”Ikäihmiset” – vi äldre

Det har varit mycket prat om ”ikäihmiset” de senaste dagarna ser jag (när jag kastat mig över dagstidningarna vid helgens långa morgonkaffen). Ikäihmiset – i översättning tydligen ” äldre människor” ska servas i dag – och inte bara med traditionella aktiviteter. Det tillställs mommodiscon, speed dating, men också speciella fromma tillställningar för ”de äldre”, hela skalan ska det vara, ”ikäihmiset” är ju individer, bevars. Men en grupp för sig, ändå.

Låter bra. Men var går gränsen till att höra till kategorin ”äldre människor”, egentligen? Inför pensioneringen har jag börjat fundera mycket över detta livets sista block – ålderdomen. Det kan ju röra sig om en verkligt lång period – prins Philip som deltog i sitt barnbarns bröllop i helgen är ju t.ex. 34 år äldre än jag – det är ju en hel del tid det. Vi klassas ju ändå båda som ”ikäihmisiä”.

I helgen hade Bullgummorna, min studentklass, sin terminsträff. Vi är på gränsen till pensionen, några kunde visa upp färska pensionärskort, några är redan etablerade i sin ”ledighet” men jobbar för fullt med att göra inhopp i sina tidigare jobb eller har hittat helt nya aktiviteter, några är fortfarande i det vanliga arbetslivet, ja, det är ingen direkt standardversion av pensionsåldern vår grupp på ett dussin kvinnor födda 1954-55 kan visa upp.

I den finska hufvudstadsdraken noterades att antalet ”äldre” – folk över 65 år – i dag uppgår till 1,2 miljoner.

Men när börjar man själv uppfatta sig som senior och vad innebär det?

Jag tyckte t.ex. jag föryngrades en hel del när jag nåddes av nyheten att bli mormor ett tredje varv. Samtidigt är det en del prat om krämpor när Bullgummorna träffas. Ålderdomskrämpor.

På något sätt är man trots allt tidlös, speciellt när man umgås med kvinnor man känt i dryga 50 år. Åldern är något sekundärt, det är personligheten som räknas.

Man lever nu på och ser hur det går. En sak har pensionärerna i vår skara ändå noterat – att skillnaden mellan helg och vardag inte är så glimrande mer då alla dagar i princip är fria och lediga.

Kanske man ska njuta av dessa söndagskvällar då diskmaskin och tvättmaskin puttrar på inför den smått mariga veckostarten måndag morgon. Snart får man strukturera upp vardagen enligt nya kriterier.

Livet är ett äventyr, det kan man åtminstone fastslå!

Annonser

Redo för ålderdomen

Víssa dagar är den närmare än annars – ålderdomen. Fredagen var en sådan dag. Jag mötte maken i köpcentret Det stora äpplet efter jobbet. Avsikten var att inhandla nya glasögon – och för första gången i mitt liv därtill köpa solglasögon med linsstyrka – ett sånt paket erbjöds i en affär.

Det var fredag och jag börjar vara lite trött inför semestern. Okoncentrerad var jag kanske – och valet av glasögon är ju alltid lite uppskärrande, särskilt som jag aldrig ägt solglasögon av nån sort överhuvudtaget .

Den rara expediten handledde mig. Vi hittade bågar och köpet fastslogs. Jag kom plötligt inte säkert ihåg om vår adress är 15.A 16 eller 16.A.15. Jag tvekade lite innan jag slog in bankkoden i apparaten. När vi var klara frågade expediten om hon skulle skriva in datum för avhämtandet av glasögonen på kvittot. För säkerhets skull – fast jag nog just antecknat det i kalendern.

”Jo, tack”, sa jag – för i samma stund insåg jag att jag gett intrycket av ”äldre smått förvirrad dam i behov av assistens”. Bäst så.

Plötsligt såg jag mig med hennes ögon – och kände mig lycklig över omsorgen .

Maken har andra predikament. Han hör bra – men inte i miljöer där sorlet stör. Han hade ingen aning om vad servitrisen på restaurangen sade när hon ledsagade oss till bordet på La Famiglia i köpcentret Kaari i lördags. Där har jag emellertid inga problem och kan respondera logiskt för oss båda.

Sen är det ännu toalettbesöken och symbolerna på dörrarna. Suck.

Till och med när bilderna som ska visa på manligt och kvinnligt är så många som på  Kaari (se nedan) får jag tänka till. Maken föser utan tvekan in mig på rätta vägar.

Tack och lov för människors vänlighet – och för att vi är två! Den dyker nämligen på helt plötsligt, ålderdomens osäkerhet.

Man går där och känner sig trendig och cool – men mitt i allt vet man varken ut eller in. Och vet ni vad – det är ok och inget att skämmas för! Den vägen ska vi alla vandra en gång – om vi får leva så länge!

Att städa iväg sig

Antalet resterande arbetsmånader minskar med fart. Det känns ofantligt bra, och dags som jag flera gånger påpekat. Denna vår har åter en hel rad nya system introducerats vad gäller de dagliga rutinerna. Inte för att det rör sig om något en 63-årig mommo inte klarar av, nejdå. Men tanken på att i åratal ännu vara tvungen att rulla på i dessa regelbundna uppdateringar förskräcker. Tid för något annat nu!

Men först ska det städas. Jag befinner mig just nu i den speciella situationen att ett stort bokprojekt är klart och ett annat är i det skrämmande granskningsstadiet. Något nytt kan jag inte mera börja med – det finns tid att röja och reda upp.

Jag röjer upp i mina gamla arkivsamlingar, jag städar i forna kollegers efterlämnade material, jag kompletterar ämnesorden i vår arkivdatabas. Det finns tid för sånt nu – den tiden har ju inte mina aktiva yngre kolleger.

Sen går jag igenom mitt arbetsrum, hylla för hylla, mapp för mapp. Ja, man kan säga att jag tar avsked av mitt arbetsliv papper för papper. Uppröjningar i samband med olika flyttningar av arbetsplatsen har medfört att mitt beting i dag är hanterligt. Jag ville i det närmaste kalla det njutningsfullt.

Minnena rullar fram. Alla föredrag jag hållit, både på vetenskapliga arenor och vid möten med en mycket vid ”allmänhet”. Programmen från olika kongresser väcker hågkomster, alla särtrycken av artiklar man tilldelades av kolleger på den tiden då utbytet av dem var en vänskaps- och vördnadsbetygelse. Böcker och skrifter man fått till gåva … Minnen, minnen, minnen … av mångahanda slag. Inte alltid ljusa.

Dilemmat infinner sig: hur mycket av detta är omistligt, vad ska jag ta med mig hem?

Ibland ryker en hel mapp papper – det kan gälla kopior av artiklar och böcker man i dag lätt kan läsa i digital form på nätet. Andra mappar får vila en tid, vem vet vad jag ännu behöver under mina sista tjänstedagar. Det är ju en känd sanning att det dammiga bortglömda dokument du just slängt efterfrågas nästa dag. Slår aldrig fel, så det gäller att vara listig!

Men lite ska jag ha undan varje dag och jag blygs inte påstå att min systematik är exemplarisk. En bok hem per dag – medan hyllorna på jobbet blir allt tommare blir det alltså allt trängre här hemma. Därför finns plan b: jag har också en hylla där vårt bibliotek – och kollegerna – omsider får plocka åt sig böcker.

Städandet känns både renande och meningsfullt: efter mig inga råddor!

Snart flyttar någon annan in i mitt rum, nån som gör helt andra saker och går nya vägar.

Det är som det ska vara!

50 år sen!!!

Ibland är tidsperspektiven svindlande. Jag kom i dag ihåg att det i mors gamla fotoalbum finns bilder från första maj-firande i min barndom. Mycket riktigt, där hittades ett uppslag med svartvita, lite suddiga konterfej. Man fotade ju inte så mycket ”på den tiden”, och gjorde nån det i vår familj var det mor, därför syns hon sällan på bilderna.

Fotona är tagna 1968, vilket innebär att jag var tretton år – och att det är 50 år sen! 50 år!!!

Jag syns till vänster på den nedersta bilden, far och lillasyster vandrar ett stycke bakom mig. Vi har tagit oss från studentsången i Kajsaniemi in till vimlet vid Havis Amanda. Det tycks vara mulet och regnsjukt väder, liksom i dag.

Jag bär en missklädsam mössa och jag är väldigt sur. Tonårsangsten har mig i sitt våld, livet är ett enda skräp, jag är för tjock och har ingen pojkvän. I handen bär jag ett paket – det innehåller en Allersroman, minns jag. Den köpte jag i en kiosk i centrum och när jag korsat torget satte jag mig i bilen och läste, resten av familjen fick vimla på bäst de ville.

Modet och ballong-modellerna skvallrar om att det begav sig för en tid sedan, men upplägget har inte ändrat sig nämnvärt. Akademen sjöng mestadels samma sånger, folk stod och minglade finlandssvenskt – bubbelflaskor tror jag inte förekom – bubblet var inte ens kalasvara för var man på den tiden. I dag låg drivor av tomflaskor kring Bajamajorna på festfältet.

Det jag minns bäst när jag ser på de 50 år (!!) gamla bilderna är att jag avskydde vappen. Vår familj gjorde sällan något den högtidsdagen – fast far var körsångare hörde besöket i Kajsaniemi till ovanligheterna. Mamma hade komplex för att hon aldrig avlagt studentexamen och inte hade nån vit mössa. Inte hade vi många mingelvänner heller – och vårt familjeliv var ingen solig fest, precis.

Så har 50 år gått och jag är åter på plats. Maken och jag har gjort Första maj till vår grej. Först lyssnar vi på sången från början till slut, med efterföljande Humpsvakarna-upptåg. Det brukar dyka upp en hel del bekanta från olika skeden av livet. Sen går vi på tu man hand till restaurang Salutorget där samma lilla hörnbord väntat på oss i tiotalet år nu.

Jag avskyr inte längre vappen utan tar emot vad som bjuds: manskörssång på toppnivå, bubbel, god mat, lite prat hit och dit. Det är skoj att via FB få glimtar av hur det firas på andra håll – och jag avundas inte längre de glammande etablerade festsällskapen kring sina dignande buffetbord.

Tillfreds är väl ordet som karakteriserar min stämning. Och funderingar kring tidsperspektivet.

Den där sången om hepenepetepp som for till Stockholm, till exempel – tänk att den hör till repertoaren än i denna dag – stollig och lite ofin som den är. Men det är väl det som karakteriserar firandet – det sker i en tidsbubbla – där alla möjliga ingredienser konserveras.

Vår och vardag

Fotografierna nedan, tagna från vårt sovrumsfönster säger det mesta. Det är – om inte direkt varmt – vår. Fönsterrutans dammighet, ja hela husets vintertufsighet ligger i öppen dag. Men snart blir det pelargoner på balkongen!

Den här tiden på året inträffar alla mina läkarbesök. Det är gynekologen som ända in i den annalkande pensionsåldern med sitt ultraljud hittar nya konstigheter. Det är ögontrycket som aldrig håller sig inom den normala värdeskalan. Det är tänderna som behöver tillsyn och putsning oftare än förr och det är vissa labbprover som oroar år efter år. I bästa fall kan man efter denna pärs inleda semesterperioden, men ibland blir det åtgärder och konsekvenser. Så har väl de flesta det, kan jag tänka mig, och många betydligt värre. Men det är inte mindre nervigt för det.

En sak inträffade åtminstone för sista gången denna vår – mitt deltagande i arbetsplatsens verksamhetsplanering inför nästa arbetsår. 2019 kommer jag inte att figurera många veckor i mitt arbetsrum, och definitivt inte inleda något nytt projekt. Med i grupparbetena skulle jag vara i alla fall och jag kan med glädje konstatera att inte det minsta vemodsstråk kändes av.

Det är verkligen dags att dra sig tillbaka. Med all önskvärd tydlighet framgick detta när personalen inför diskussioner kring en arbetsplatsenkät indelades i åldersgrupper. Min grupp inbegriper de äldsta arbetstagarna, ”personer som arbetat över 16 år i huset”. Jag är inne på mitt 39 år – började jobba som timanställd 1980. Det är ju fullkomligt extremt, det hela! Jag befinner mig utanför hela räkneverket, liksom!

Sista valborgsmässoafton på jobb, alltså – och jag har glädjen att ha eftermiddagsjouren – som visserligen avslutas redan 14.00. Sen blir det studentsång och bubbel och lunch – och enligt väderleksprognosen ösregn.

Det har firats första maj i både hagel och snöslask – så vem vet vilken av bilderna nedan som är aktuell på tisdag. Men det är en världslig sak – ”studenter, det är vår, mössorna på ” – som det ropas vid televisieringen av sången på Vårdberget i Åbo!

Kultur och desserter

En vecka välfylld av mycket, kan man säga. Onsdag var det Cosi fan tutte på operan. Underhållande och framförallt välsjunget, men som jag tyvärr alltid tycker om Mozart (utom ifråga om Trollflöjten) – det går på snäppet för länge. Jag är i själen en Puccini-flicka.

Så var det ledig fredag – månne detta var min sista enskilda semesterdag uttagen på våren? Nåväl, det blev bio – Mademoiselle Paradis – åter en av dessa filmer som föranleder mycket googlande efteråt, bakgrunden är ju historisk.

Så kom lördag – och Nationalteaterns Julia&Romeo. Det stampades och visslades från läktarna där den unga publiken satt. Pjäsen hade alltså än en gång korvats om till något tidsenligt – till hälften i detta fall. Gillade stort – också att Shakespeares grundupplägg berör generation efter annan. Och tål revisioner.

Denna helg har familjen firat i resandets och farandets tecken: dottern föreläste på författarkurs i Vörå, maken åkte med kollegerna på jobbkryssning till Stockholm, T reste till Vasa på kyrkans barnkörers fest – och när svärsonen därtill gick på karonka blev bara S och jag kvar.

Vi två slog oss alltså ihop i lördagskvällen, spelade ett märkligt kortspel där man ska gissa kring olika djurs avföring, låter galet, men har egentligen mycket att lära en om det zoologiska! Sen slog vi på Netflix och S introducerade två matlagningsserier hon med mor och syster brukar titta på, Zumbo´s Just desserts och Nailed it.

I båda tävlar amatörkockar om att framställa den mest innovativa och läckra och vackra desserten. Det är uteslutande av den som kan minst och hejdlösa gapskratt år klena prestationer och en fånig fokusering på konditorikonsten som vore den det enda viktiga kompetensområdet i dagens värld. Som det är i sådana tävlingar.

Skoj var att höra S kommentarer om det hela. Hur mycket hon visste om det vetenskapliga bakom stekning och gräddning, hur hon tänkte om kompetens och tävlande och rättvisa, hur väl insatt hon var i både estetik och innovativt tänkande och vinst och förlust. Att sitta med barn framför TV:n är en lärorik och intressant sits.

Vi åt också makaronilåda och planerade vad det ska ätas när vi firar Eurovisionsfinal om några veckor.

När dottern kom hem tog jag bussen till Sökö – en färd på ca 10 minuter. Fåglarna höll mäktig aftonkonsert och det var definitivt vår i luften.

I morgon kommer de övriga resenärerna hem, säkert med många upplevelser i resväskan.

Och om en vecka blir det valborgsfestligheter, det tar sig!

Jodå, vinnardesserten var elegant. Men kvällen största behållning var dock de desserter som lutade hit och dit och hotade falla i bitar innan de burits fram till domarbordet. Det var dom som trösterikt vittnade om att försöka duger och att också det till det yttre bristfälliga kan ha en kärna av den absolut läckraste moussen!

Fortfarande mingelrädd

Den intensiva våren med föredrag och fester har fortsatt. Det känns som en nåd att min ordspråksbok efter mycket bök kom ut och ledde till så mycket hålligång. Det tar liksom udden av det märkliga att jag håller på att genomföra mitt sista arbetsår. När jag inte kan börja med något nytt mer fylls mina dagar ändå av något meningsfullt. Det känns bra att ta avsked av arkivariearbetet på detta sätt.

Grädde på moset är ju att jag tilldelats två priser denna vår. Jag kan ärligt säga att min enkla forskargärning inte alltid varit rosenbeströdd. Det har varit fräna omdömen och nedlåtande recensioner. Att slutrakan är annorlunda känns också det som – ja precis – en nåd.

I onsdags tilldelades jag vid en illuster vårfest Svenska folkskolans vänner Hagforsmedalj. God mat, fräscht upplägg, trevligt bordssällskap.

SFV:s prisutdelning är något i särklass. Tacktalet för pristagarna hölls av hembygdsforskaren Lasse Backlund, dagligdags verksam med skogsarbete. Hans glädje över att ha tilldelats folkbildningsmedaljen var översvallande. ”Där står jag vanligtvis i skogen, med bara en varg som sällskap, och så bjuds jag till huvudstaden på fin fest – och får medalj”, sa han ungefär.

Det är ju så det ska vara! Prestationer som tenderar stanna i det fördolda lyfts fram och belönas. Också alla svensklärare i finskspråkiga skolor som fick priser hade gjort stora insatser – i vardagen.

Jag gillar att åka omkring och träffa folk, svara på frågor, höra synpunkter, umgås. När jag har en roll, alltså.

Men står det ”mingel” på programmet då blir jag plötsligt liten och skrämd. Att stå ensam i en knut, med krampaktigt grepp om ett glas bubbel, inväntande att nån vill mingla med mig är en gammal fasa. Jag klarar vid snart 64 år ännu inte av att ta initiativet till mingel själv. Så det blev ett ganska snabbt besök på den trevliga vårfestens slutmingel.

Tillbaka på jobbet såg jag att arbetsplatsen gratulerade på husets anslagstavla. Det blev jag glad över!

Jag längtar till Italien

Kanske har jag rubricerat flera bloggar så redan, men sak samma. Jag längtar alltid lite till Italien. Milano hade jag aldrig besökt förut, men alltid tänkt den där vaga tanken – Leonardos Nattvarden borde man se, innan den bleknar bort slutgiltigt. En stor domkyrka visste jag fanns där och massor av överdyrt mode.

Sen beställde vi biljetter, dottern och jag – bladade i guideböcker och pratade med folk som besökt stan. Plötsligt var den något mer, mycket mer. I italienska städer tar ju konstgallerierna och slotten och kyrkorna aldrig slut. De är proppfulla av skatter, man får fokusera på det nödvändigaste. Caravaggio, Bellini, Crivelli, det bästa ur konstböckerna. Bäst att dyka in i några tavlor per museum och sen gå ut i solen igen.

Bellinis madonnor tittar alltid vemodsfullt ut i ett fjärran. De vet att alla drömmar inte kommer att vara av önskesorten, liksom.

Sen ska jag ju alltid upp på högsta toppen, det var katedralens tak denna gång. Betalte för hiss, det räcker gott att spatsera 16 km per dag, klättrandet måste minimeras.

Man lär ska se Matterhorn från taket en riktigt klar dag, lite dis störde vid vårt besök.

Sen finns dom galna modekvarteren, alla de stora namnen representerade av kläder och väskor som till priset motsvarar minst en av mina månadslöner. Men en pryl fick jag lust på: Dolce & Gabbanas otroliga brödrost – den kunde jag ju spara ihop till – kostade ett tresiffrigt tal, ”bara”.

Nattvarden var mycket berörande, det var den. En rolig detalj tvärs över gatan var Leonardos vingård, hit tassade han efter en dag i freskmålandet, odlade druvor och framställde vin – ett läskande Rieslingaktigt vitt man återskapat och som kunde provsmakas på stället.

Vad mer såg man – fina Bergamo där man lagade mustig mat med både pasta och potatis i samma röra och där klockorna dånade ur flera kyrktorn mitt på dagen.

Också där var domkyrkan rolig och välfylld av saker att titta på.

Nå, det får räcka med dessa exempel, bara en bråkdel av vad som upplevdes. På Centralstationen väcktes nya restankar – här kan man var halvtimme hoppa på ett tåg till Venedig och vi har hela Gardasjön, Verona, Pisa vadsomhelst inom korta avstånd. Man ser egentligen först på ort och ställe hur lätt det är att ta sig fram i Europa. Det är bara att köpa en tågbiljett och sticka iväg.

Jag längtar redan till Italien igen.

Annandag påsk

Det össnöar. Det har myndigheterna varnat för och hotat med flera dagar nu. När maken tog en tur till närbutiken damp han två gånger i marken. Is under snön, kalabalik. Jag har varit inne hela dagen.

Klockan är bara 15.49 just nu. I morgon och i övermorgon väntar vardag – och på torsdag resa till Milano med dottern. Jag har lånat en bunt broschyrer av en väninna som nyligen besökt staden. Jodå, det blir kyrka på kyrka – och att inte glömma när siestan infaller. Organiserat har jag gjort en tabell över det hela. Men mest ska vi slappa, äta gott och ta in atmosfären.

Påsken har varit fin. Nattvardsmässa på skärtorsdagen, det berörande avklädandet av altaret inför långfredagen fick oss alla i kyrksalen att sitta stilla en stund extra innan hemfärden.

Lördagen förde vi en blomma till svärmor i trevliga pensionsboendet. Hon skulle inte vilja hänga med mer, hon är led vid allt – det är tungt att höra, speciellt för enda sonen. Egentligen har hon en härlig ironisk humor som borde bära livsviljan, men nej. Det är dystert.

Olika påskevenemang följde – bl.a. läcker middag hos dottern. Påskdagens högmässa -och efteråt leverans av påskliljor till ett åldringsboende i trakten. Uppdrag i församlingens tjänst – det kändes bra.

Sen har jag ägnat ledigheten åt ”Den svavelgula himlen”, Kjell Westös senaste. Har aldrig läst honom förr, men efter att vi uppträdde tillsammans vid Ekenäs bokkalas har jag bestämt att den sympatiske författaren måste ges en chans. Först var läsandet av klunsen på 475 sidor trögt och likgiltigt. Nu när bara några blad återstår har jag bondat med berättaren – som ju inte ska vara KW själv, men väl lite i alla fall. Nu känns det nästan svårt att lämna berättelsen … den kröp i något skede under skinnet …

I dag har vankats middag av det bättre slaget – sparris, hjortstek och kvarkdessert.

Snöfallet tycks ha upphört.

Nu drar vi mot första maj. Maken slog faktiskt på lite manskörssång från Lund igår kväll.

Vintern rasat ut! Jadå, det tror vi på!

Det är ju ljust!

Här sitter jag och bloggar mitt i veckan, mitt i natten, mitt i allt. En märklig känsla drabbade mig i dag när jag både fysiskt och elektroniskt levererade kollegans och mitt långvariga arbete till utgivningschefen.

Det blev plötsligt tomt på arbetsbordet och tomt i gumman, på något sätt.

Dit for manuset, mot okända öden. Många gånger har jag upplevt detta förr och varje gång är det lika underligt. Du har knogat i åratal, du vet inte riktigt mera vad du har presterat, nu ska andra bedöma om det är värt att ges vidare spridning. Det är samtidigt befriande och gastkramande.

Efter den sista ruschen som blev hektisk – i något skede infaller den alltid, hur lång processen än blivit – kan du plötsligt inget göra åt saken på ett tag. Inget brådskande i alla fall.

Jag har massor av plustimmar att ta ut så jag vandrade hemåt några timmar tidigare än vanligt i dag. Det var ljust, det var kyligt, men tydlig vår, det var som att hoppa ut ur en bubbla.

Jag märkte att jag inte sett en massa nya butiker i stan, inte märkt att andra affärer slagit igen, inte uppfattat att en massa hus är inpackade för fasadrenovering.

Inte hade jag på länge besökt Stora bokhandeln heller, för att inte tala om andra affärer.

När jag kom hem satt jag mig framför TV:n och somnade.

På något sätt var hela dagen utmattande.

När jag stod och printade ut den stora högen papper kom pensionerade VD:n in i rummet och undrade vad det var jag skrev ut. – En festbok! Trevligt, härligt! Lycka till! utropade han entusiastiskt.

Jag hoppas hans lyckönskan är ett gott omen!