”Jul i augusti”, läste jag på en brittisk damtidnings Facebooksida. Man lockade vännerna att berätta om sina käraste jultraditioner – på redaktionen är man i full stämning, ty julnumret är i det närmaste färdigredigerat.

I veckan satt jag hos frissan och läste ett sommarnummer av en finsk damtidning. Där vittnade några ”julvänner” om sin längtan efter helgen – en längtan som sätter in med förnyad kraft varje år efter midsommar då nästa julhelg så smått börjar hägra. Vårterminen beskrevs av dessa julvänner som en ökenvandring utan oaser, en nolltid i julfirandets bleka efterföljd.

Jag måste erkänna att jag  i icke ringa mån är drabbad av denna julgalenskap. Det var intressant att läsa hur bekanta känslor julvännerna i bladet uttryckte. Ivrigt plirar jag efter de första julbroderierna i tidningarna (nej, det skulle inte falla mig in att brodera nån tomte själv), efter de första glöggflaskorna, efter Luciakandidaterna i Husis, efter pyntet som smyger sig fram, ljusen som lyser upp en härligt mörk november – min favoritmånad.

Och julresorna som ruinerar mig slutgiltigt varje år: den stora julgranen vid Rockefeller Center i New York, julmarknaderna i Wien, den speciella krispiga nordiska julstämningen i Stockholm – och bäst av allt London i julskrud. Så kort är julsäsongen, så mycket att se och uppleva. Så många julsånger att sjunga, konserter att höra, julfilmer att kosa sig vid.  Det är svårt att sätta tummen på vad villervallan julstämning är – många drabbas tydligen av den som av ett underligt rus.

Men skall jag välja den främsta kristliga högtiden – ja då är påsken oslagbar. Glasklar i sin avskalade symbolik, kasten mellan liv, död och uppståndelse, fokusering på det centrala, ofrånkomliga, allt till tonerna av Bachs dundrande oratorier.

Tur att man inte behöver välja – att feståret ohejdat rullar fram i sin mångfald. Ja kom kära jul, fast kanske inte riktigt i rappet ändå …