Barnbarnet T firar på måndag sin sjunde dopdag. Det var söndagen 20.8 2006 hon bars till dopet i Berghällsgården i Helsingfors. Min yrkesvana trogen fotograferade jag flitigt tillställningen  och lade detaljer på minnet för ”fältberättelsen” jag skulle införa i Folkkultursarkivets samlingar tillsammans med fotona.

Jag bläddrar lite i arkivsamlingen och minns. Det är trakteringen och gåvorna och gudmor Hanna och prästen Tomas och en hel rad släktingar – några av dem nu döda. Det är dopdräkten som kammakare Löfströms hustru Edla fick till gåva av familjen Hornborg där hon varit tjänarinna.

Den sköra dräkten har burits av 5 generationer barn i vår släkt – ho vet av hur många i den ursprungliga ägarsläkten. Mirakulöst håller den trots att många av oss viftat med knubbiga armar och sparkat med trinda ben …

I dag är T förskolebarn, en företagsam fröken med en rejäl glugg  i övre tandraden. Hon erövrar bokstävernas och siffrornas värld, hon har flyttat in i en riktig skolmiljö. Hon har blivit så stor, min älskade flicka.

Jag har haft för vana att uppmärksamma dopdagarna både vad gäller mina egna gudbarn och barnbarnen. Till skillnad från födelsedagsuppvaktningen försöker jag hitta kort med ett lite frommare stuk. Jag vet inte vad de nu tjugoåriga syskonbarnen tyckt om bibelcitaten som årligen droppat in en udda dag i året ingen annan i familjen tänkt på att högtidlighålla. (Kuvertet innehåller förvisso också alltid en liten slant).

Jag tycker det är gudmors plikt och glädje att erinra om denna speciella årligen återkommande festdag i ens privata liv. I mina fall har dagen givetvis kristna förtecken – men nog  kan man fira årsdagen för namngivningsfesten också. Den är ju den första egna festen, med egna gäster och egna gåvor, allt ljus, alla goda tankar riktade på en själv. Något att minnas livet igenom. Dopdagen har en stor potential ur festsynpunkt!