Reshelg igen

Det ligger två högar på golvet i sovrummet, en makens, en min. Vi ska båda resa bort över weekenden, maken har en konferens i Bryssel, dottern och jag ska till Tartu, Estland, mammornas vår-resa som vi kallar traditionen.

Makens flyg avgår sju på morgonen, vårt nio på kvällen.

Som vanligt hängde en strejk över reseplanerna, men den avblåstes. Som vanligt har det varit terrordåd i dagarna, i London och Antwerpen denna gång. Ifjol var det Bryssel och Berlin. Och Paris och Istanbul därförinnan. 

Det är inte roliga tankar dessa nyheter väcker.

I Bryssel väntas 15 grader och sol. I Tartu är det inte mycket på plussidan och en snöflinga pryder lördagens väderrapport. Kvistigt med packningen, det är varken vår än eller riktigt vinter mera, känns det. 

Jag tänker resa med en väldigt liten blommig ryggsäck, har minimal packning. Jag fyller de pyttesmå reseförpackningarna med krämer och vätskor och pressar in det hela i minigrip-påsen. Bockar av listan. Maken har  många olika mediciner och en cortisonspruta i sin packning. Jag har bara ögontrycksdropparna. 

Det blir rumba på fältet igen och dessutom meddelades redan nu att vårt flyg är överbokat. 

Vad är det som gör att man släpar iväg sig gång på gång fast det ovanstående ju sannerligen inte låter upplyftande? 

Upplevelserna, att se nytt, eller att återkomma. 

Det är länge sen jag var i Tartu –  tidigt 90-tal – och jag har förstått att staden är helt förvandlad. Jag måste få se själv. 

Jag besökte faktiskt staden tre gånger då – i traditionsvetenskapliga ärenden. Allt är späckat av minnen – av händelser, historier, replikskiften – och människor som inte mera finns i min närhet. Som gått över  tidens gräns – eller vars vänskap slocknat. 

Det ska bli oerhört spännande. Se hur det är nu där jag en gång gått. 

Ett kvartssekel sedan. 

14 610 dagar

Här ska det firas rubinbröllop på måndag. Det blir 14 610 dagar som gifta, det, plus 2,5 år som förlovade, plus 3 månaders sällskapande. Plats för en skål!

I dag läste jag i finska hufvudstadsdraken om Universitetet som äktenskapsmarknad. Hur man parar ihop sig under studietiden, träffas i nationsliv och under föreläsningar och seminarier. 

Inte vi. När vi träffades på studentbalen, nykläckta ur gymnasiet hade vi ingen aning om vad det skulle bli av oss i livet. Inte hade vi ännu kommit in nånstans, livet var ett oskrivet blad. Snabba ryck var det dock – två månader senare hade jag kommit in på konsthistoria och efter vår första utlandsresa i augusti väntade ett brev som anmälde att maken kunde börja studera kemi.

Så var vi vordna släktens två första akademiska personer. Ämnena byttes till folkloristik och fysik och plötsligt hade vi inordnat oss i den akademiska – ska vi kalla det medelklassen? – som arkivarbetare och lektor. 

Inte var det i studierna vi fann varandra, men i vad? Vad är det som gör att man tycker att en person kan vara bra att tillbringa tiotusentals dagar tillsammans med – kanske mycket mer? 

Den gåtan har jag inget svar på! Men maken och jag har under livets lopp breddat våra intresseregister just på grund av olikheterna. Vi har hittat intressen i varandras sfärer och vi har hittat nya gemensamma saker att kasta oss in i. (Kan ni tänka er att t.o.m. jag faktiskt har orange bälte i karate – det var ett gemensamt experiment!)

Och pratet, dialogen har aldrig avstannat – även under perioder som inte var direkt rosenbeströdda. Vi gick vidare – och här befinner vi oss nu – när liv drar mot höst, som det heter i en av de finaste texterna  i nya psalmbokstillägget.

Men hur hittar man varann – det är ett stort mysterium. Vi två möttes på studentbalen, tappade bort varandra några veckor – och befann oss plötsligt på samma otippade plats på midsommarafton. Helst ologiskt – men kanske var det som min mommo brukade säga ”utsitt” – utsett.

Var träffas man? Mamma och pappa träffades på Fiskartorpet, men efter den bittra skilsmässan fick man aldrig höra några detaljer om vad som tände gnistan. Svärmor och svärfar träffade på godtemplarläger i Norge, norska svärfar berättade alltid detaljerat om hur han genast lade beslag på den finska tösen som liknade Katherine Hepburn så mycket. Moster och hennes Niilo träffade i krigets svängar när ungt folk var på farande fot och garnisonsstäder som Tavastehus samlade gossar från olika håll. De hann aldrig till altaret, där kom en mina emellan. Nån lika bra träffade moster aldrig.

Dottern träffade sin make i universitetets nöjesliv – så nu har vi två generationer akademiker i släkten. 

Ibland undrar man hur det skulle ha gått om jag stannat hemma den där midsommarkvällen? Är det som i filmerna att man har en egen andra halva och träffas ändå – omsider?

Knappast. Jag misstänker att jag några år senare – om jag alltså ännu varit fri och ledig – hade slagit ihop mig med nån teologiestuderande från inre Finland. I Teologen fanns det hundratals gossar, medan flickorna var betydligt färre. Kanske jag suttit som kyrkoherdinna i Savolax vid det här laget? 

Det hade hoppeligen blivit bra det med, men nu blev det den vilda fysikläraren som älskar att resa och dricka öl, som på gamla dar har blivit expert på blomodling – är världens mest engagerade morfar – och en hejare på konsthistoria, till på köpet! 

Så grattis till oss – so far, so good! 

Vem är du?

Vem är du när du visar vem du är? Lite klurig reklamslogan – men så nalkas oss detstoravaruhuset denna vecka! Och jag funderar följaktligen – hur sanningsenlig är jag på de sociala medierna?’

Jag är en mommo på dryga 62, folklorist anställd på en stor svensk aktör -Svenska litteratursällskapet i Finland. Som jag är jättestolt över, tuff aktör sedan 1885!

På sociala medier har jag alla möjliga intressen: resor, mat, det goda livet. Men ibland blygs man på de sociala medierna – för sina preferenser. Mest för det litterära – sååå många vänner är sååå intellektuella. Men inte jag, jag villl t.ex läsa böcker med intriger och enkel bra logik. Jag har många litteraturvetare i vänkretsen. De skulle dåna om jag raddade upp mina favoritförfattare. Jag  hajar till när de radar upp sida. Vi är ”vänner”, men så olika.

Vad mer – musik älskar jag väldigt brett , film är jag på den berättarvänliga  linjen.

Jag är ointellektuell och den som vill spola mig därför är välkommen därtill!

Gillar Eurovisionens schlagertävling med alla sina förfestivaler, ser på mängder av deckare i TV, läser svenska veckotidningar, intresserar mig för kungligheternas eskapader.

Så adjö farväl, till den som tycker jag är en töntig tant, socialmedialt! Jag är dessutom religiös, men tycker precis alla människor är spännande – utom de som är uteslutande, mobbande och stroppiga!

Hej hallå – eller goodbye forever,  detta är jag när jag visar vem jag  är!

Ja – och så vill jag vara med när de bränner till i samhället mellan det goda och det onda – som i lördags mellan de asylsökarvänliga och dem som inte ser utom den egna bekvämlighetsbubblan.

Ledigt vi tar oss

… vi skojar och har oss, hela dagen ska vi ha roligt. Den gamla ramsan ur ”Musse Pigg på utflykt” är aktuell, nu inleds fjolårssemesterns efterrätt, de lediga fredagarna jag brukar peta in såhärårs. 

Det roliga börjar med indisk skalpmassage (julklappspresentkort av maken). Sen lite lunch med bubbel och utställning på favoritmuseet Sinebrychoff. Och kanske något mer, vi får se. Eller bara en enormt lång tupplur på eftermiddagen.

Jag jobbar mycket just nu för  jag måste sy ihop min arbetskarriärs sista utgivningsprojekt. Det gäller både bokkapitel och metadata för en databas som omsider ska ut till allmänhetens bruk – och hoppeliga glädje – 19 000 ordspråk innehåller den, tjolahopp. Jag kör in ämnesord så ögonen går i kors och resten av dagen försöker jag krympa och få styr på 500 sidor text om livets högtider. Sen är det kundtjänst därtill och lite smått och gott. Så det är en del. 

Trött. Den där ”rulla på bensinångorna”- känslan man förr fick i mitten av maj infinner sig nu på medelålderns höst redan i slutet av februari. 

Det är mycket att fundera på annars också. Jag tycker man aldrig i livet har behövt skriva på så många adresser för att världen skulle bli lite bättre. Det är vårdreformen och det är flyktingfrågan och den ena och den andra ödesangelägenheten där det åtminstone inte kan skada att ha sitt namn med i raden. På lördag stundar hotfulla situationer vid de asylsökandes läger på Järnvägstorget. Man känner att man måste dit, sälla sig till skaran som samlas ihop bl.a. via FB – se till att de godas här är talrikare än den skara som avser rensa ut ett i fosterlandet ovälkommet element. 

Man skulle helst vila sig hemma en lördageftermiddag – men jag har en känsla av att samvetet inte håller för det. När den redan slagne slås kan man inte vända ryggen till. Även om den personliga insatsen inte är stor är det avgörande att vi pallrar oss dit. Joukon jatkoksi, som det heter. Kanske hemskheterna kommer av sig om det står tillräckligt många mommor på torget?

Så det blir mångahanda i helgen. På den spralligare kanten är det Melodifestivalens final, och vi på Sökögränden är ju engagerade i den eurovisionella tävlingsmaratonen. Och mat ska kokas, maken står tur, det blir höna med dragon och västerbottenost, perfekt. Förra helgen lagade jag tacotårta och fixade  som alltid bildbevis. Quesadillas ska jag står för lördag kväll. 

Det stora och det lilla, det svåra och det roliga, allt i en enda röra. 

Kommunalval stundar också och YLEs valmaskin levererade ett nytt alternativ: det nya Feministpartiet – det blir nog dom som får min röst i år. Vi tyckte väldigt lika, det partiets kandidater och jag, tonfallet i partiprogrammet var sympatiskt. 

Nu får det bli nati nati så jag orkar med denna lediga och slappa långhelg!

Bad Vibrations

Vi åker dit en gång i veckan nu. De gamla hemtrakterna. Förorterna där jag är uppvuxen, där jag levt ungdomen, tiden som nygift, tiderna som småbarnsmamma, tiderna som församlingsaktiv – ja alltså definitivt mesta tiden av mitt liv, åren 1956-2014.

Vi besöker svärmor på hennes pensionärsboende, därför återkommer vi. Hon bor bra, det verkar ok, jag har hör andra säga att hemmet är som det ska. Men hon vantrivs. Hon vill inte och hon tycker inte om livet. Hon vill inte besöka nån läkare som kunde hjälpa henne med det vi tycker verkar vara nån sorts depression. Hon vill att vi ska hjälpa henne dö och komma bort.

Diskussionerna leder ingenstans. Det är hopplöst negativt och vi går i cirklar. Boendet doftar av nygräddade bullar och kaffe och lugn och ro råder. Jag har en arbetskamrat vars far trivts gott där i 14 år. Men inte svärmor. Hon vill inte och hon tycker inte om livet. Som sagt.

Varje vecka åker vi genom gamla hemtrakter. Förbi 10-våningshuset i Norra Haga där jag flyttade in som 2-åring  1956 och därifrån jag som ung brud flyttade ut 1977. Huset där mor och far grälade varenda Guds dag ända tills de skildes när jag var 17 år. Jag minns inte vad käbblet gällde, jag kan inte fatta vad man kan hitta på att tvista om så länge och så grundligt.

Men så gick det till. Och när de äntligen gick varsin väg kunde mamma omöjligt hitta på ett sätt att komma vidare. Hon grämde sig och hängde kvar i det gamla. Egentligen i alla sina återstående dagar. Sjukdomarna tog över, regerade allt. Hon var ju egentligen en glad, sprallig, nyfiken människa. Som på något sätt gav upp.

Liksom svärmor också gett upp. Den som valt den vägen kan man inte hjälpa, om man så skulle vända sig bakfram och uppåner.

Så det är Bad Vibrations med dessa lördagsfärder. Både i historiskt perspektiv och vad gäller  nutiden.

Personligen har jag en drös goda minnen och och en lika stor drös dåliga saker jag kommer ihåg när jag reser genom trakterna och ser alla hus jag bott och agerat i.

Jag fokuserar envetet på det roliga och värmande, men jag blir nästan matt av att göra det.

När vi äntligen styr bilen västerut mot Sökö tycker både maken och jag det känns som om allt skulle ljusna och kännas lättare. Förorterna i norra Helsingfors är ett raderat kapitel.

Nästan, i all fall.

IMG_0741.JPG

När vi sprang storvarvet

Fastlagstisdag, fettisdag. Bullar, åkning, endel minns hur man åkte backe som student, andra minns barndomens fastlagsjippon. 

Jag tänker osökt på fastlagstisdagen 1985,  i Björköby , Österbotten, utanför Vasa.

Kollegan A och jag hade under många år på 1980- och 90-talen ambitiösa fältprojekt på gång, vi undersökte festseder handgripligen. A hade vandrat tjugondagsgubbe, kollat upp diverse maskeringsseder, undersökt påskhäxor och julkors och brännandet av festeldar och utkastandet av julen och jag vet inte vad. Jag hade stått i kulisserna på hårdkokta gulnäbbsintagningar och  intervjuat penkisfirare och annat skol- och ungdomsbetonat, som kvarterskörning i småstäder. 

Fastslagstisdagen 1985 var det dags att titta närmare på en märklig fastlagssed, springandet av lillvarvet och storvarvet i Björköby. Det var A som analyserade seden och skrev artikeln i vår omsider utkomna bok, ”Fest och fritid”. Där kan man läsa i detalj om vad det hela gick ut på. 

Själv minns jag spontant i detta skede att det var minus 30 grader kallt och mängder av snö. Att vi var påpälsade som michelingummor. Att vi var inkvarterade hos det vänligaste värdfolk man kan tänka sig, Etel och Anton Björkman, sedan tidigare kontaktpersoner till Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv.

Jag minns hur god mat vi serverades och att jag på själva festdagen i intervjuernas virvlar inmundigade hela tre enorma fastlagsbullar på raken, annat hade varit oartigt. Jag minns hur kaminen pyste uppe på vinden där vi sov. 

Festseden var i full gång och firarna engagerade. Vi rusade efter de små lillvarvsspringarna, stuga ut och stuga in, ”som traditionen bjuder”, konstaterade vår ca 10-åriga huvudsagesman, barn i huset. Vi rusade skrämda undan storvarvet, äldre utklädda ungdomar som hätskt och skämtsamt och allvarligt rörde sig i byn, härjade och skojade och skrämde. 

Vi intervjuade och vi observerade, fotografen B från arkivet fotograferade. Allt i svartvitt som arkivfoton togs för 30 år sedan. 

När vi återvände till huvudstaden var vi genomförkylda, men fullkomligt trollbundna av upplevelserna. 

Tänk så man höll på i sin traditionsvetenskapliga ungdom – vilka minnen man har! Och vilka fältdagböcker som finns arkiverade med materialet i SLS arkiv!

Det blev alltså en bok – och nu – när pensionen redan är på tapeten – borde vi få ut en till, en bökigt stor och alltomfattande – som facit och testamente och till minne av – när det var som bäst – enastående roliga arbetsår!

Ich steh’ im Regen

Hälsningar från Berlin! Sportslovsresa. Från kyla och snö till mildare temperatur och regn. Men det får man ta, upplevelserna överväger ju.

Vi bodde på Meininger, ett kombinerat ungdomshärbärge-hotell. Maken och jag var äldst i huset. Bra boende, allt man behövde, fräsch frukost, rekommenderas! Förmånligt, beläget intill Nya Synagogan, centralt alltså.

Första dagen är ju alltid kaotisk i en ny (länge sen besökt) stad. U-bahn, S-bahn, rena kaoset. Hur köpa biljetter för 2 barn och 3 vuxna i trassliga automater. Vad ska vi äta? Nu steg vi på fel spårvagn ändå, i vilket väderstreck ligger hotellet – aha – där svävar TV-tornet, den eviga ledstjärnan!

Första kvällens bästa fynd var en Berliner-eftis – Elternfrei! Ett småruggigt bygge med klätterställningar och grill och – ja, inte vet jag – vi vuxna fick ju inte komma in. En övervakande man kollade att flickorna var av rätt ålder, dit försvann dom, bland bråtet!

Mommo, där var INGA räcken och ALLT lutade och det var hemskt spännande och man kunde GÅ VILSE och hit vill vi komma igen, deklarerade flickorna när de väl kom ut igen.

Tyvärr hann vi inte med det, men med mycket annat. Zoo och Zoologiska museet och Tekniska museet (S och mofa) och shopping för T, mamma och mommo. Ett besök till Potsdam blev det också, fin stad som inte kom till sin rätt denna årstid. Den världskända Caravaggion hängde bakom lyckta dörrar i konstgalleriet (öppet maj-oktober visade det sig, mycket fel info på webben där). Slottet kunde bara besökas med guide – det går ju inte med barn som inte kan språket. Men vi fick världens bästa tårtor på Chokladhuset och är fast beslutna att återkomma.

Historian ramlar ju över en överallt i Berlin, också den smärtsamma. Varför ser det ut såhär – vad betyder det här? Vi besökte Mauermuseum och Checkpoint Charlie, vi förklarade vad de små guldfärgade plattorna med namn på (Stolpersteine) betydde, vi tittade på synagogan, levererade så mycket kunskap vi tyckte flickorna kunde ta in.

Du kan inte se mäktiga kyrkoruiner utan att undra vad som har hänt.

Sen var det mångsidig mat, italienskt, indiskt och argentinskt, och wurst och våfflor och potatissallad och – så var resan plötsligt slut.

När flygbussen rullade mot Tegel tittade solen fram. Nåja. Man lämnar ju alltid en koffert kvar i Berlin. Också T och S.

IMG_0679.JPG

Penkis 1974

Har väl skrivit om mitt penkisfirande förr – kanske? Men festen faller ju en i minnet varje år. När man hör skriket från lastbilarna på Esplanaden, skrammelverken, tutorna, de ropande släktingarna.

Befrielsens skrik, det larmande inträdet i ett nytt stadium, ute ur skolans vardag, men inne i en trasslig och darrande period av läsning, skrivningar, resultat – och småningom utträdet i vuxenlivet, i det allvarliga planerade, slutgiltigare.

Vad minns jag? Att det var iskallt. Att det var jobbigt att ta sig upp på flaket. Att åkandet gick så fort, så fort att man knappt hann få syn på mamma och moster vid Wulffs hörn. Det var över alltför snabbt, det vi väntat på så länge.

Nu skulle vi på fest – till Borgå minsann, lyceisterna hade gett sig på friarfärd till Helsingfors efter penkisdamer. Så dit reste vi, åt middag på resturang och tillbragte sedan kvällen i en festlokal någonstans i utkanten av stan, ett privat ställe jag har ett vagt minne kallades ”Synnin pesä” (Syndens näste).

Syndigt var det inte, nej, nej. Det var dans och småflört – och åtminstone jag var uppskärrad över så mycket manligt sällskap. Efter nio år i flickskolan och inga bröder var jag helt bortkommen.

Mina klasskamrater ”Bullgummorna” (några redan pensionerade) kan rätta mig – men jag minns att det gick rätt belevat – men livat – till. Vi åkte alla i god ordning hem till Helsingfors med morgonbussen.

Vad det blev av gossarna har jag ingen aning om. Av namnen att döma tycks en ha blivit jurist på en bättre byrå i huvudstan – och en tror jag är rätt välpublicerad sociolog. Men inga långvariga par bildades denna vemodets och glädjeyrans blandade afton.

Det blev kvar några foton. Färgbilderna från skolgården har nästan utplånats under gångna 43 år. På festlokalen tog någon däremot svartvita foton, det finns en liten bunt. Dagens fotografiska etik låter mig blott publicera ett – det av mig själv.

Den kärvänlige ynglingen har jag ingen aning om vem det var, jag tror vi knappt hann fotas innan vår relation var förbi. ”Lurensskådisen” har jag skrivit vid fotot, sannolikt hade gossen berättat om sitt amatörteaterintresse. Kanske nån kan identifiera herrn?

Sen följde intensiva läsveckor, dramatiskt väntande på skrivningarnas resultat – och omsider studentfest, inköp av vit mössa, dimissionsdräkt och  långklänning.

Vid studentbalen på Brunnshuset satte sig en yngling från samskolan Lönkan mitt emot mig vid bordet.

Han hette Leif Ekrem – och på den vägen är det.

Men isande kall och grå var den 21.2 1974. Dagen då ett nytt liv började.

02DE288A-2C38-4C25-A7E4-6F83F199A3CC.jpg

 

En skön weekend

En ganska slak weekend är snart över och man ska åter hasa sig till arkivjouren, ordspråkskollandet  och databasifyllandet. Det märkliga jobb jag har. Lite absurt, men oftast rätt nöjsamt. Nu hägrar emellertid  åter uppdrag där jag måste ut ur arbetskammaren, en resa till några svenska arkiv och bokmässa. Den i Göteborg. Hu. Men det är ett bra tag till dess.

Annars var helgen vanlig. Fredag, den skönaste kvällen i veckan tillredde jag en enormt påkostad varm smörgåstårta (enligt veckotidningsrecept), med tre olika ostar och både  bacon och skinka och chorizo och timjan och basilika och chilisås och sambal oelek och en massa mer jag nu glömt. Den räckte till lördag kväll också.

Dotterns podd ”De eurovisa” förgyller såhär års alltid kvällen, lite bubbel hör till.

På lördag blev det först besök hos svärmor på hemmet. Det är svåra besök som alltid verkar leda lite framåt, men ofelbart istället efteråt visar sig ha fört situationen bakåt. Detta må nu förbli lite kryptiskt.

Middag på stan med dotter och barnbarn följde, det var istället stenkul. Pizza Hut har jag inte besökt på länge, dottern och jag delade på pizza och sallad – maten där är god, men inte direkt hälsokost.

Flickorna skulle färga håret – lila respektive blått  – bildbevis levererades ikväll. Intressant!

Sen har vi bara lorvat inomhus, maken har flunssakänningar. Han stod för kockandet i dag så jag kunde sitta och läsa i fred och ro. Jag pluggar bl.a. på om Caravaggio inför kommande resor. Jag har sett rätt många av hans 64 verk live redan, men mycket finns att beta av!

Ja och så blev det kväll och häng vid TV:n och före det begick jag igen misstaget att sova en lång dagslur, så jag är oförskämt pigg nu när läggdags nalkas.

I morgon blir det körövning och i veckan blir det både teater och tjejträff – och sen börjar sportlovet.

Och så är man snart en månad närmare pensioneringen igen – ja och sommaren först, givetvis!

IMG_0612.JPG

Lätt introvert och smått dement

Har funderat vidare på detta med hur jag egentligen är som människa. Lånade också Linus Jonkmans bok ”Introvert den tysta revolutionen” som vännen Maria rekommenderade då jag senast gav mig in i grubblerierna.

Enligt vad jag kan förstå efter lite ytliga studier i saken och genomförandet av ett test som fanns i boken har jag introvert dominans, men klarar mig bra socialt. Jag är verkligen en blandning – älskar att resa (vilket ska vara extrovert), pratar gärna impulsivt med främmande människor i butiker (om mozzarellaostens förträfflighet i förrgår t.ex.), jag jobbar bäst på eftermiddagen (extrovert) – men: jag gillar inte att komma in i ett rum fullt av folk, jag har svårt med grupptillhörighet, jag är tålmodig och långleds inte – där introverta drag.

Tja, så mycket klarare blev det inte – utom att jag fick veta att vetenskapen diskuterar dessa läggningar. Och båda är fullkomligt ok!

Sen skrev Jonkman att introverta personer har bra långtidsminne. Tja, må så vara, men korttidsminnet börjar istället strejka.

Häromdagen fick jag insyn i hur det kommer att bli mer och mer, sannolikt, när glömska eller demens i någon grad ohjälpligen slår in. Jag fick nämligen en sedel i ett kuvert ett slag sen, som ersättning för ett arbete. Länge låg kuvertet bland andra papper på mitt skrivbord, och sen – ja, sen är det blankt. Jag har ett minne av att jag förväntansfullt funderade över vad jag ska göra med den extra slanten, var jag ska förvara den. Men – nu är den bara försvunnen.

Jag har också ett vagt minne av att jag slängde kuvertet. Ett annat minne berättar att jag hittade på en lurig förvaringsplats för pengen och ett tredje att jag till maken sa att nu gömmer jag pengen så fiffigt så du måste minnas att jag satt den – sen är det blankt igen. Pusselbitarna faller inte på plats. Och maken minns heller ingenting. Efter att ha sökt igenom alla tänkbara ställen i huset har jag nästan förlikat mig med tanken att sedeln rök med kuvertet.

Osökt faller mosters sista tider mig i minnet. Den gången då hon av nån anledning hade tagit ut hela pensionen i sedlar och lagt dem – nånstans. Efter att ha vänt upp och ned på hela huset (och innerligen bett till Gud) hittade jag bunten längst in i ett köksskåp mitt i en hög gamla dokument – som inte hade nåt att skaffa i köket de heller.

Återstår att hoppas att nån nödställd person råkat komma över sopsäcken – osannolikt scenario, men dock. Så slanten skulle komma till nån glädje.

I mitt sökande hade jag också hjälp av barnbarnen under deras besök i helgen. För övrigt:  i sällskap med dem är jag superextrovert, so there!

Och hittas pengen har jag ren bestämt dess användning: T och S ska få glass och resten går till Gemensamt ansvar 2017-insamlingen.

Slarvmajor får ingenting – för även om situationen gav mig en tankeställare och en framtidsvision tror jag det fortfarande mest var frågan om just slarv – kanske kryddat med pyttelite begynnande glömska …

IMG_0014.JPG