Bråda tider

Tjugondagen kom med fart och därmed är vi snart inne i andra hälften av januari. Det är mycket i pensionärens tillvaro som vanligt.

I dag måste först julen packas ihop, det känns alltid skönt när hemmet blir lite luftigare och lättare. Manövern tar sina timmar för den som har mycket pynt och vill packa in det systematiskt – läs jag.

Så väcker allt många minnen också, av människor, platser och situationer. Det är skönt att pensionären har tid att genomföra det hela i maklig takt. Ett sista julkort damp ner i dag också – det har färdats från Bergen i 27 dagar nu …

Alltemellanåt kollar jag min mail. Stora finlandssvenska festboken är i slutspurt som jag påpekat ett antal gånger nu. Det betyder att frågor om olika detaljer dyker upp stup i kvarten. Beslut ska fattas, bildtexter formuleras.

Har tittat på en del kollegans ombrutna korrektur. Det såg jättejättefint ut. Absolut fullproppat med kunskap och detaljer i läcker layout.

Mina livshögtider finns i bokens senare del. Så jag har inte sett nåt färdigt än. Men så mycket har jag tittat på mina texter att jag konstaterar att det (som vanligt) i detta skede känns som hade en annan person skrivit dem. I långa skrivprocesser knogar man på – så släpper man taget och tappar kontakten med sin text. Och förundrar sig över att man själv totat ihop det hela.

Detta blir – räknade jag – min tolfte bok utgiven i SLS regi, hälften har jag skrivit ensam, tre har jag gjort i samarbete med flera kolleger, en festbok har kollegan och jag publicerat ihop tidigare och en arkivhistoria var vi fyra författare om. Det blev en del!

Nåja, idag blev det därtill räkningsbetalande och beställningar och korrespondens. Och sen ska vi på gårdsmöte om anstundande rörsaneringen ikväll också, det ryktas om stridande viljor och divergerande åsikter.

Så veckan och året har rullat igång. I morgon ska O och jag på årets första ”Sång och lek”. Det blir finemang!

Under pyntet skymtar mina Monet-böcker. I väntan på våren!

In the bleak midwinter

Klockan är sju på morgonen. Maken vandrad till skolan. Kolsvart ute, man hör hur det droppar.

Jag hade klockan på ringning halv nio, efter en dåligt soven natt hade lite extra sömn passat bra. Men sen slog allergisk snuva-attacken till och det var bara att stiga upp. Ta en Heinix, sätta på radion, hälla upp en stor kopp kaffe.

Inga papperstidningar, det var ju helgdag i går. En vecka pyntsäsong kvar, sen kör tjugondagen iväg glansen och glittret.

Jag avskyr, avskyr, avskyr denna säsong.

Allt roligt slut. Långt till vår.

”Det är en dimmig och rätt så mulen dag”, konstaterar radiorösten. ”Hela dagen kommer det att vara mulet, tjocka moln”, fortsätter hon.

Nå, värre var det för ett år sen då jag skulle pallra mig till arbetet för mina sista arbetsveckor. Nu är det makens tur att avverka sin sista termin.

Vardag är det dock i pensionärens tillvaro också. Men snart kommer man in i trampet. I dag kommer barnbarnet S hit en stund, konstklubben startar. I morgon får jag träffa O – fast vår gemensamma barnklubb inleds först nästa vecka.

På torsdag ska jag ta mig samman och ansluta mig till damkören igen. Hösten var för aktivitetspackad för sångarverksamhet.

Och så har vi fredag igen – och vi har kommit igång.

Jag drömmer nuförtiden rätt ofta att jag tappat mina skor och tassar omkring barfota och villrådig.

Nu gäller att ta kontroll! Jag har ju faktiskt nån gång i höstas förutseende bokat La Boheme på operan till torsdag. Med bubbel.

Och nästa vecka är första mötet om gårdens rörsanering. Svåra beslut.

Nu gäller det att hitta skorna!

Och sätta på datorn, när man nu en gång är vaken!

Fast året bara startar gäller nämligen slutspurt för annat.

Nej vad säger radiorösten nu – långtidsprognosen på 10 dagar lovar genomgående regn och slask.

Rub it in, rub it in!

Med sikte på Giverny!

Nyårsafton redan! Nyss satt man och klickade hjärtan till FB- vännernas julhälsningar, nu står nyårssalutationerna i turen.

Lite dåsig är jag efter en tupplur, vi är fortfarande hängiga med vår flunsa maken och jag. Han tillreder olika intressanta tapas-rätter för kvällen i köket, det skramlar lovande. Jag sitter vid paddan och tittar ut över mörkret mot Tallinn. Några glittrande fartyg glider förbi i horisonten. Klar sikt, TV-tornet blinkar, kustlinjen blänker till här och där.

2020. Ett roligt årtal att skriva. Länge sen allt möjligt – t.ex. millenieskiftet. Och länge sen jag jobbade, 9 månader sedan jag klickade ”annan orsak ut” på jobbets Timeconapparat.

Det har varit ett fint år. Många resor i olika kombinationer av familj, mycket umgänge med herr O, nu 1 år 1 månad 11 dagar. Mycket prat och skratt med stora flickorna T och S. Många trevliga träffar med gamla vänner och nya vänner.

Ett evinnerligt träl med Festboken, testamentet och eftermälet, det knoget går över årssskiftet, sen väntar den hemska processen med recensioner och omdömen. Fast jag orkar inte bry mig så mycket om sånt numera. Håll till godo, eller som man på finska säger ”ota tai jätä”. Nu är det ändå dags för nya krafter att ta över och utföra stordåden vi gamla mostrar inte mäktade med.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, den psalmen sjunger allt oftare i mig nu.

Det är spännande att se vad det ännu kan bli, som jag alltid för mig själv i morgonbönen brukar formulera det ”Gud till ära och människorna till nytta och förnöjelse”.

Se nu blev mommen riktigt högtidlig i formuleringarna.

Nå, en sak tar jag i alla fall förväntansfullt sikte på!

Jag fick nämligen denna ask i julklapp av dottern. Det första kortet talar om att vi ska bo på den gamla prästgården i Giverny! Nej, men – Giverny?! Mycket riktigt – vi ska besöka Monets trädgård på orten – min eviga dröm har varit att komma dit! I slutet av april då allt blommar! Det hela blir inte sämre av att vi också övernattar en natt på härliga Auberge Flora i Paris, det lilla hotellet med sina personliga rum, vänliga personal och läckra frukostar.

Jag tar så sikte på Giverny! Ska plugga Monet och damma av obefintliga franska glosor hela våren!

Men först en del annat – och nu börjar det dofta smaskigt från köket. Maken gör invecklade röror och rätter med tomater, dadlar, bacon, mandlar, paprikor, örter … sån mat fördriver säkert förkylningar.

Gott nytt år kära ni som läser mina små texter! Måtte ni få ett år där mycket finns att ta sikte på – i goda tecken! Måtte 2020-talet bli något bättre för hela världen.

Hu, där dög högtidligheten upp igen! Denna afton stämmer en ohjälpligt till såna tongångar!

Faktiskt helg ännu

Erfar av de digitala tidningarna att Finnkinos webbsida kraschat inför anstormningen hågade Frozen 2-tittare. Jag kan tänka mig att det är ruljans lite här och var i dag – väldigt mycket reklam om realisationer har nått en.

Vi på Sökögränden sitter hemma. Jag tänker inte öppna mitt festboksmanus i dag. Det är ju bara annandag – och egentligen ville jag besöka kyrkan som är så fint rödsmyckad martyren Stefanus till ära.

I dag orkar vi inte. Den segdragna förkylningen släpper inte – särskilt maken är febrig och matt och hängig. Som den gode lärare han är har han sparat alla sjukor till jullovet.

Julaftonen var fin hemma hos dottern, god mat, smällkarameller, barnen i full fart – och nuförtiden kan man ju lätt ta bussen hem för den går söndagstrafik på julafton.

Men väl hemma blev festdagens final inte riktigt idealisk. Maken drabbades av en allergiattack som tydligen byggts upp sakteliga av olika element – ett av dem julgranen. Julen är ju en dundercocktail av allergener. Också saker som annars är neutrala kan i kombination bidra till att det hela slår över. Han fick lägga sig – och effekterna satt i långt in på juldagen.

Jag satte på diskmaskinen – och minsann fick inte det numera nyckfulla eländet för sig att trilskas mitt i julenatten – vägrade släppa ut vatten. Det blev ösande och sköljande för hela slanten innan jag kom i säng.

Nästa morgon utförde den något uppiggade maken de manipulationer reparatör nummer 2 denna höst lärde honom. Både gubbe och maskin fungerade bra hela dagen då vi ju traditionsenligt firade S födelsedag här hos oss. Jubilarens matönskemål var chicken nuggets och pommes frites med dippsåser och ketchup.

I dag tar vi det lugnt och dukar upp lite matrester på eftermiddagen. Barnbarnen hör till de lyckliga som får avnjuta Frozen 2 på lokala biografen.

Det blir Netflix och böcker och tidningar och en rejäl tupplur.

I morgon börjar vardagen igen. Men i dag är helg!

Undrar vad som gömmer sig bakom diskmaskinens lucka när jag ska öppna den om en stund? Det lönar sig ju inte att skaffa en ny maskin nu när vi i rappet ska utsättas för rörremont och måste byta ut det mesta.

Vardagssorgerna glöm dem alla! Lättare sagt än gjort!

O gillade lilla lysande julstaden. Som förväntat!

Förväntan och förhoppningar

Dan före dan. Parkeringsplatserna överfyllda. Två timmars kö till fiskbutiken. Köpkärrorna bångnar av läckerheter. Förr – i min barndom, alltså, ja ungdom också, var julen skinka, gröt och lådor. Nu är det delikatesserna, det speciella som gäller. Inte vilken ost som helst, utan den man köar för i Hagnäshallen. Var får man de bästa patéerna? Har vi bubbel så det räcker? Portvin?

Förväntan på en sjudundrande matfest – årets bästa. Också mitt kylskåp är överfullt.

Sen förväntningarna på den egna kapaciteten – förhoppningen att den skulle stiga något i juletid: kulinariska utmaningar antas – ibland helt orealistiska. Jag förstår att jag omöjligt kunde klara av att bygga ett pepparkakshus. Och ett eventuellt knäckkok skulle för min del sluta som i Sunes jul där pappa Rudolf demolerade hela köket med sin överkokande knäckkastrull. Men en lite speciell dessert ska jag försöka framställa ikväll, där är de brända mandlarna riskfaktorn. Blir det vidbrända mandlar får jag köpa en burk glass i morgon.

Men kanske det går över förväntan?

Julen är barnens fest, mässas det ofta. Det tycker inte jag – julen är de barnsligas och de äventyrligas fest!

Fast vissa ramar måste hållas. Förväntan på den perfekta julklappen t.ex. När jag var tio år stod mitt namn på det största paketet under julgranen. Min förväntan var högt uppskruvad! Då en vävstol uppenbarade sig under emballaget fick jag uppbringa all min skådespelarkonst för att uttrycka glädje. Det var välment – det var en drömklapp – men det var gåvogivarens dröm som slagits in i paketet – inte hennes fullkomligt handarbetsskygga dotters.

Och de gånger skämtjulklapparna tagit över. Det var fruntimmerstofflor, storlek 37, inköpta i Egypten som en jul låg i paketet till maken, det var 15 kg socker i lådan som släpats upp till fjärde våningen som skoj och överdrift och parodi på julklappstraditionen. En hel del sånt en viss period av våra släktjular. Förväntan föll platt och skrattet fastnade i halsen. Ibland snorrade nån till riktigt duktigt. Tala om falska förhoppningar!

Jag öppnade just dagens post och där möttes jag av mera förväntan och förhoppningar. Jag donerar året runt regelbundet till en rad välgörenhetsorganisationer. Så länge jag också med min pension kan göra det är jag glad.

Men. I de julhälsningar som de flesta organisationerna sänder sina donatorer – med tack för regelbundet stöd – finns nästan alltid med ett inbetalningskort där man uppmanas att delta i organisationens julinsamling. Behjärtansvärt är ändamålet alltid – men för den som hela året dragit sitt strå till stacken känns uppmaningen lite fadd. ”Myki vill ha meir”, som ordspåket säger …

Det var en brokig samling minnen som kom för mig dan före dan. Vad summan av kardemumman egentligen är tycks något oklart!

Tvätttmaskinen surrar, snart ska jag tvätta golven och ge mig in på det halsbrytande mandel-brännandet! Maken har lagt sig att vila en stund i adventsstjärnans sken. Han har köttbullarna på sitt ansvar – och sen ska han agera stöd i dessertlagandet.

God jul allihopa! Måtte alla era förväntningar och förhoppningar slå in! Och gör de inte det – måtte det bli lite tosiga minnen av det hela i varje fall!

Skylten inhandlades i Jul-Borgå. En stor sanning, inte sant!

Julstämningar

Håhåjaja. Några dagar till jul. Sitter och lyssnar på Tongåvan med alla hälsningar och julmelodier. ”Istället för julkort sänder vi hälsningar till alla vänner och släktingar”, mässar programledaren gång på gång. Själv gläds jag åt de julkort som droppat in och som snart ska hängas upp i vardagsrummet.

Jag är fortfarande förkyld och ganska trött.

Vi kom iväg på årets första och enda julkonsert – i lilla kapellet i backen. Många sånger som fick ögonen att tåras igen – och till slut fick man sjunga Härlig är jorden unisont. Jag märkte till min glädje att jag kan hela texten utantill – också på finska.

I morse packade jag julklappar med förmiddagsradions ring in-sändning i bakgrunden. Hög mysfaktor i mitt kök.

Sen kom maken hem från sin sista julfest. Han hade varit ett av motiven när man bakade pepparkakor i skolan. Två stora plåtar med ”Leif-pepparkakor” hade han med sig hem. Vi blev båda väldigt tagna, på en liten kaka stod t.o.m. texten ”Fru”!

Sen har maken kokat konjakssenap och om en stund ska vi skriva några julklappsrim.

Ett litet moln över julpysslet är arbetet med Festboken (det förbaskade om än kära opuset). Naturligtvis infaller slutspurten i juletid – jag tycker det ofta är så att slutspurter infaller i juletid. Nåt magiskt där? Också det segdragna ansökandet om intressebevakarskap för svärmor verkar få sin lösning just före jul. Kanske vill man ha skrivbordet städat inför det nya året?

I morgon hoppas vi på en liten tur till Borgå, och en liten gran borde man väl också skaffa. Men inte en liten krukgran som kostar 70 euro! Det får bli nån enklare ruska!

Än återstår handlande av julmat, tillagande av vissa rätter, röjandet av köket så nån människa ryms kring middagsbordet på juldagen.

Och så bara måste jag få chansen att komma iväg till kyrkan på fjärde advent!

På måndag måste vi komma iväg till svärmor en sväng – vi har varit så förkylda så det bara inte går att besöka äldreboenden. Hon meddelade att det är slut på Fazers blandade. Jag har köpt två påsar. Och åtminstone ett barnbarn har lovat haka på och lysa upp julhälsningen än mer!

Jul, jul och mera jul

Kommen är dagen i advent då Lucia kapar mitt FB-flöde. Lucior av alla de slag, små, vuxna, historiska och komiskt utstyrda vindlar förbi. Min vänkrets är helt Lucia- bedårad – och det är väl också jag.

Krassligheten tog över nu när båda utlandsresorna är avklarade, näsan rinner och hostan slog till. I morse grabbade jag ändå tag i IPaden för att på SVT Play titta på lussefirandet i Gränna. Jag somnade mitt i – men fint var det som alltid de svenska uppläggen.

Nu sitter jag vid morgonkaffet och funderar på vad jag ska orka med i dag. I radion pratar Tomas Ek på om evenemangstips inför helgen – jag blir helt matt – alla dessa miljarder julkonserter …

Få se om vi kommer iväg på nåt i år, kanske anglikanska församlingens Nine lessons and carols, åtminstone.

Men det känns inte så viktigt att komma iväg, egentligen. Julmusikupplevelserna kan ju avnjutas hemma också, det har jag märkt några morgnar nu. Efter radions morgonandakter i veckan har det spelats julmusik – och några stycken fick mig fullkomligt att stanna upp och bara stå stilla. Och känna ögonen tåras.

Först var det Koppången som väckte en värld av minnen. Förejulstiden år 2012 blev åter levande för mig, det var hösten då mitt förtroendeengagemang i församlingen kraschade, följt av våren då hon som var min vapendragare i kampen insjuknade och dog – och omsider en körkonsert där två körer i samarbete – i den ena undertecknad, i den andra änklingen efter väninnan – sjöng. Koppången sjöng vi – och den texten blev nästan för mycket, både då och nu. ”Och jag vet att de som har lämnat oss har förstått att vi är liksom fladdrande lågor så länge vi är här …”

Nästa morgon drabbade mig Giv mig ej glans, men på ett annat sätt. Det var en mera allmän stämning av gångna jular i dur och moll. Men tårarna kom då också.

Håhå, jultiden tar på.

Resan i går gick förresten till Tallinn, det var dottern, O och jag som tog en liten tripp över. Vi hann precis se jultorget, den vackert pyntade gamla stan, ta en kopp kaffe på Rahva Raamat – en av de mysigaste bokhandlar jag vet.

Då jag häromveckan kunde rapportera om vissa otrevliga bemötanden på resan till Köpenhamn kan jag nu komma med kontrasterande utlåtanden från gårdagens möten i den estniska huvudstaden.

En liten incident på VikingXPRS var särskilt hjärtvärmande. En äldre man, bortblandad av sprit eller demens eller kanske bådadera stod i bara kalsongerna i korridoren. På golvet låg långbyxor, pass och pengar i en liten hög.

Då kom säkerhetsvakten vandrande, en jättelik man. Nu tar vi dina saker och så ska du sätta dig här på bänken, sa han lugnt och bestämt. Det var vänligheten och respekten i hans agerande som väckte min uppmärksamhet, sättet på vilket han stöttade den förvirrade mannen, inget råbarkat knuffande.

Jag tänkte att var och en i något skede av livet kan stå i bara kalsongerna på olika sätt och varken veta ut eller in. Då glimmar en stor vänlig medmänniska mer än julgranen i Niguliste Kirik!

Köpenhamn i december

Vi brukar kring självständighetsdagen ta en liten resa nånstans i julstämningens tecken. Detta år blev det Köpenhamn. Vårt resesällskap på sex personer inkvarterades i en fyrarummare vid Gråbrödratorget mitt i centrum, i fjärde våningen bodde vi – och som så ofta vid dessa lägenhetshyrningar var trapporna upp det jobbiga – med barnvagn och bagage – sen mötte oss den mest härliga våning man kan tänka sig, med utsikt över torget. För en ettåring är detta upplägg idealiskt, O gjorde sig genast hemmastadd och kröp nyfiket runt i de olika rummen, sin egen säng hade han också fått.

Men bagage och vagn, ja! Det var inte alls självklart att dessa anlände till destinationen. Som så ofta var det en strejk som stökade till det. När vi redan satt i planet meddelades nämligen att bagagehanterarna i Köpenhamn inlett en strejk och Finnair beslutat att inte ta med något bagage – dess öde var i det blå.

Att vistas fyra dagar utomlands utan barnvagn – ja, den gåtan har vi ju ställts inför tidigare – i våras då vagnen gick sönder på väg till Eurovisionen i Tel Aviv. En kappsäck hade vi också checkat in innehållande huvudsakligen barnmat och blöjor. För att beskriva en jäklig situations lösning kort: väl framme fick alla som blivit utan bagage ställa sig i en milslång kö för att anmäla adress för eventuell senare leverans.

Kön sniglade fram, vi andra tog slutligen beslutet att dra in till stan medan mofa blev kvar. Två timmar stod han i kön där stämningarna varierade från veritabla raseriutbrott till snapsande och öldrickande. När han närmade sig slutändan gick budet – en resenär hade märkt att bagage från ett senare Finnairplan från Helsingfors snurrade runt på en karusell. Där hittades både vagn och resväska.

Tre timmar efter landning anlände så mofa med rubbet till vår våning – men då hade vi redan dukat upp pizzor och öl som väntade vår hjälte.

Att flyga är förfärligt också i bästa fall – och personalen på Kastrup var sannerligen inte av det gemytliga slaget, det var ett väldigt skrikande och åthutande och blängande med iskalla blickar i samband med hemresans olika etapper också.

Och en väldigt ovänlig busschaufför mötte vi på färden från Zoo torsdagskvällen. Eftersom hans rulle i kassaapparaten var slut ville han först förvägra oss inträde i bussen – ett sällskap med tre barn varav ett i vagn, två vuxna och en mommo med käpp! Då vi bedyrade att vi tog risken att utsättas för en biljettkontrollant lät han oss motvilligt äntra bussen.

Flickorna förvånade sig senare över att mommen kan så många svordomar – dem yttrade jag efter att vi installerat oss i bänkarna. Och höttade med käppen därtill!

Men – nu till det trevligare! Staden var ju ett paradis av glitter och dekorationer och överfyllda pyntbutiker och en hel rad julmarknader. Tivoli beskådade vi i duggregn, men lördagen var solig och inbjöd till långa promenader – t.ex. i det förutom juldekorationerna kolmörka Zoo där både giraffer, noshörningar, lejon, elefanter och pandan kunde besökas.

Smörrebröd blev det givetvis – på Magasin Du Nords restaurang – vi vuxna tog en liten nubbe till.

På nationalmuseet fick man inte ta in egna barnvagnar – och eftersom O just då sov som en stock fick mor och han hitta på annat program medan resten av gänget besåg samlingarna, bronsåldern är nästan bäst.

Det var en massa regler och förbud i Köpenhamn denna gång – ofta ologiska och bevakade av snorkig personal. Är det terrordåden som spökar, tro?

Skönt med lägenhetshyrandet är ju att man kan sitta avslappnat samlade vid frukost och kvällsfirande. Färskt bröd hämtade dottern varje morgon från Holms bageri och O smaskade på sin livrätt smörbullar.

Så det var den resan, roligt att komma ut i världen och skönt att komma hem. Mommen var lycklig över att benen höll både trappor och långa promenader. T.o.m. marschen upp i Rundetårn, där gumman tog en liten paus på vägen som bilden visar!

Bokhögar

Maken har tassat iväg på sin sista julfest med stadens gymnasielärare. I dag fick han sin pensionsansökan godkänd och har alltså en termin arbete kvar. Jag har ju redan i åtta månaders tid glatt mig åt frihetens vindar, men det kan bli lite svårare för den som fortfarande är hängiven i sitt värv.

Men hemma väntar bokhögarna, så ingen fara! Såhär ser makens bokhög ut just nu, den svajar på vardagsrumsbordet:

Min hög ligger i och kring en korg bredvid sängen, i dag ser den ut så här:

Längst fram ståtar några nyförvärv. På de för årstiden obligatoriska glossiga brittiska magasinen vilar biografin över Selma Lagerlöf. Den är så tjock och så mycket beställd på biblioteket att jag beslöt mig för att ge mig den till julklapp. Ett annat beslut fattade jag i samma veva: den stora bokhandeln i stadens centrum ska härefter bli mitt inköpsställe – inte nätservicen jag använt mycket under senare år. Vill jag att Akademen, som handeln kärleksfullt kallas, ska klara skivan får jag allt koncentrera mina inköp dit och inte bara oja mig över bokhandlarnas död. Jag vill också på detta sätt markera att jag tycker affären denna höst har börjat likna sitt forna ståtliga jag. Det är ruljans, det är välfyllda hyllor, något har skett.

När Selma är studerad är min plan att läsa hennes produktion, den står i rad, ärvd av mor. Flera tips till återläsningar – och nya bokråd – har jag fått i Sara Danius essäbok ”Husmoderns död och andra texter” som jag nappade med mig i Stockholm häromveckan. Där kommenterar den skickliga, så hjärtlöst tidigt döda, skribenten många vänner från min intellektuella ungdom (som i något skede kraschade in i väggen). Det pirrar i en – och bibliotekens utmärkta beställningsservice levererar allt nästan till hemtrappan här i Sökö.

Och sen har jag deckarna förstås, och de tjocka romanerna man plägar kalla ”underhållningslitteratur”, men som är så mycket mer, vänner och livräddare i många fall. Och sen alla kristna skribenter, nej jag kan inte börja rada upp allt.

Men en stor glädje är korgen med sitt växlande innehåll. Jag läser mest innan jag ska sova, en intensiv timme, ungefär, ett stycke ur många olika böcker varje kväll. Ofta på tre språk omvartannat.

Innehållet i makens bokhög är tyvärr för det mesta fullkomligt obegripligt för mig, men delar av den översta volymen denna gång, Johan Frostegårds ”Nästan allt om människan”, tyckte han jag delvis kunde ha glädje av att läsa. Så den får flytta över i min korg vad det lider.

Och maken – när och var läser han? Ja, mycket mer än jag för det första – och oftast ute på balkongen med pannlampa på hjässan och cigarr eller pipa i handen. Muminpappa-stuk. På bilden nedan sitter han och läser i december för ett år sedan.

Vilket påminner mig om att lillajulgranen ska klädas i morgon!

Fröjdefull första advent!

På tröskeln till advent

Kolmörkt ute, det varnas för halka på vägarna. Poststrejken får ingen lösning. Allehanda, i vissa fall dramatiskt svåra, besvär för stora mängder människor som reser, handlar och planerar.

I centrum av alltihop 700 personer som försatts i en omöjlig ekonomisk situation, ett läge ingen får lämnas ensam i. Hur någon medvetet kan planera en sådan framtid för sina medmänniskor kan jag inte förstå. Ondska är det att vara så likgiltig för nästan.

Solidaritet, det gamla fina ordet är alltså det som gäller. Fast allt börjar anta galenskapsproportioner.

I dag är det tisdag och O och mommen ska gå till församlingens Sång och lek-klubb. Sen lunch på lokala Café Menita. Och ikväll vankas Konst och designkväll, i morgon blir det umgänge med O när mamma jobbar, sen torsdag med kristlig lunchträff och sen följer veckoslutet med olika julrelaterade evenemang.

Veckorna rusar iväg och städa hinner jag sannerligen inte med. Man borde kanske baka skärgårdslimpor till jul redan – men jag har ju inte kommit mig för att frosta av frysen …

Dygnet verkat ha mycket färre timmar nu när man är pensionär. Och städning är inte första prioritet just nu. Maken är en flitig dammsugare, det får räcka.

”Underkylt duggregn”, varnar radions väderrapport. Blir det dags för dom nya Ice bugs- arna jag köpte i veckan, på dotterns stränga anmodan?

Hosianna i helgen, det ljusnar!

Önskar att postgänget kunde få ställa in sig på julplanering i frid och ro nu. Med vettiga avtal och människovärdet i behåll.

Sen vore det ju skoj att sända julkort också. Förstås.