Häromdagen tillfrågades nån kändis i en sommarlätt intervju i Hufvudstadsbladet om han, ”enligt grovsorteringen av finlandssvenskarna” ansåg sig till höra till ”båtfolket eller stugfolket”. Jag blev samtidigt förlägen och förbaskad. Sannerligen känner jag till den sorteringen, men att riktigt läsa om den svart på vitt mitt på blanka balkongsittardagen.

För si, jag hör till ingendera. Jag hör alltså  i brist på båt och stuga till balkongfolket och Medelhavsfolket. (Att åka från den underbara finska sommaren till Medelhavet har jag hånats för ett otal gånger i mitt liv. Den kritiken tyckes mig ha tystnad något – och vi verkar numera vara många som är vänner av den sydliga sommaren.)

Jag trivs alltså vid Medelhavet, inte Medelhavet. Det hade jag glömt när maken, fröknarna T och S och jag äntrade en glasbottnad sightseeingbåt i Pafos några veckor sen. Det var kväljande dyningar och skumpande färd för hela euron. Fröken T visade sig oberörd och gladde sig stort åt flänget. Fröken S och jag satt gröna i masken fastklamrade vid varandra och intalade oss att plågan snart var över.

Vår mäktiga sightseeing-farkost.

Sjösjukan tycks jag ha ärvt av salig far som alltid tråkades för att hans matrosbana sträckte sig från Raumo till Åbo eller något liknande. Lika besvärligt är det emellertid för mig att komma i och ur båtar. Jag är som hypnotiserad av Saltkråke-Melkers svårigheter och eviga badande med kläderna på.

Jag har emellertid välsignats med väninnor vars härliga sommarnöjen är i skärgården och biter därför ihop tänderna. Vad är väl en stund löje och obehag mot själva vistelsen i skärgården.

I det är jag alltså vad man kallar en ”äkta finlandssvensk” – jag älskar att uppleva havet, från stranden i mitt fall. I kväll skall makens födelsedag firas med en liten middagsseglats på Villingefjärdarna. Jag hoppas på lugnt väder och stilla brisar. Så jag kan tillgodogöra mig den goda middagen.

Annonser