Jag vill ju inte rubricera mitt inlägg med hela ordet, fast en gång måste jag skriva ner det, vittu (d.v.s. fittan). V-ordet har ju alltid haft sin plats i det finskspråkiga pratet, men på sista tiden tycker jag det tagit över på ett nytt sätt. Jag baserar mina iakttagelser på diskussioner och telefonsamtal jag tvingats åhöra i bussen.

Häromveckan var det en vuxen karl som i telefon högljutt beskrev en – som han åtminstone själv tyckte – livad incident i idrottshallen. I och för sig hade han ett rätt rikt språk och berättartalang – men efter en stund fick man känslan att 6 av 10 ord just var V-ordet.

Hemresan i dag var än värre. Två ungdomar satt och språkade livligt bakom mig. Det var V-ord hela vägen, statistiskt överlägset mest i pratet, flera stycken i varje kort sats. Av mitt läsande blev intet. V-ordet kastade sig över mig, det kröp i mig av leda och obehag. Dels tycker jag det är otäckt med könsord som mellanvokabulär och svordomar, dels tycker jag det låter ännu värre ur flickmun.

Följden blev att jag tvangs att lyssna till innehållet mellan V-orden också. Det var en gruvlig dialog om supande och blandande av drinkar och skaffande av alkohol, om hur levern säkert är förstörd ren och magens slemhinnor verkar ha kommit till skada. Olika sorters narkotika och personliga erfarenheter av deras verkningar ventilerades också initierat. Men muntert var det och mycket fanns att diskutera. När min resa var slut kände jag mig helt förbrukad och redo för nykterheten. V-ordet skallade mellan öronen.

Jag vände mig diskret för att kolla in paret. Två nyponfräscha 16-17-åringar satt där. Jag fick en lust att både smälla till dem och krama dem.

I morgon skall jag ta med iPoden. Såna här resor är för upprörande.