Det är åter dags för den av arbetsplatsen bekostade hälsogranskningen. Vi har ett utmärkt system med uppföljningskontroller vart tredje år. Hälsovårdare Saga är genomtrevlig, men hon är fasligt sträng. Jag fruktar redan hennes forskande blick kring min midjeregion, jag darrar när hon plockar fram sitt illavarslande måttband, jag skälver när vi ser över kolesterol- och sockervärden. Nåväl, denna återkommande domens dag är bara att utstå. Och det är mycket bra att Saga tar mig i nackskarven med jämna mellanrum. Kanske vi rentav motar nån sjuka i grind?

Men när jag skulle fylla i blanketten med sjukdomsdata drabbades jag igen av den: vardagsgenetiken. I rutsystemet finns ett helt block med frågor om vilka sjukdomar mina förfäder haft. Där finns ju en nyckel till vad jag kan tänkas drabbas av. Vi har högt ögontryck från både mors och fars sida, det finns cancer på fars håll och hjärtsjukdomar på mors. Vi har morfars ålderdomsdiabetes som alltid skall kruxas in som en faktor när man räknar ut min potentiella livslängd.

Så långt har jag några generationer tillbaka ungefär koll på dödsorsaker och krämpor. Men frågorna gräver djupare, och jag blir ställd. Dog farfar av magcancer eller prostatacancer? Hade mormor grön starr eller grå starr – nästan blind blev hon ju. Vilken typ av hjärtproblem drogs släktingarna med – led de av kransartärsjukdomar eller drabbades de av stroke? Allt hette ju förr ”hjärtslag”, eller ”slag”. Liksom allt åt demens, Alzheimer- och Parkinsonhållet buntades ihop under ”åderförkalkning”.

Det finns ingen jag kan fråga mer. Jag är äldst i alla släkter. På något sätt skäms jag lite varje gång också, över att jag inte vet mera om denna del av släkthistorian. Och slås också av tanken att alla som levde före mig på sätt och vis inte är helt döda – de lever ju kvar i mina genetiska kartor. Känns nästan lite högtidligt …