Får börja med en bekännelse: jag har haft så fel! Ända sedan Tystnadens kapell började byggas mitt i köpkvarteren kring Kampen i Helsingfors har jag varit negativ och ironisk. Sånt skrytbygge när kyrkans ekonomi sinar, när vår egen församling inte kan få de minsta egna utrymmen (ja det sistnämnda sakförhållandet bekymrar fortfarande, men jag måste sluta sätta det i relation till det nybyggda kapellet). Ett ägg, en kotte, ett bo, ja en trygg livmoder liknar besökarna kapellets märkliga arkitektur vid, läser jag i dagens Helsingin Sanomat.

Här berättas om livet i det nya kapellet. En anställd, den erfarna socialarbetaren Marja Koskealho beskriver hur kapellet redan blivit en plats dit man går för att få tröst och perspektiv, en lugn pratstund som reder ut tankarna. Hur teologer och socialarbetare är ständigt sysselsatta, hur det flotta kapellets byggnadskonstruktioner ofta för män erbjuder en neutral start på ett samtal som plötsligt rör sig kring djupa mänskliga problem och andlig nöd. Hur kapellet är mitt i vardagen, tröskeln nästan obefintlig, hur det ryktesvägen fått status av en plats där goda saker sker.

Där hade jag fel så det dundrade! Till min stora glädje.

Sen har vi ju annat liv i kyrkan på gång också, Pussy Riot-kalabaliken. Jag hade en lite vag åsikt om performansen tills jag läste en översättning av texten till nidvisan de framförde. Man riktade sig till Maria Gudsmodern och nuddade i den korta sången vid en mängd teman: relationen mellan den ryska kyrkan och politiska eliten, Gay Pride- situationen, omöjligheten att få sin röst hörd, sin protest framförd. Det var en bra text, en berörande text.

Sen funderar man ju på det praktiska: det var ju fyra gruppmedlemmar som framträdde i Kristus frälsarens katedral. En av dem kom undan – vad tänker hon nu? De fängslade har också små barn hemma. Maria Gudsmoder, jag ber dig, håll ditt vakande öga över dem alla.

Annonser