Nja, jag tvekar lite inför dagens tema. Varje gång det ventileras höjs nämligen ilskna röster och uppbragta föräldrar hotar dra den griniga gumman eller gubben som vågade föra saken på tal inför åtminstone en andlig domstol.

Alltså: barn i högmässan. Inte barn i kyrkan, utan uttryckligen i gudstjänster för vuxna där inte det minsta barnprogram utlovats. Häromhelgen hände det igen. In tågade en härlig liten familj, fyra telningar, i åldern ca 0-6. Vilken rikedom med så många fina små, hann jag tänka på kyrkbacken. Javisst!

De i början av högmässan välkammade och stillsamma ungarna reagerade förstås efter en kvart som barn gör (och skall göra!) – de började leka och rumstera i bänken, ja det var en kalabalik så jag bara hörde hälften (av den just den söndagen speciellt givande predikan). En i syskonskaran hov upp ett djungelvrål. Föräldrarna satt oberörda, i from koncentration. De hade tydligen stängt av barnbråket på något sätt.

Jag minns mina första dagar i kyrkliga sammanhang, jag var väl sju år. Då var det söndagsskola under Siri Lindqvist ledning som gällde. Barnen deltog i högmässan ända fram till predikopsalmen då vi tågade ut i samlad tropp för att fortsätta vår gudstjänst på barnavis. Jag minns hur flott starten på högmässan i kyrkan alltid var – hur trefaldighetspsalmen brusade och hur man ofta kände igen åtminstone något av evangelietexten. Och hur rak i ryggen man var när man tågade ut – man var ju söndagsskolelev, bevars!

Men en hel högmässa är för tung för barn som skall ha rejält med knyck och stoj i kroppen! Låt barnen komma – men ha alltid något eget i reserv för dem. I kyrkan jag senast besökte har man försökt – det finns en hörna med leksaker och färgpennor. Tyvärr inte så lyckat – en söndag satt en liten fröken och bollade med sin far bakom predikande präst i predikstolen. Man följde ofrivilligt deras lek som hade man bevistat en tennismatch – nåt minne av predikan har jag däremot inte.

Nej, så här misslyckat är det ju inte överallt och jämnt – det finns barnprogram och söndagsskola också i dag, det finns fantastiskt roliga barngudstjänster och babymässor med skrammelackompanjemang. Men varje gång en skara barn skruvar på sig i kyrkbänken en riktigt tradig vuxengudstjänst lider jag. Både på barnens och den övriga församlingens vägnar. Ty Guds rike hör ju också barnen till!