Etiketter

Ett slag sen skrev jag om förfäderna, farfar Rafael och morfar Oskar hette de faktiskt. Deras makor, anmödrarna är farmor Eva och mommo Hilda. Min relation till de två paren  är spegelvänd – medan jag hade en varm relation till farfar blev farmor mig ganska fjärran. Å andra sidan var mommo nummer ett av morföräldrarna.

Mommo och farmor är ju mina rollmodeller när det gäller att skapa min egen mommogestalt. Liksom mommo Hilda har jag välsignats med två barnbarn, båda flickor. Vad jag främst minns av mommo var den överflödande generositeten. ”Flickorna” skulle få allt hon kunde ge – och rättvist. Hennes stående replik var också: ”flickorna måst få varsiga”, av det ena eller det andra. Det talesättet har jag tagit i bruk, till den grad att töserna firar två födelsedagar och dopdagar per man i året. Det skall vara varsiga gåvor vid alla högtider i familjen. (Samma regel gäller syskonbarnen-gudbarnen).

Jag minns inte att mommo och jag skulle ha kramats så värst. Det var kanske inte tidens melodi. Men den alltomslutande värmen behövde egentligen inga yttre åthävor.

Sen har vi farmor. Sträng. Uppfostrande. Fjärran, fast hon bodde närmare än mommo. På äldre dagar funderar man ju på dom hädangångna. Jag har fattat ett principbeslut – när jag för mina småflickor berättar om döda släktingar lyfter jag bara fram det soliga och roliga – för det finns oftast där när man aktiverar minnet.

Mitt roligaste minne med farmor Eva, alltså. Det var när hon ordnade en renlighetstävling för min syster och mig. Om vi klarade av att tvätta oss riktigt duktigt några veckor skulle farmor belöna oss med 10 bakelser var. Från Ekbergs konditori, stans bästa.  Det klarade vi – och så reste farmor och jag till stan för att inhandla läckerheterna. Lastade med två präktiga kartonger äntrade vi sedan bussen hem. Bussen krängde till i en kurva och farmor föll handlöst ner i famnen på en sittande karl, med kartonger och allt.

Och sen kom det mirakulösa. Farmor skrattade. Hon skrattade så tårarna rann – ett skratt som gav aningar om en gladare, yngre och vildare farmor än den jag kände. Jag har alltid funderat över denna ”andra” farmor – hon dök upp bara denna enda gång.

Så där har jag förebilder i min mommoroll. Den glädjefylldaste roll jag haft näst efter mamma-uppdraget. Jag vill vara både vild och lite tokig  och generös. Och skratta hjärtligt – ofta!