Till mitt lyckligt mångsidiga jobb som arkivarie-folklorist hör hela arbetsförloppet kring traditionstillvaratagandet (i enlighet med arbetsplatsens gamla slagord): ”att samla, bearbeta och publicera vittnesbörden om den finlandssvenska folkkulturen”. Det betyder att jag i slutändan också får och skall skriva böcker eller delta i annan rapportering av vårt arbete. Skrivarsidan av mitt arbete är så inbakad i det andra att jag aldrig tänker på mig själv som ”författare”. Däremot funderar jag ofta över bokutgivandets kretslopp i min egen tappning, välbekant efter många publikationsprocesser.  Det börjar med ett ofta mångårigt förberedelsearbete som aldrig tycks få nån ände. Så plötsligt ”säger det plopp” – jag blir alltid lika förvånad – och jag har lyckats framställa ett (preliminärt) manus. Som granskas och korvas om och rättas till men  på något sätt slutligen utkommer i tryck.

Sen kommer recensionsstadiet: mina mestadels populärt hållna böcker som ju är avsedda för en bred allmänhet uppmärksammas njuggt i dagspressen, men nagelfars kritiskt och mästrande av kolleger i facktidskrifter som väljer att blunda för den i klartext uttryckta anspråkslösa vetenskapliga ambitionen.

Sen följer bokmässornas kaotiska arena. I Göteborg hade jag en gång tre åhörare. När en av dem (mitt i ett resonemang) avlägsnade sig satt maken och hemförlagets chef kvar.

Så säljer böckerna något, men mycket snart går de för några euro på bokrean.

Men sen börjar det skrivnas verkliga liv – och det får man fokusera på för att inte ge upp plitandet helt och hållet. Här och där ser man sin skrift i en litteraturförteckning, många gånger får man kopiera delar av sina texter för journalister och arkivkunder, och bäst av allt – nu och då dyker det mirakulöst upp nån välsignad person med ett exemplar av ens alster i nypan och ber om en dedikation. Då känner man sig nästan som nån sorts författare – ett svindlande ögonblick.