Kära maken har i dag i sin blogg glatt sig åt de möjligheter de nya medierna ger honom att möta både bekanta, halvbekanta och okända karlar i öppna, ostörda samtal, också om djupa och fundamentala ämnen. Han nämner gubbkaféerna i Grekland som en ypperlig arena för otvungna, ibland eldfängda manliga diskussioner. Jag har också alltid beundrat dessa kaféer och deras klientel som avslappnat filosofiskt iakttar och kommenterar världen, med brädspelet och rakiglaset som rekvisita.

Det kunde behövas i Norden, har jag många gånger tänkt – ja vi har ju våra pappadagisar på olika bensinmackar, men mer allmänt. Jag har därför glatt mig åt de nya mediernas möjligheter: den bloggande maken ägnar sig t.ex. åt långa och invecklade teologiska diskussioner som följer på något av hans (som han betecknar det) agnostiska religionsinlägg.

När jag läser hans text ser jag att det är i tempot mäns diskussioner skiljer sig från kvinnors. Män behöver en arena, ett forum där de kan spela ut sig själv i lugn och ro. Bastulaven, kaféet, bloggkommentaren.

Och vi kvinnor. Vi pratar ju jämt, både i för umgänge speciellt ordnade sammanhang, tjejträffar, Marthamöten, dammiddagar – och annars. Hur många gånger har inte maken klagat på att vi aldrig kommer iväg  från olika tillställningar för att jag ”fastnar i munnen” flera gånger på hemvägen. Vi kvinnor är snabbpratare och jag är övertygad om att vi under några minuter med kappan i hand i garderoben kan komma till lika djupa slutsatser som gubbarna en hel kväll på kaféet.

Efter att jag skrivit detta vet jag vad dagens middagsdiskussion kommer att gå ut på. Och när långsamsnackaren och snabbprataren möts – då föds en tredje form av diskussion – med alldeles egna regler!

Annonser