Nypensionerade kantor Olav skall avfiras på söndag och jag har fått uppdraget att inköpa lämpligt gratulationskort och förse det med en personlig text. Inhandlade ett raffigt 18-årskort – men insåg sedan att det var bäst att jag försäkrade mig om att det verkligen var 18 år han lett vår kyrkokör. Fram med dagboken för 1994, alltså, där finns ju allt nedtecknat, stort som smått.

Jodå där finns anteckningen en onsdag i början av oktober :”Jag var i dag på min första körövning. Få se om jag kan hänga med, det sjungs ju efter noter, bevars”.

Finemang, kortet duger alltså! Men sen började jag läsa vad annat jag antecknat denna höst 1994 – som dagboken  i komprimerad form återkallade i mitt minne.

Jag tycker alltså det var som i går – inte speciellt länge sen jag började sjunga – visserligen har vi ju gjort massor av saker med kören, men det känns ändå inte så fjärran. Vad som däremot känns avlägset är mina andra notationer om livsituationen 1994.

Jag var fyllda 40 år (!!!??) den sommaren. Vi gick igenom en exceptionellt tung tid i min mammas (kan man nästan säga livslånga, odiagnosticerade) sjukdomstillstånd. Jag besökte Dals sjukhus varje dag efter jobbet. På hemmafronten skedde emellertid också glädjande ting: dottern E,  14 år,  valdes till ordförande i elevkårens styrelse, hade 9,1 i medeltal på julbetyget och inledde skriftskolgången.

Syskonbarnen J och K pott-tränades framgångsrikt i mycket låg ålder, antecknar en imponerad moster.

Det förrättades församlingsval och jag blev f.f.g. invald i församlingsrådet.

Och Estonia sjönk – i dag på dagen för 18 år sedan. ”Våra guldstunder på båtarna är nu i ett nytt ljus” skrev jag – och sant nog, sjöresorna har aldrig blivit helt ”som förr”. Olyckan är av sorten ”var var du när det och det hände”. Jag minns precis att jag stod moltyst med kollegerna i arkivets bibliotek och följde situationen på TV. Det hela var gastkramande – och än värre när vi insåg att svenska kolleger varit med ombord.

Några veckor senare läser jag ”Finland sa nu ja till EU”.

Att allt detta timat minns jag ju , men inte att det skedde samma höst, under samma korta månader före jul. En annan värld, en annan tid, en mormor var då mor och moster och dotter – med i en virvel av ansvar och åligganden.

En enda sak är sig lik – att jag sjöng i kyrkokören. Att det blev allhelgona och advent och julsångskonserter och vi sjöng och sjöng. Också en estnisk sång sjöng vi den hösten ”Livet är som havet, som ett stormigt hav”. Det är en sång som liksom går både i dur och moll. Den sången har jag alltid älskat. Och hur det än går i detta livet – måtte jag få sjunga – att sjunga är nödvändigt.

Annonser