En hel del bio

Maken har mesta delen av veckan vistats på vetenskapskonferens i Hull – i sällskapet ingick 16 elever och ytterligare två lärare.

Så jag har varit ensam hemma och tyckte jag kunde hitta på något. Bio har det inte blivit på ett tag nu och en bunt av de Kultursedlar arbetsplatsen förser oss med går ut i höst – så bio blev det.

I går stack jag mig alltså in på en finsk film – det görs mängder just nu. ”Glada tider, Kverulanten” (Ilosia aikoja, Mielensäpahoittaja) har jag sett trailern till och blivit lite nyfiken på.

”The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society” har gått ett tag och hotar snart försvinna från repertoaren. Eftermiddagsmatinen i dag samlade ett tiotal åskådare.

I morse recenserades också ”Unga Astrid” överallt – och ivern väcktes att se också den. Så efter att sluttexterna till potatispaj-filmen rullat slut satt jag mig fort på metron för att i biosalongen i hemknutarnas köpemporium ”Stora äpplet” fortsätta vistelsen inför vita duken.

När jag tumlade ut därifrån var jag ordentligt rörig i skallen. Jag hade inte hunnit smälta intrycken från dagens Tavastland innan jag förflyttades till 40-talets Guernsey och därifrån i ilfart till 20-talets Småland.

Det kommer att ta en stund att reda ut vad jag egentligen sett. Ingen av filmerna var väl vad jag direkt kunde kalla omistlig, men alla tre vad definitivt sevärda. I alla tre fanns en massa att analysera beträffande hur tidsandan, moral och etik, hämnd, krig, missnöje – och folklynne bestämmer människans levnadsvandring.

Fina skådisar hela vägen – får jag välja några särskilt framstående blir det Heikki Kinnunen som den underbara Kverulanten, en man med förändringspotential samt Isak Lydik Radion och Marius Damslev som spelade Astrids son Lasse i 2 respektive 3 års ålder.

Den sistnämndas tolkning av kikhosta fick det att dallra i ens mormorshjärta.

Nåja. Alba August och Lily James är ju vidunderliga.

Sju väl använda timmar, alltså.

Annonser

När glömskan tog över

Häromveckan hade Annika Rentola skrivit en tänkvärd krönika i HBL. Den handlade om bemötande av minnessjuka och inleddes med ett talande exempel på hur ett regellöst och sjövilt kortspel mellan demenssjuka farfar och tioåringen kunde utvecklas till en stund av skratt och trivsel. Hur barnbarnet förstod hur umgänget bäst gick till.

Jag kom osökt att tänka på moster. I släkten är hon hittills den enda som levat med demens, alla andra i den äldre generationen har dött mer knall och fall. Men moster genomgick i långt över 80-års ålder en bypass-operation med vaskulär demens som följd.

Och plötsligt var släktens mest organiserade, mest pålitliga, mesta stöttepelare en annan människa.

Det började med klagan över grannens tvättmaskinstvättande och radiospelande nätterna igenom. Det lät rimligt, det gjordes efterfrågningar – nej, ingen bodde just då i den grannlägenheten.

Småningom kröp bevisen på sjukdomen fram, ett efter ett. Det hela försvårades av att moster var bosatt 100 km bort, vi sågs inte dagligen. Innan det ordnade sig med ett övervakat boende följde en lång tid av oro och åga. Bättre dagar med redigare telefonsamtal följdes av sämre då ingen svarade på ringningarna. Allt flera föremål, inklusive hela pensionssumman utplockad från banken, hade placerats på säkra ställen i hemmet – för att aldrig återfinnas.

Ja, mönstret återkommer ju i de flesta demenshistorier, och det var egentligen inte det jag skulle skriva om.

Nej, det var just mötet med den minnessjuka jag tänkte på. När moster väl bodde i ett nybyggt pensionärsboende saknade hon inte sitt forna bohag som blivit kvar i lägenheten. Hon hade sina vänner, några mjukisdjur hon plockat åt sig ur avdelningens förråd. Med dem satt hon och förde tysta konversationer, fullkomligt tillfreds. Jag brukade hälsa på nallarna när vi kom på besök.

Jag minns att det fort blev klart att invecklade rapporter om släktens göranden och låtanden var överflödiga. Jag tog ibland med mig fotografier som vi småpratade kring, det kunde till synes ofta ha berört fullkomligt främmande människor. Men vid avfärden pekade moster plötsligt på det fotot där hon själv fanns med omringad av en mängd släktingar. ”Får jag det där”, sa hon, och lade det på sitt tomma nattduksbord.

Hufvudstadsbladet hade jag också alltid med mig, moster hade ju varit intensivt engagerad i nyheter och politik. Vi gjorde lika varje gång, bläddrade långsamt igenom tidningen, jag läste högt nån stump och moster tyckte hon identifierade nån på bild. Det jag minns från vårt läsande var gemenskapen och att vi skrattade mycket – åt allt och egentligen ingenting. Våra diskussioner var mestadels helt huvudlösa, men nöjsamma. Det saknade betydelse att moster kanske inte – eller ibland inte – visste vem jag var – eller gjorde hon det?

En dag föll moster och bröt lårbenshalsen. Den demenssjuka var alltid sist i operationskön, så processen blev lång. När jag besökte den djupt nedsövda nyopererade patienten lyfte sköterskan på täcket och visade på såret. ”Titta så vackert och jämnt kirurgen sytt”, sa hon.

Och fint var det gjort, och glad blev jag över den omsorgen, precis som sköterskan tänkt sig.

Moster behövde aldrig ge sig in i rehabiliteringens utmaningar, den slutliga sömnen tog över. Riktigt vackert kom döden, och jag fick vara närvarande.

Och utanför fönstret föll vinterns första snö, den 12 oktober.

Dimmorna bär bud om att hösten är här

Det var morgondimma över kusten i morse när vi vaknade. ”Ingenting kring en är längre sig likt”, som det heter i den vidunderliga visan av Lassarna Hulden och Mårtenson.

Skapelsens söndag firades i Mataskärs kapell en liten bit bort, och påpassligt framförde sångsolisten vid gudstjänsten just ”Morgondimma”. Texten är vemodsfylld, och när vi kom till passusen ”sommaren har sett sina vackraste dar, dimmorna bär bud om att hösten är här” fick jag som alltid en klump i halsen.

Inte för att jag inte skulle älska hösten – ja, mer än sommaren faktiskt. Men det är väl den där tanken i visans andra vers, finalen, som berör mig, ”känn denna frid, allt som du fäste dig vid, är borta nu, borta är snart också du”.

”Stillheten kan inte stillare bli”, så var det runt Mataskär idag, stilla, talldoftande, småfuktigt i luften.

Livets höst, mina sista arbetsmånader på -ber är här: september, oktober, november, december. Det bästa med att komma loss från arbetslivet blir bristen på tidtabell, konstaterar maken och jag, Att mitt på dagen kunna cykla iväg – fast till Mataskär – och vandra i skogen. Att inte komma hem först klockan 18, utan ork att göra något speciellt mera den dagen.

Inga stora planer, men ledigheten. Mina knaxiga knän bär emellertid också bud om att hösten är här. Så vi får se hur det blir.

Vi åkte hem och jag bakade ostsemlor och kokade en kryddig korvgryta. Vi inledde som vanligt söndagsmiddagen med ett glas bubbel och barockmusik på Spotify.

Dimman hade skingrats för länge sen, och på bordet lyste solrosorna från gårdagens trädgårdsmarknad. Nog ska vi väl orka med en arbetsvecka till.

Minnet av en kräftmacka

”Vill du komma på kräftskiva”, frågade dottern i går. Familjen hade beslutat sneaka in en liten kräftfest innan vi stack iväg till forneldsbränningen på Svinösund vid Sommaröarna vi planerat delta i – som varje år.

Ja! svarade jag omedelbums, ty jag har aldrig ätit en enda kräfta eller deltagit i en enda kräftfest så 64 år gammal jag är.

Jag ser ju i FB-flödet att det är ett väldigt kräftätande såhär års. Det hör ju s.a.s till vår finlandssvenska kultur att snapsa och sjunga och sitta och krafsa med skaldjuren.

Men jag har aldrig inbjudits till ett enda kräftgille vilket är lika så bra då maken är fisk- och skaldjursallergiker. Också denna gång stannade han hemma – och gottade sig istället åt varm korv när vi allihop for vidare till forneldständandet senare på kvällen.

Men jag fick fira kräftskiva, med hattar och dekorationer och härlig västerbottenpaj och fisk och tilltugg. S som är den mest kräftentusiastiska av barnbarnen instruerade mig i hur jag skulle angripa de hårdskaliga läckerheterna.

Jag kämpade på. Och i detsamma kom jag ihåg min enda relation till kräftfester – jag kan väl ha varit 10 år och deltog inte själv i festligheterna, men vaknade mitt i natten till stimmet från köket på sommarnöjet i Bovik, Emsalö.

Och då fick jag den – kräftmackornas kräftmacka, en rostbrödsskiva proppad av kräftstjärtar. Mamma överlämnade den till mig – och först i går när jag ffg kom nära en riktig kräfta själv insåg jag att den mackan föregåtts av en god stunds kamp med hårda kräftskal och stickande klor och vassa bitar.

Den mackan – insåg jag sent omsider – var en kärleksgåva!

Och mitt i festen fylldes mina ögon av tårar.

Före och efter

18.8 och det var ett drag av sommaravslutning i luften igår kväll på Wäfvars i Sarvsalö. Fast solen gassade så dant och det stimmades kring iskalla sommardrycker. Det var definitivt höst på Klobbens havsbad i eftermiddags. Inga simvakter på stranden mer, serveringen höll på att tömma lagren denna sista öppna weekend.

Nästa vecka firar vi forneldarnas natt och då brukar det gälla att ha jackan med sig i den mörknande kvällen.

Så ska det vara. Och allt höstligt och vardagligt sätter i gång. Som arbetet i gårdsstyrelsen för Sökögränden 16. Där blev maken invald vid förra bolagsstämman och en ny ordförande, uppenbart driftig och ung, utsågs.

Det är nu rubrikens ”före och efter” kommer in. Mitt i sommaren beställde nämligen denna nya friskt sopande kraft fällning av några rönnar på gården. En eftermiddag var de bara försvunna.

Det blev tumult i huset. Vårt i sig enkla höghus omges nämligen av ganska speciella planteringar som för tiotals år sedan beställdes av husbolaget. Rönnarna hörde nu inte till de finesserna, men de täckte fint in det tråkiga huset där soptunnorna står.

De nya styrelsemedlemmarna ställdes till svars och bland annat fick maken i postlådan dessa två konterfej föreställande situationen före och efter nidingsdådet. I det medföljande brevet krävdes att den skyldige skulle förklara sig och bestraffas.

Och det var nu situationen kärvade till sig. Det visade sig nämligen att den nya ”ledaren” under sin ännu korta verksamhetsperiod enväldigt planerat – och även delvis genomfört – allehanda ”reformer” – utan inhämtande av de andra styrelsemedlemmarnas åsikter. Dessutom meddelade han att det inte var hans avsikt att ge det han hånfullt benämnde ”gårdsparlamentet”, husets invånare, talan i något som helst ärende.

Vi har alltså drabbats av en liten Trump i vår krets och maken är plötsligt vorden talesman för den demokratiska falangen. Snart ska rörsanering planeras – men före det bör beslutsfattarna inse sin egentliga uppgift och sitt uppdrag.

De där rönnarna har nämligen inte bara visat sig vara symboliska utan också toppen av ett isberg … så det verkar bli en turbulent höst här i gränden ….

På måndag håller styrelsen möte – men före det ska vi ta en lugn söndag. Än kan man äta ute på balkongen många veckor, men suget efter lite mindre somriga rätter har satt in.

Fast hallon med mascarpone – det ger vi upp först när inte ett endaste färskt hallon finns till salu i hela stan!

Sköra livet

I veckan fick jag åter bud om livets (eventuellt mycket snara) ändlighet och det fullkomligt meningslösa i att räkna dagar och minuter till det ena eller det andra. En f.d. kollega hade drabbats av en massiv sjukdomsattack. Den ivrigt efterlängtade pensionstiden blev inte lång.

Det känns alltid obegripligt att man inte ska få chansen att skvallra med nån gammal vän mer i detta livet. Hoppet om återseende i en glädjens himmel är svårt att greppa.

Vi borde, som skriften högtidligt råder, betänka att våra dagar är få och undfå visa hjärtan. Men här går man och kalkylerar som kunde man på något sätt påverka livets omfång. Jag fick mig en tankeställare – igen en gång.

Lärdomen är att leva i nuet och försöka ta ut det goda också i ett livsavsnitt som inte direkt känns glimrande.

Ta vara på den tid man har, som det heter i schlagern. Klyschorna duggar tätt på tal om de yttersta realiteterna.

En gång finns bara minnen kvar, fortsätter slagdängan. Jag plockade fram den afrikanska gaffeln på bilden nedan, den fick jag i present av M från en traditionsinsamlings-undervisningsresa.

På återseende, M!

Lösen, chattar och nya konster

Puh. Detta blogginlägg blir ett experiment, första gången jag skriver på nya datorn. Den som jag köpt inför pensioneringen. Den som jag ska förlita mig på framledes.

Så vi ska se vad det blir. Alltid tröttsamt med nya apparater.

Det var tröttande att börja jobba också efter fem veckors semester. Jag körde igång med kundjour på eftermiddagen. Lösen till datorn kom jag ihåg och detaljer som att kolla jourmailen. Men först i tjänstgöringens sista timme kom jag ihåg att vi ska logga in i det nationella digitala biblioteket Finnas chattfunktion också nuförtiden. Så sorry, om nån var hågad att ställa en fråga den vägen.

Det var livligt i jouren. En kund ville ha fram allt Tove Jansson-material vi har – det hade tur och lov kollegerna förberett. Tillstånd och rättigheter är inte att slarva med i dagens arkivvärld och allt material har sina regler. En kund ville ha foton från Karlebytrakten och den tredje ställde intrikata frågor om digitaliseringssituationen gällande våra vissamlingar.

Arkivarbetet är sig inte längre likt och jag känner en stor matthet. Känns att jag fått göra allt roligt i mitt jobb redan och att det nu bara finns besvärliga och tråkiga uppgifter på agendan.

Om jag räknat rätt har jag dryga tjugotalet sitsar i jouren kvar.

Jag går nog och lägger mig tidigt ikväll. Kombinationen matarbuss-metro har fördubblat min arbetsresetid.

Dags att dra sig tillbaka av många skäl, alltså.

Nu ska jag försöka lägga in en bild och se om detta går att publicera. Åker allt ut i det digitala världsalltets onåbara knutar får det vara för i kväll. Nytt försök en annan dag. Fingers crossed!!! Här nedan borde jag guppa i Adriatiska havet – om det hela fungerar, alltså.

fullsizeoutput_15

 

Hyttens svalka

Semesterns sista resa blev ett hastigt besök i Stockholm. Båtarna ligger inte i hamn så värst många timmar nuförtiden så det fick bara bli ett museibesök – Lars Lerins magiska akvarellutställning på Liljevalchs. Men den tog vi istället en rejäl titt på.

Att kryssa med Viking är lite fest, tycker vi! Andra föredrar Silja Line – men vi har alltid varit Viking-vänner. Länge var Stockholmskryssningarna de enda utlandsresor vi hade råd med efter idogt sparande – under en period var mamma och moster också med.

Nånting fint är det över upplägget – det lilla extra, stänket av lyx – och trivsel – både med svenskan överallt och personalens vänliga och glada attityd. Nu var det familjeresornas säsong – fullt i bollhavet och långa köer till att ge Ville Viking en kram. Att följa med barnens dans och lek gör en alltid på gott humör. Energin, lättheten att brista i skratt, ivern att vara med. En av barens nya mocktails ”Fruit Bomb” kändes lämplig att inta i detta sammanhang.

Riktigt god mat får man ju också, det lite speciella. Kvällens höjdpunkt är det långsamma intagandet av tre rätter. Det enda som fastnade på bild var dessertostbrickan, den var ljuvlig till de sista dropparna ur fina vinflaskan.

Det var ju innerligt hett i Stockholm också, men ändå blev det 11 km vandrat. Maken hittar alltid mängder av böcker och så hade vi beställning på svenska skolkalendrar åt barnbarnen. Lunch på Tures i Sturegallerian fick det bli – köttbullar för maken och lax med hovmästarsås för mig.

På hemvägen tar båten in i Mariehamn redan kring 23.00-snåret. Jag älskar att sitta vid nattklubbens bakfönster och titta på in- och utkörseln, bilar, cyklar, tyngre trafik. Staden är tyst, men i hamnen är det lite ruljans. Någonstans före eller efter oss genomför Silja Line samma procedur, det är mäktigt med de stora tysta båtarna som möts i natten. När vi passerat Kobba Klintar har stadens ljus redan försvunnit och vi drar ut på öppna havet.

En sista Gin Tonic, också den extra vacker och lyxad – och det var dags att dra sig tillbaka till hyttens svalka. Inte minst luftkonditioneringen var en uppskattad detalj denna gång. Och alldeles vindstilla var det också, tur och lov.

Några lata dagar kvar – och sen ska vi se vad som ska åtgärdas på jobbet. Nu känns det som vi rest och upplevt tillräckligt, lite vardag och knog kan passa bra som omväxling!

When I’m Sixty-Four

Den gamla Beatles slagdängan har snurrat i mitt huvud alltsedan födelsedagen några dar sen. 64 fyllde jag, den magiska siffran är inte längre ”many years from now”, utan NOW. ”Will you still need me, Will you still feed me when I’m 64”, trallades det på.

Synen på ålderdom är ju i dag en annan både ur eget och omvärldens perspektiv. Men visst gör varje uppnådd födelsedag en uppmärksam på att det gäller att leva allt man orkar och kan, för 64 år har man rimligtvis inte kvar längre.

En liten markering mentalt gjorde jag: slog fast att det inte finns tid till allt mera. Och det jag inte tänker lägga tid på mera är att gräma mig över elaka kommentarer, negativ kritik – och forna oförrätter.

Istället ska jag satsa på att göra roliga saker i repris. Häromdagen kunde man i HBL läsa en artikel om Farbror Melker, den företagsamma, tafatta pappan i Astrid Lindgrens ”Vi på Saltkråkan”. Det var en rolig liten analys av ”storheten i Melkers klantighet”. Det är väldigt länge sen jag läste boken senast – undrar om jag inte läst den bara en enda gång när jag fick den i julklapp 1964. Det är Saltkråkan-filmerna som dominerat.

Dags för omläsning alltså, och nu märker jag att boken – trots att det mesta ju återkommer i första filmen (som ju kom före själva boken) egentligen fungerar bättre som vuxenbok. Den har ett djup man bara kan uppskatta ”när man blivit stor”, en underbar filosofisk värld. Med stort skratt och enorm värme!

Sen vurmar jag för minnen, små mysiga minnen (hågkomster av annan sort har jag inte tid med). Maken och jag besökte t.ex. Esbo bilmuseum igår. Och där stod den bland tiotals fina åk: familjen Lindholms första Skoda, inköpt nån gång kring 1956-58.

Jag minns inget av själva bilen, men jag minns en liten historia som anknyter till bilköpet. Pappa skulle nämligen överraska mamma med den nya bilen – en sensation var det ju i förorten varje gång nån inhandlade bil på den tiden. Hans surpris föll platt då mor ringde just när han skulle ge sig hemåt för att bjuda familjen på premiäråktur.

Lilla Carola hade nämligen drabbats av en dramatiskt sprucken böld – första resan blev alltså till sjukhuset.

Men fotografier visar att gladare resor stundade. Inproppade i Skodan gjorde vi åtminstone sommaren 1958 en resa till släktingarna i Västra Nyland. Med på färden var moster och det lilla fordonet var fullproppat – av resväskor, kassar och kläder.

Nedan kämpar moster med packningen. Det är solsken på alla bilder från den resan.

Småningom bytte vi till en Opel och sen Toyota. Det var inte längre solsken hela tiden.

Men nu är jag Sixty-Four och fokuserar på det positiva!

Hemma mest

Tre veckor semester börjar vara avklarade, två kvar. Vi har ju varken stuga eller täppa eller nånting sånt, det blir att hänga hemma mest, förutom den årliga turen till Medelhavsregionen, förstås.

Jag har förlikat mig med att vi inte kan bo i stugor (makens allergier) och knappast kan odla och talkoarbeta (mina knän, makens rygg). Vi har vår oas – balkongen – proppad med blommor, med en liten fontän och härlig utsikt över Finlands sydkust.

Jag tycker det är skoj att läsa i FB om hur vännerna bygger terasser, plockar bär och njuter av båtfärder och annat stugstök.

Alla ska ha sitt – och jag är väldigt nöjd med vårt semestrande.

I år har rutinerna bl.a. inbegripit:

– kortare utfärder till närbelägna orter, gårdar och museer – maken har varit väldigt innovativ på detta område i år – vi har en hel del spännande på lut några kilometer bort ännu i sommar

– att kasta sig på sängen med böcker ur den egna bokhyllan, deckare man glömt intrigen till, brittiska kärleksromaner av det bättre slaget, Kyrkpressen, Good Housekeeping

– slänga sig i fåtöljen vid TV:n: jag blir aldrig trött på Hyacinth Bucket (hundrade gången i repris), sen har vi Netflix och HBO och Badhotellet, Bonusfamiljen, Poldark …

– i år ska det tränas ledband i knäna – det gör jag till podden Värvet (tips av dottern, förstås) där artister av alla de slag får breda ut sig om hur de arbetar – det går flinkt att vifta på benen i takt till det pratet, har jag märkt

– ja, lite plockröjande har det blivit också. Under vår färd – traditionell – till Fiskars hittade jag i Iittala-boden den servis jag drömt om för vardagsbruk. Jag blir 64 om några dagar och tycker det är dags att slänga våra kantstötta tallrikar – av vilka ett fåtal finns kvar. Vardagsglädje! Jag fick ju trots allt några trevliga pris av fonderna i våras – visst kan jag satsa på något konkret som minne av det

I dag dukade jag för första gången till söndagsmiddag med det nya. Och gladde mig åt allt gott man kan äta såhär års: de solproppade tomaterna (heja Torrbacka trädgård i Ingå), vinbär (tack dotter E som plundrat sin buske), hallon, basilika, mascarpone, spenat …

I planerna finns ännu födelsedagsfirande för både maken och mig, besök på YLES:s semesterö Högkopplan, en snabbtur till Tallinn (nästan gratis-biljett hittades), tur till Stockholm – Lars Lerins utställning … Ja och sen börjar hösten snart.

Min sista arbetshöst! Slutspurten!

Nu taggar jag mig för den!