Vilodagen till ära skall jag åter en gång ta upp ett av mina älsklingsteman, kyrkan. Kyrkan dyker ju i dag mest upp i braskande rubriker av den typ som mötte läsarna av Hufvudstadsbladet i går. Det talas om konflikter och bråk, om inkompetenta kyrkoherdar, missnöjda församlingsråd och handfallna biskopar – man utmålar ett träsk av illa manövrerad verksamhet.

Det är förfärligt svårt att vara präst i dag har jag insett. Och jag tänker inte kasta nån sten, nej förbjude mig. Men kyrkan har en gång för alla krockat med vardagsverkligheten, kanske mer än nånsin i sin historia. Nu krävs nya tag – och dem måste vi alla stå för, präst som lekman. Likgiltigheten är nämligen vår största fiende.

Häromveckan deltog jag i den undersökning Helsingforsbiskopen Irja Askola introducerat – ”Önskekyrkan” hette den. Där fick alla fritt formulera sina tankar kring hur kyrkan kunde bli en viktig plats för var och en. 2090 personer svarade, sannolikt var de flesta redan involverade i verksamheten – men det gör ju inte svaren sämre.

Jag tror att det viktigaste punkterna kan undertecknas av en bred majoritet helsingforsare. Svararna ville inte att kyrkan skall tvinga och truga på en läran, utan snarare finnas närvarande i vardagen, stöda och uppmuntra. Att kyrkan har öppna dörrar, att man här kan hitta någon som hör på en, som hjälper, som man vet är där när livet blir jobbigt.

Kyrkan skall helt enkelt (ja, enkelt är det inte) med sina handlingar avspegla hurudan himlarnas Herre är, utan att använda jobbiga ord, kristna klichéer  och allmän ”sionssvada”. Att många goda tankar därtill grusas av den syndigt mastiga byråkratin kan man inte heller glömma.

Vi arbetar för nåd och rättvisa, summerar biskop Irja. Det är inte många i dagens värld som gör det – här finns en nisch.

Ytterligare kommentarer i ärendet kunde sändas till adressen http://www.klagomuren.fi. Jag antar att webbplatsen fått sitt namn enligt arten av de meddelanden som adresseras dit. Klagandets och marrandets tid är dock förbi. Nu får vi som ser kyrkan vara angelägen kavla upp ärmarna tillsammans  – för nåd och rättvisa.