Vi hade glädjen att gästas av barnbarnen T och S i helgen. Det var fullfjädrad sleep-over med alla finesser. Under de sex år fröken T (de tre senaste åtföljd av syster S) gästat oss har vi utvecklat ett ädelt koncept både vad gäller mat och program.

På menyn skall stå hot dogs, köttbullar med pommes frites, spaghetti bolognese, mini-karelskapiroger, glass med kinuskisås, popcorn och ”mofa-kex”, smörsprängda engelska kex, namnet kommer av makens preferens för varan.

Vi skall se på  Mamma Mia och Sound of Music, Astrid Lindgren filmer  och Disneys tecknade, det finns ett försvarligt urval. Vi skall läsa böcker från mommos och mammas barndom och en drös nyare verk. Vi skall spela Angry Birds och spökspelet och Rasmus Nalle på iPad  och lyssna på mommos tre speldosor – men mest skall vi leka.

Det skall lekas vattenlek i duschen och det ska diskas, det ska byggas enorma kojor av madrasser och sängkläder och hela mommos prydnadsskåp skall tömmas och omvandlas till ett personligt designat dockskåp. Det ska ritas och målas och läggas pussel och spelas spel.

Men städa det gör vi inte mellan varven, inte kan man slösa tid på sånt mitt i lekarna. Så huset är ”upp och ner”, råddigt och stökigt ibland bortom beskrivlighetens gräns. Det är ett kreativt kaos, det är uppkommet av påhittighet och improvisation och finurlighet som bara barn kan ställa till det.

Jag förstår ju att detta kaos måste höra till ovanligheten, annars skulle det ordnade samhället gå under. Men som barn fick jag stöka till just så här hos min mormor och moster. Ja, min syster och jag drog faktiskt ut varenda plagg ur garderoberna och lekte klädbutik. Vi lekte segelbåt på stora brickor mitt i vardagsrummet, vi ställde upp ett kontor över hela matbordet med gamla kvittensblock och räknemaskiner min moster fått från jobbet.

Och det var råddigt och det var lyckligt. Det lyckligaste jag varit nånsin, tror jag. Så vi fortsätter den ädla familjetraditionen, att få leka så mycket man  orkar och på alla sätt man hittar på. Nåja, nästan i alla fall.

Annonser