Där har vi dem i rubriken, två av mina absoluta konstfavoriter – 1600-tals holländaren Jan Vermeer van Delft och den två sekler senare dansken Vilhelm Hammershöi. Kan jag få till ett möte med de herrarna ställer jag upp varje gång.

Av Vermeer finns ju bara ett drygt trettiotal konstverk bevarade –  bilder som också inspirerat författare och filmmakare genom tiderna. Det kan bli en hobby att bonga Vermeer – antalet målningar är inte oöverkomligt att beskåda. De finns bl.a. i Berlin, London, New York, Amsterdam, Paris… Jag skulle vilja besöka Haag, Dresden och Washington åtminstone för att det hänger Vermeer-målningar där. Jag är lite besatt av dem. De flesta är ju väldigt kända – men den jag bongade i somras i Edinburgh var rätt speciell och annorlunda – en av hans äldsta – Jesus hos Martha och Maria.

Hammershöi däremot – av honom finns det en hel del. Också han kan titta fram på oväntade ställen. Köpenhamn dräller ju av hans underbara interiörer och landskap – men en målning stötte jag på i Tate Modern i London. Det var som att träffa en gammal god nordisk vän – jag nästan ropade en hälsning i glädjen. Och bäst av allt – vårt eget nationalgalleri Ateneum har en alldeles egen Hammershöi. Inte den på bilden nedan, men en snarlik.

Och nu till saken: jag vill träffa mina vänner utan att tänka på museiavgifterna. Det kan jag göra i England där alla stora museer tagit beslutet att slopa inträdesavgifterna. Alla kan gratis leva ut sitt konst- och historieintresse och bara titta in i museerna, kanske regelbundet hälsa på favoritkonstverket eller ta flera tittar på utställningar som kräver upprepade besök. Jag tror jag skulle hälsa på ”vår” Hammershöi varje vecka om det inte var en tia involverad varje gång.

Jag förstår att stora specialutställningar med långväga fraktade dyrbara verk måste kosta, men våra nationalskatter borde vara gemensam egendom alla kan njuta av gratis. Det vore härligt om museisalarna skulle anta karaktären av ett gemensamt vardagsrum dit dörren alltid är öppen och tröskeln låg. I Helsingfors kan vi ju ändå glädja oss åt att vårt kära Stadsmuseum inte tar något inträde – det arrangemanget värmer!