullkomligt bländande. Länge har han omtalats som nederländare – men nej, i Tallinn kan man ännu beundra huset där han växte upp innan han som 15-åring (!!!) på egen hand begav sig till Nederländerna  för att gå i lära hos Memling och inspireras av alla tidens stora mästare. Sen rände han som en skottspole runt i Europa och målade kungligheter, i det spanska hovet, Christian II i Danmark, Henrik den VIII syster … Och nu hade man alltså på försorg av konstmuseet i Washington samlat ihop en utställning – den första bestående endast av Sittows verk.

Nog konsthistorisk föreläsning nu – men betänk att denna utställning öppnade i KUMU dagen innan vi valt att åka till Tallinn. Vad är oddsen för detta, alltså? Jag tackade Gud flera varv i min iver – res för all del över och ta en titt! Ingen har målat pälsverk som Sittow, t.ex.!

Sen blev det taxi igen och (långsamt och försiktigt) vandrande i gamla stan. En pizza passade bäst som kontrast till gårdagens invecklade kokkonst – och kaffe med bakelse på Maiasmokk hör nu till det obligatoriska programmet.

Returresan var ännu vildare, men vi satt i samma stillsammare bar och ramade in resan med ett glas Lanson till.

I dag, söndag fortsatte festligheterna. Barnbarnet T fyllde 12 år! Det är absolut ofattbart att det är så länge sen jag var på konferens i Göteborg och hela dagen klättrade runt på Tanumhällarna och i Fjällbacka, med ständigt öra mot mobilen. Sent på eftermiddagen kunde en rörd morfar meddela att en flicka var född och nästa dag kunde jag för första gången hålla henne i famnen. I dag är hon lika lång som jag, en underbar genomgod och humoristisk ung kvinna!

Så det blev födelsedagslunch på terassen och glassfrossa som dessert.

En fin weekend alltså! Nu är det 14 jobbdagar kvar till semestern. Ska man väl klara av. Med knäet insmort i issalva och mycket glass i gapet!