Midsommar – en dröm?

Här sitter jag i midsommardagskvällen och skriver lite. Jag är lycklig över verbet ”sitter”, det har inte varit självklart de senaste dagarna.

Drabbades nämligen häromdagen av en krampartad strålande värk i en muskel med fint latinskt namn jag glömt. Om man googlar ”kramp i ryggslutet” får man många träffar och ritningar som illustrerar just mitt predikament. Mycket annat meddelar doktor Google också, och skall givetvis inte tros i alla stycken. Så jag konsulterade doktor Wahab på Terveystalo och fick mina medusiner.

Några dagar av stundtals rysliga plågor blev det, nu är siktet ställt på att jag ska vara i skick att sitta i flyget till Sydspanien på måndag. Hela familjen är på väg, nämligen, som vi ofta är strax efter midsommar.

Varje gång någon värk av detta slag slår till – och det är nu och då, ryggskott, knän som låser sig, kramper här och där, tänker jag på salig mamma som hela sitt liv levde med värkar av olika slag. Det var ryggvärken som golvade henne stora delar av min barndom. Hon sökte vård av både professionell och folkmedicinsk art – och till sist sprack ett magsår som visade sig vara orsaken till hela den helvetiska åkomman.

Efter detta följde neuralgin, de ilande värkarna i ansiktets nerver, en återkommande plåga varken starka mediciner (ibland så starka att hon blev förgiftad av dem och tappade personligheten i flera veckor) eller akupunktur hjälpte.

Hon var en eldfängd och svår kvinna, men nu efteråt har jag insett att detta sammanhängde med de eviga sjukdomarna. När hon gick ur tiden var det efter att långa tider ha vårdats för astma när sjukdomen egentligen satt i hjärtat.

För mammas skull önskar jag verkligen att himmelriket skall vara en plats där de i jordelivet krassliga ska få riktigt roligt och smärtfritt!

Roligt ser jag i FB att vänner och bekanta har haft med besked i helgen. Dignande buffébord i blommande bersåer har fyllt flödet, rika skaror vänner har firat med jordgubbar, grillmat och samling vid prunkande midsommarstänger. Midsommaren är kanske den helg i de sociala medierna då det privata paradiset exponeras mest. Midsommaren erbjuder ju ingredienser till så sköna bilder.

Jag trycker ”gilla” allt vad jag orkar, för visst är det härligt med så vackra dukningar, så glada vänner, så mycken samvaro och fröjd. Också roligt med inlägg där man vistas i stan, njuter av de tysta gatorna och magiskt tomma torgen.

Vi har suttit och ugglat på balkongen som vanligt, så mycket jag nu förmått sitta. Och nu försöker jag packa så smått, så det är rörigt i stugan.

Hoppas på en värkfri natt och sen omsider lata dagar vid Medelhavets strand. Som är mitt paradis på jorden!

Annonser

92 år

I dag fyller svärmor 92 år. Ingen annan i släkten har nått en så hög ålder. Inte för att det är något speciellt att närma sig 100 nuförtiden, överlag. Men i vår släkt är det ovanligt, alltså.

Ditte Marit Lindholm, ett lite speciellt förnamn, med norsk klang – så slog hon ihop sig med en norrman också. På en cykelresa till ett godtemplarläger i Ålesund träffade hon sin Reidar, han jobbade i sin fars bageri och flyttade omsider till Finland. Ett barn blev det – maken Leif.

Det är åren ute i Norden svärmor helst kom ihåg – när hon ännu hade koll på sin livshistoria. Hur hon i ungdomen jobbat på sjukhus i Stockholm, hur hon – modigt för en tös på 1940-talet – cyklat till Norge med ett gäng nykteristynglingar, med bror Nils – 11 år äldre – i kretsen.

Det trillar in en mysteriös pension från Norge varje månad, så hon måtte ha jobbat där också. Sen var det arbetet som kontorist på advokatfirma mesta delen av arbetslivet. Och Reidar jobbade som konditor på Hemholmen – ingendera bolaget finns mera.

Nu är det bara Ditte kvar av vänkretsen – de har gått bort en efter en. Vardagen är ålderdomshemmet Kristinagården, minnet är begränsat, men någon välsignad medicin gör att hon inte mera talar om döden hela tiden, utan mer om hur god maten på hemmet är och hur trevligt det är när det vankas musikunderhållning.

Jag kom henne aldrig riktigt nära. Det var så mycket mästrande och dominerande om pengar och egendomar som förstörde relationen.

Men vi besöker henne varje vecka, typ. Och i dag åkte vi iväg med en chokladask och ett gratulationskort där jag tecknat ner alla familjens namn: Leif, Calle (det är jag det), Eva, Jonas, Tyra, Selma, Oskar.

Det var önskemusikstund när vi kom, en sköterska sökte fram låtar på Youtube. Alice Babs ville gänget runt bordet höra, Där björkarna susa och Jussi Björling.

De flesta satt med slutna ögon, särskilt när Jussi drog iväg mot höjderna i ”Sommarnatt”. Men Ditte satt och läste i sitt gratulationskort.

”Så många namn”, mumlade hon, ”så många”. Så grät hon en skvätt.

Jag tror jag aldrig sett henne gråta förr.

Sköterskan sökte fram ”Ja må du leva” på Youtube.

Men Ditte bara satt och läste i sitt kort. Med en riktigt belåten min.

Nils Oskar och Ditte Marit. Sisådär 90 år sedan.

Munkringar, slott och skrämmande lås

Maken och jag har gjort en liten bilsemester till västra Finland. Turen med Nådendals bad som huvudmål var egentligen en present till mig som tack för att jag ombestyrt äkta hälftens och svärmors skattedeklarationer.

Riktigt trivsamt hade vi, med start på ett av våra favoritställen i landet, Botaniska trädgården i Runsala utanför Åbo. Där blev det kaffe och bullar första gången.

Nådendals bad tycker vi båda väldigt mycket om. Det är lite gammaldags, i betydelsen 1980-90-tal, men det har bibehållit sin elegans. Att tassa ner till de stora bassängerna iförd morgonrock och badtossor, få sig fotvård och lite bubbel i pianobaren mellan varven, det är lyx som med K-kedjans kundkort känns överkomlig.

Lite malört i bägaren levererade dock några detaljer i spa-avdelningen. Jag har efter en malör i omklädningsrummet i Esbovikens simhall fått en instinktiv skräck för kodade lås. Beskrivningen av mekanismen i Nådendal kunde läsas på tre språk, finska, svenska och engelska – men allt kunde lika väl ha varit hebreiska.

Man skulle försätta den lilla klykan i än det ena än det andra läget och knäppa in en valfri kod två gånger och … – ja, jag insåg genast att detta skulle bli mig övermäktigt. Till ålderdomens predikament hör också svårigheten att minnas vad man valt för skåpnummer …

Jag gjorde som jag alltid brukar nuförtiden, bad en medmänniska i min närhet om hjälp. Det visade sig att inte bara jag hade svårigheter, den unga mamman med skåpet intill hade fått göra flera försök (och även maken på sin avdelning, hörde jag senare). Det finns för mycket koder och krumelurer nuförtiden, och min instinktiva reaktion är alltid att det är mig och mitt allt dammigare hjärnkontor det är fel på när något falerar. Jag som i princip älskar ny teknik kände en vild längtan till den där gamla gummisnodden med numrerad nyckel man förr fäste om vristen. Och memorerade nogsamt skåpnummer och det faktum att jag valt mitt födelsedatum som kod innan jag njöt av de varma bassängerna och jacuzzipoolen.

God middag blev det, och efter mer simmande på morgonkvisten utcheckning och sikte på tjusiga idyllen Nådendal. Kyrkan givetvis och ett trevligt stadsmuseum, samt mat på en trendig lunchkrog Hasta la Pasta – rekommenderas.

Jag blir alltid lika tagen av tankarna på hur det gamla birgittinerklostret verkade och hur livet där måtte ha tett sig. Den där sista överlevande nunnan som vankade omkring i de förfallna klosterruinerna som konsthistorieprofessor Lars Pettersson alltid pratade om …

Men hurra – ett sms anmälde att makens kvällsmöte i gårdsbolagets styrelse blivit inhiberat – vi beslöt alltså göra lite mera sightseeing – med Villnäs slott som extra mål. Skärgårdsvägen från Nådendal norrut är vidunderligt fin, tyvärr var ingen av kyrkorna på vägen ännu sommaröppen. Midsommar tycks vara semestergräns här i landet.

Men Villnäs levererade guidning varje timme och vi anslöt oss till ett litet sällskap som fick höra om Mannerheimarna och Flemings och den olyckliga hustrun som svalt ihjäl inlåst av maken i en skrubb – spökerier, givetvis.

Sen var det dags för mera bullar och småkakor och kaffe, makalöst gott!

Känns som en riktig långresa, lite som utland också! Väldigt trevliga människor överallt! Och rysligt goda munkringar!

Tallinn, hastigt och lustigt

Dottern bjöd familjen på en kryssning till Tallinn i går – ja svärsonen befann sig på arbetsresa i London, men vi sex andra gav oss i väg.

Jag sjunger ju regelbundet den estniska huvudstadens lov i min blogg och skall åter avge en liten rapport. Hur ofta man än seglar över viken finns något nytt och intressant att uppleva där, det är visst och sant.

Vi åkte Viking denna gång och tiden i land blev inte så lång. Men med lite organisation och preferensfördelning fick alla ut något. Tallinn hör förutom London och Stockholm till de städer där vi har laddningsbara resekort, bara att hoppa på spårvagnen, alltså.

Fyra av oss hoppade av vid Viru Keskus för shopping, mofa prioriterade en av sina favoritbokhandlar, Rahva Raamat, där är hans vetenskaper är väl företrädda. E, T och lilla O kollade klädutbudet.

Mitt planerade mål denna gång var en utställning av den georgiske konstnären Pirosmani – hans verk ser man sällan i ”levande livet”. S gjorde mig sällskap och vi åkte spårvagn ända ut till Kadriorg. Utställningen var liten men utsökt, efter ett hastigt besök fick vi ila tillbaka till spårvagnen.

Restaurangutbudet i Tallinn är stort och ständigt växlande. Vi hade bokat bord på Mini Burger Factor, mitt i gamla stan. Konceptet tre valfria miniburgare med passande ölsorter till var perfekt för oss vuxna, flickorna valde också småburgare – pommes fritesen och batatchipsen var smarriga. Rekommenderas!

Sen fick vi dra oss mot hamnen, men ännu en kulinarisk finess hade dottern hittat: glass på Gelato Ladies, det svalkade i den vid det här laget tropiska värmen.

I yran på båten var det skönt att dra sig tillbaka till en egen hytt – härligt för både äldre och yngre passagerare. Fast resan tar bara 2,5 t är det långa stunder om de ska tillbringas i karaokebaren eller mitt i villervallan i matserveringen.

Här tar gruppens äldsta och yngsta igen sig en stund medan de övriga resenärerna tar sig en lugn titt på utbudet i parfymaffären och chokladshopen.

Ja, en räkmacka hör ju alltid till på utresan, förstås. Och skålar i bubbel och läsk utbringades för researrangören som just fått ett lyckosamt besked vad gäller stipendieansökningar.

Hastigt kan vara riktigt lustigt, det också!

Likt och olikt

Jo, det är skillnad på vardag och helgdag också när man är pensionär. I dag firas Kristi himmelsfärdsdag, och det tycks inte påverka samhällets affärsverksamhet så värst. Men nog veckan här på Sökögränden 16. Vecko- och helgrytmen är sig lik, fast jag inte längre jobbar mellan de lediga passen. Det lilla speciella i mat- och dryckväg sparas till weekenden, de långa sovmorgnarna får anstå till veckosluten. Och nej, shopping och kyrkliga helger har jag aldrig kombinerat. Helgar vilodagen – även om det inte är så mycket annat än vilodagar just nu.

I morse när jag vaknade riktigt ilade det till av glädje! Sovmorgon (fast solen sken så grann att jag steg upp ren 8.30). I natt läste jag till klockan 02.10! I dag lagar maken middag, en vandring längs havsstranden får det bli. I morgon träff med dottern och lilla O. Lunch med väninnan. Och nästa vecka en dagskryssning till Tallinn med hela familjen. Stora flickorna och mofa har äntligen fått sommarlov.

En trevlig rutin har jag kommit in i – O och mommen hänger tillsammans när mamma jobbar med poddande på radio, eller skrivande. Vi har kvar en del leksaker och sängkläder från stora flickornas tid – och en hel del grejer har faktiskt blivit enklare sen vi hade en baby i huset senast för tio år sen – fruktkompotterna och matportionerna i behändiga förpackningar t.ex. , lätta att ta med sig och servera. Barnvagnarna har blivit mindre och lättare att hantera, blöjorna är på nåt vis också utvecklade.

Men en del saker är sig precis lika – Ikea-matstolen med sitt präktiga bord där många leksaker ryms – dem kan man kan slänga i golvet en efter en. Mommen gymnastiserar både rygg och knän i den leken!

Lekarna och vaggvisorna och de stolliga ramsorna – dom är sig precis lika. Mirakulöst bevarade i mommens minne också, till åtskillnad från mycket annat i livet!

Måndasbråsko e vikufördärv

Talesättet ovan påmindes jag om via en Instagram-uppdatering gamla arbetsplatsen SLS gjort i dag, med hänvisning till min ordspråksbok. De publicerade en annan variant, upptecknad i Pedersöre, medan rubrikens text kommer från Ekenäs. I alla delar av Svenskfinland har man understött tanken att det är bäst att dra i gång veckan utan brådska och stress.

Efter gårdagens festkväll med EU-valvaka och vidunderlig ishockeymatch var jag speciellt glad att kunna unna mig en sovmorgon. Så icke kära maken, kvart före sex var han uppe och kokade kaffe, kraken.

Själv har jag bara tassat runt hela morgonen. Bytt lakan, tömt diskmaskinen, gottat mig åt morgontidningarna – och speciellt de sociala mediernas kommentarer av gårdagens begivenheter.

Det är regnsjukt ute, få se om jag alls går ut i dag – kanske en liten sväng till biblioteket.

Weekenden var fylld av säsongens återkommande evenemang – Margretebergs trädgårdsdag och barnbarnet T:s dansuppvisning. Sen var det fin gudstjänst med alla de bästa sommarpsalmerna och besök hos svärmor på hemmet. Det går stadigt neråt där med komihågen och livsgnistan. Fazers bästa och vindruvor hämtade vi med oss, som vanligt. Det skulle vankas sånguppträdande till eftermiddagskaffet, det såg hon fram emot.

Nu serveras snart lunch, morotsplättar och sallad och nånting fjolligt jag har bandat på TV.

Resten av veckan har jag lite mera tidtabeller, i morgon körfestival på Operan, på onsdag lilla O och fredag lunchträff. Däremellan Kristi himmelsfärds dag – hurra för helgdagar mitt i veckan. Fast det ju egentligen inte är nån skillnad för en pensionär.

Ingen bråsko på Sökögränden 16!

En bild från gårdagens dansuppvisning. T är inte med i detta nummer, när hon dansade fick ingen kamera störa mommens koncentration. T var jättebra – mommen som alltid varit dålig på att koordinera rörelser var full av beundran.

På resa med O

Tvättmaskinen brummar, huset är en röra, dagstidningshögen från förra veckan tornar upp sig. Hemma från resan-stämning, men denna gång med skillnaden att landningen i vardagen kan ske i godan ro, jag behöver inte gå på jobb. Pensionen hade trillat in på kontot, vilken lyxig tillvaro.

Nu börjar jag också sakta smälta allt jag upplevt. Åtta dagar på resa i fjärran land med en sex månader gammal baby – inkluderat flygresa med byte på enorma flygplatser innehåller många möjligheter till komplikationer och kvistiga situationer.

Det gick bra, alltihop! För det första är O en formidabel gosse såtillvida att han är väldigt social och sugen på att se sig runt. De sydliga ländernas stora babykärlek mötte oss redan i säkerhetskontrollen Istanbul-Tel Aviv där procedurerna stannade av en lång stund när alla tjänstemän skulle gulla med O, krama honom och fotografera honom.

Och O trivs. Han skrattar och gurglar uppskattande åt varje person som kluckar och skojar på babyspråk. Sådana personer mötte vi i varje sväng, på varje restaurang, i hissen, i köer hit och dit.

Personen med den buttraste uppsynen kan visa sig vara den muntraste babyvännen, märkte jag.

Sen har vi personerna jag ville kalla skyddsänglar. När barnvagnens hjul krossats av klumpig bagagehantering på flygplatsen då behövs hjälp. Nån som rullar några resväskor till taxin, nån som ringer runt och försöker ordna reparation eller hyrande av ny vagn. Omsider blev det en minnesrik resa till en grannstad en halv timme bort där hotellconciergen kontaktat en barnvagnsbutik som plockat fram ett antal alternativa vagnar.

I ett skede av färden befann vi oss så på okänd ort, i ett industriområde, strandade vid fel butik, taxin hade åkt iväg och ingen kände till affären vi skulle till. Språksvårigheterna gjorde det inte enklare, men med vänlighet och teckenspråk och spridda fraser kommer man en bit på väg. Vi hittade vår butik och var alltså nu på resa med två barnvagnar och en babybilstol (den lyckades flyghanteringen söndra på hemvägen, förresten).

I det skedet konstaterade vi redan att denna inköpsresa kommer att ingå i familjens berättartradition. Och O då? Ja, han var mestadels helt cool!

Dagarna förflöt i jämn lunk. Eurovisionskommentatorer arbetar intensivt, kan jag meddela – om nån trodde att de bara sätter sig ner i båset och låter pratet gå. Det är möten och slipande på manuset som ju bokstavligen ska gå som klockan. Det är långa kvällar – alla kvällar – genrep inför varje semifinal och final. Dottern återkom till hotellrummet närmare 02.00 varje kväll – och finalkvällen kom hon inte i säng förrän tretiden – sen var det uppstigning halv sex för avfärd hem.

Det var spännande att se hur dottern jobbar och att träffa några av hennes arbetskamrater. Och roligt att se hur Eurovisionsgänget faktiskt är ett slags familj som sammanstrålar en gång om året. Min tro på konceptet är alltså fast – även om besvikelsen över Finlands placering nog är stor.

Slutligen ett tips åt er som vill fylla ut lite tid på ett hotellrum mellan tupplurarna – Netflix babyutbud. O är stor musikvän, och varje kväll varvade vi ner med engelska nursery rhymes. Nedan laddar vi upp kvällens program – som av bilden synes ser det inte ut att lyckas först – men sen drar Humpty Dumpty, de skuttande aporna och kluckande ankorna igång!

Mittemellangammal

Årets första förkylning inställde sig lämpligen några dagar innan resan till Eurovisionens schlagertävling som skall anträdas på söndag. Det blir Dictamus-té och vila alltså.

Dagstidningsläsningen gör en just inte piggare. Mitt fokus har med den nya statusen som pensionär ändrats till koncentration på den äldsta befolkningsgruppens ärenden. Just i dag var tidningarna fyllda av insändare om två aktuella angelägenheter: det förnyade bussbiljettsystemet och det likaledes reformerade skattedeklarationssystemet.

Bussbiljetternas priser har i huvudstadsregionen omvandlats på ett sätt som delar befolkningen i nöjda vinnare och misslynta förlorare – intet mer om den saken nu. Vad som däremot omsider berör alla parter är reformen att 70 år fyllda personer mitt på dagen – mellan 9.00-14.00 betalar halva priset på sin biljett.

Det nya systemet gynnar ju inte den som har läkartid klockan åtta på morgonen eller en kvällsföreställning på teatern, kommenterar insändarskribenterna. Och varför först vid 70 år? Andra städer i hemlandet och olika europeiska länder har generösare arrangemang för sina seniorer, vet andra som fattat pennan.

Också den begränsade rabatten får undertecknad alltså vänta på i fem år till, fast jag nog redan betalte någon euro mindre än maken på bio i helgen.

Jag är mittemellangammal, tycks mig.

När det gäller skattedeklarationsreformen är det rent nödvändigt för en senior att ha ett mittemellangammalt barn som stöd. Också detta har insändarskribenterna mycket att säga om. Den som vill tillägga något till sin skattedeklaration bör ju helst göra detta på nätet – eller på en via nätet utskriven blankett. Blanketter kan visserligen också beställas – via en oändligt ringlande telefonkö.

Men 92-åriga svärmor som ingen aning har om varken nät eller reformer ska nog deklarera hyresinkomster och en liten pension från Norge.

Mittemellangammal-släktingarna träder till.

När allt var klart reste jag för säkerhets skull in till skatteverket i hufvudstaden för att droppa in blanketterna i en lucka på ort och ställe. Ty jag litar inte på landets postväsende längre.

Köerna vindlade utanför rådgivningsluckorna, det behövdes ordningspersonal för att arrangera det hela. Ingen plats för rollatorberoende personer, knappt för en mittemellangammal pensionär heller. Jag droppade snabbt in kuvertet och smet ut i solen.

Vad allt ska vi inte ställas inför ännu, vi mittemellangamla som ju ännu i detta läge någorlunda hänger med i den digitala världen. Tiderna är hårda – och det är först när man personligen konfronteras med problematiken dess galenskap slår en.

Att vårt land sannerligen inte är ålderdomsvärderande. Att svärmor kanske har rätt när hon alltsomoftast mumlar ”ättestupan, ättestupan”.

I drömmarnas sfär

Efter pensioneringen sover jag betydligt längre nätter än tidigare. Först kring klockan 9.00 brukar jag kravla mig upp – oftast efter en natt proppfull av drömmar.

Det bearbetas saker i mitt inre nu, det är säkert. Och det är inte så svårt att lura ut psykologin bakom det hela.

För det första drömmer jag att jag fortfarande jobbar på arkivet och ordnar och styr med oändliga mängder handskrifter och dokument. När jag tömt en låda dyker två nya upp i ett fåfängt kretslopp. Jag sorterar och gallrar natten igenom i mitt sisyfosarbete.

Jag förstår dock inte riktigt logiken bakom drömmen eftersom jag sannerligen sorterade färdigt i mitt arkivariearbete. Inga råddor efter mig!

Den andra drömtypen är att jag plötsligt åter är ung, bor hemma hos mor, har inget arbete, inga framtidsplaner, ingen kärlek och inga nätverk. Lättnaden är alltid stor när jag vaknar och minns att jag är 64 år och just har avslutat ett arbetsliv som blev i det stora hela lyckat – och lämpligt för min speciella personlighet.

Sen är det den tredje drömmen – julgranar! I drömmen har vi upp till sex julgranar i hemmet, de kläs och pyntas av mor och moster och både nu levande och sedan länge döda släktingar är med i det överdådiga julfirandet.

Den Stora Drömboken vet berätta att julgranar symboliserar familjelycka. Dom drömmarna är också väldigt sympatiska att ta del av.

I min nuvarande situation mellan gammalt och nytt tänker jag mycket också på livet som var. Jag sorterar (ja arkivarbetet fortgår ju såtillvida) papper och foton här hemma, läser brev och vykort, erinrar mig saker jag glömt för länge sen.

Både glada och sorgligare tankar kommer mig i sinnet och samtidigt oro och förväntan över hur framtiden ska utforma sig.

Jag kanske inte formulerar det riktigt ens för mig själv – men i mitt inre processas alltihop.

Det är väl bara att drömma på – och glädja sig åt julgranarna!

Helgerna är tätt packade denna vår och vappen dök hastigt på. Det blir studentsång via TV och studentsång i Kajsaniemi. Och valborgslunch på tu man hand, som vi brukar.

Måtte majsolen le lite grann i den återkomna kylan, hoppas vi slipper snöslask, åtminstone!

Så här såg det ut i fjol – tror jag får ta på samma varma rock i år!

Sovmorgnar

Livet i pensionsbubblan är så stereotypt att jag får göra en koll i tidigare blogginlägg för att se vad jag redan knarrat på om. Det mesta, tycks det.

Våren fortgår i sin bana. Många sovmorgnar (är dom faktiskt tillåtna?). Den sköna stunden vid morgonkaffet med dagstidningar och sociala medier. Det loja plockandet i diskmaskinen, bädda – jag håller fast vid att hemmet ska se presentabelt ut fast jag bara går här och dallar. Omsider lunch – ofta hopimproviserad av vad som finns i kylskåpet – marthorna skulle ge mig en klapp på axeln.

Det är bra med lite fasta punkter och uppstigningar emellanåt. I går hängde dottersonen O och jag med dotter E på ett jobbuppdrag i stan. Vi passade på att äta sushi och spatsera lite i solen på Fredriksgatan.

Kontrasten är slående mot hur det var för ett år sedan. Jag skrev ju jobbdagbok hela mitt sista arbetsår, den är rolig att läsa i nu. I april 2018 var det ruschigt värre. Jag for omkring på föredragsbesök, jag stressade med ett bokmanus, jag satt ideligen i kundjouren och tilldelades det ena och andra uppdraget som skulle skötas fort. Nånting som kallades ”den nya arkivpolicyn” och ”kickoff för planering av 2019” färgade arbetsveckorna.

En längtan att avsluta det hela färgar varje dagboksanteckning. Nu är jag där och det känns otroligt. Fast nästan lite förbjudet samtidigt. Att vara såhär ledig, att ingen skulle ifrågasätta att jag kastade mig på sängen och sov en stund till efter frukosten.

I höst ska vi se om det blir aktuellt att skapa andra rutiner. Men just nu är det härligt att njuta av den lilla vardagen. Påskpyntet plockade jag fram och undan i lugnan ro. Balkongblommorna blir allt flera. Kanske ska jag sortera en låda med vykort i eftermiddag.

Att ha tid – till allt – eller ingenting. Hur märkligt är inte det! Fast lite obskyrt också – kanske …