Mat är det stora gemensamma intresset på nätet. Man fotograferar sina anrättningar och beskriver krogbesök, gilla-trycken är många och kommentarerna insiktsfulla. Matetnologerna konfererar värre än någonsin – och kokboksförläggarna har bråda och konkurrensfyllda dagar.

Jag fastnade på Akademens kokboksavdelning i dag – den har fått en centralare placering värdig sin ställning i dagens estetisk-kulinariska värld. På en bokrygg läste jag att svenskarna är flitigast i kokboksbranschen – och böcker på svenska fyllde också två stora hyllutställningar. Vände jag mig om låg likadana drösar finska kok-epos där och lockade till bläddring – men hur mycket köps dessa böcker egentligen. Det är ju så lätt att klicka in sig på Tasteline m.m. när idéerna tryter?

Det är väl snarast bilderboksaspekten som tilltalar – och o vad det finns läckra utgåvor: vackra människor i sköna miljöer poserar bland fyndiga anrättningar av närproducerad härkomst. Jo, jag älskar dem: systrarna von Sydow i sin somriga matmiljö, undersköna Nigella i sitt rustika kök, oemotståndliga Jamie Oliver – och klassikern Julia Child, återuppstånden med egen Facebooksida och allt.

Sommaren är matens tid och mycket av semesterersättningen bränner maken och jag på krogmat. Man är ju ute och far och måste också ”äta ute”. Äta ute var i min barndom Wienerschnitzel på baren i hemförorten – en gång om året.  Forna tider andra seder.

I dag åt vi tapas på Barcelona i Helsingfors centrum. Tapas och meze motsvarar kanske bäst mitt ideal för ätande. Principen är ”lite men gott” – ofta behövs ju bara en skiva manchego, lite skinka och några oliver för att bli mätt – och blev man inte det beställer man in några smårätter till.

I sommar blev det också en restauranghöjdare av klass –  Bistro Sinne i Borgå dit vi (och många andra) lockades av ett 5-stjärnigt omdöme i den finska huvudstadsdraken. Jag kan klart deklarera att jag aldrig ätit så gott – och tror mig svårligen i framtiden kunna hitta godare mat! Inte var det så skrämmande dyrt heller. Vad dom egentligen gjort med gäddan (se nedan) vet jag inte, men det nuddade vid övernaturligheter!

I förrgår blev det ”Koskenlaskijan kana” på Hullu poro vid forsen i Tammerfors. ”Forsfararens höna” var nog snarare mat för kroppsarbetare: två sorters ostsås, en präktig hönsfile staplad på små berg av potatissallad. Ett tyskt stuk över anrättningen!

Och härnäst då, än har vi semester kvar, fast kassan sinar. Ja nu ska det bli skotska anrättningar är det tänkt – och maken skall pröva på Haggis som han inbillat sig att han kommer att gilla. Jag tror däremot jag håller mig till whiskyn.

Annonser