Sommarens vädermässigt bästa dag  – utomordentligt att den årliga fosterländska färden gick av stapeln just då! Det gäller alltså Tavastland, Tavastehus och Tammerfors. I Tavastehus finns en viktig grav: familjen Löfström, d.v.s. mormor, morfar, moster Eva och mamma Rachel. I Tavastehus bodde den västnyländska pursvenska familjen för att appreturmästar-moffa headhuntats till stadens klädesfabrik. I dag är fabriksbyggnaden vorden ett livligt kulturcentrum – härligt att man inte rev ner den ståtliga anläggningen!

Invid finns konstmuseet som detta är ståtade med en äkta finlandssvensk konstnärinna – Hanna Rönnberg – tja, hon visade sig vara född i Tavastehus, faktiskt, fast målerifärderna förde henne till Önningeby, Utö i Åboland och givetvis Paris. Dessutom var hon bosatt på Brändö i H:fors och hade målat den härliga altartavlan i Metodistkyrkan i Grankulla jag ofta beundrat. Hanna var som många av sin tids konstnärer kosmopolit – och en stor fosterlandsskildrare. Den utställningen gjorde mig glad!

Nästa anhalt på den visiten norröver går alltid till utsiktstornet i Vehoniemi nära Kangasala. Från tornet syns alla sjöar Topelius sjunger om i ”En sommardag på Kangasala”: Längelmävesis fjärdar, Roines älskliga vågor, den gungande Vesijärvi … Jag blir förstummad över platsens skönhet varje gång – och känner något som nog måste kallas fosterlandskärlek.

Vid tornet ligger bilmuseets kafé där det finska Finlands särart tar sig uttryck i skvalmusik från 70-talet och oljiga underbara sockermunkar – kontrasten till det högstämt  topelianska är välgörande. Jag följde kafévärdinnans på väggen spikade råd:

De rika kulturupplevelserna minde mig om Hanna Rönnberg som ju reste och färdades på ett för en kvinna (född 1860) exceptionellt sätt. Hon var fastlandsfinländare och ålänning och europé och hennes rika personlighet avspeglade sig i ett mångskiftande måleri. Något att tänka på.

Turen avslutades detta år med ett besök i stadsdelen Pispala i Tammerfors där vi tog oss upp för Pispalan Portaat (303 trappsteg) som egentligen inte ledde nånvart. Insjövyerna var förstås värda mödan.

Och vad är pointen med dagens skriveri? Jo, bara den fina känslan av att åtminstone en gång om året minnas att jag är glad över att vara finländare i alla ordets bemärkelser och att jag älskar detta undersköna, lite grovhuggna men egentligen hjärtliga land!