Kyrkpressen hör till mina favorittidningar. Varje torsdag efter veckohandlandet belönar jag mig med hot dogs och fördjupning  i det nyutkomna numret av KP. Som varje läsvärd blaska innehåller bladet smått och stort. I dag kunde man t.ex. läsa att kyrkokören i Purmo firat 75-årsjubileum. ”I dagsläget består kören av ca 20 sångare som övar regelbundet på onsdagskvällarna”, avslutades artikeln.

Det beskrivningen kunde passa in på min egen kyrkokör, Petruskören. I sin nuvarande sammansättning startade den 1994 när den nya kantorn och fabulösa pianisten Olav Söderström samlade de skingrade sångarskarorna och rullade igång 18 år av jazzande, gospelsvängande musikverksamhet. Kretsloppet advent-påsk-vårfest-Mikaeli-allhelgona har snurrat med raserfart. Kyrkokören är ju en brukskör som har en fast funktion i högmässan. Roligt att ha många ”keikkor”, som vi säger!

Denna höst är emellertid vemodsfylld, Olav har valt att pensionera sig och kören står åter i ett vägskäl. Men 18 år av sångarglädje – redan det är något att tacka för!Tänk att jag bara var 40 år när vi började! Rubrikens formulering ”Köra kyrkokör” har också den konkreta betydelsen ”forsla runt körmedlemmar till övningar på olika håll”. Mitt (i sen ålder och med enorm möda förvärvade) körkort har jag mest haft nytta av i kyrkokörsammanhang.  Under årens lopp har våra Fiat Punton (först en grön (kallad ”Oliven”), sen en blå (”Duvan”) och nu den röda (”Körsbärstomaten”) fyllts av en varierande skara glada sångarvänner.

Alla som sjunger i kör vet ju att påståendet ”körsångare mår bra” stämmer. Körsångare vet hur tröttheten ramlar av en när man startar (den ofta förlösande stolliga) uppsjungningen med tillhörande muskelmjukande rörelser. I kören gör man allt tillsammans: jobbar seriöst så svetten lackar,  skrattar oändligt när allt låter som kråk-krax, klarar plötsligt av utmaningar som verkade omöjliga, finner som genom ett under klang och harmoni. Och tappar man själv bort sig i ett trassligt partitur kanske stämkompisen hittar bättre. Det blir inte tyst, vi jobbar tillsammans.

Det var mitt ode till körsången! Det är väl osannolikt att nån i Purmokören läser detta, men stort grattis i alla fall. Det är däremot fullt sannolikt att vi stått sida vid sida i något stort gemensamt finlandssvenskt sångfestsammanhang. Det är väl onödigt att närmare beskriva hur roliga såna fester och resor är… Och körläger – att ostört sjunga och sjunga en hel dag. Nedan körvännerna Timo, Olav, Ralf, Guido och Lasse på körläger inför påsktiden 2012. Jag hoppas det är ok att jag publicerar bilden, killar – jag tycker den säger så mycket om gemensam koncentration.