Rätta kvällen för Halloween

Märkte just att det i dag är rätta kvällen för Halloween, den sista oktober, All Hallowes Eve, kvällen före All Saints Day. Hos oss firas ju Allhelgonadagen på lördag vilket har råddat till festmönstret för den som verkligen vill högtidliggöra den importerade helgen.

Halloween är festen traditionsvetarna inte trodde skulle kunna slå igenom i Norden. Av innovationsfesterna anade man att Alla hjärtans dag skulle ha en chans också hos oss, men Halloween – aldrig på tiden! Vi har ju en allvarstyngd traditionsdominant i Allhelgona och barnen får sitt lystmäte på utklädning vid påskhäxtiderna. Nej, det var mot alla festens och logikens lagar och regler.

Nå, 1990 hade den svenska barntidningen Kamratposten dundrat på rejält om hur kul Halloween är, och en av dem som beslöt sig pröva på var tioåriga dottern E. Hon ställde till med så ett regelrätt Halloween-födelsedagskalas det gick på den tiden – det fanns ju inte så mycket rekvisita att köpa, men vi gjorde vårt bästa – jag tror vi var ganska tidiga med detta. Jag bredde blodiga handen-smörgåsar och vi hade en stor bild av en pumpa på ytterdörren.

Sen tog införandet av seden en paus – först 1997 var tiden mogen för en mera total introduktion av festen i vårt land. Nu rullar det på i olika former, mer eller mindre aktivt. Som folklorist har jag intresserat följt med innovationsförloppet, samlat information, kollat reportagen i lokaltidningarna, själv skrivit artiklar, hållit föredrag och yttrat mig i medierna. Stundom går tidningsdebatten het, religiösa grupper, dagispersonal och föräldrar har starka åsikter om firandets lämplighet.

Jag kan dels hålla med den rikssvenska etnologen Jonas Frykman som har betecknat festen som en bönhörelse i handelsmännens kommerstomma höst. Han har emellertid också sett på seden som ett exempel på infantiliseringen av festerna här hos oss – ute i världen är ju inte Halloween bara en harmlös barnkarneval, den har mångfacetterade sidor – också mörka sådana.

Nåja, nu skriver vi 2012 och två nya fröknar i familjen har upptäckt firandet. T och S har lusläst leksakshandlarnas Halloweenkataloger och fått sin mor – den tidiga pionjären på området – att sy kostymer, ordna kalas med röda dukar och kandelabrar och t.o.m. följa med på en liten Bus eller Godis- runda på egnahusområdet.

Men frågan är – vilken kväll skall man gå? I kväll är det mitt i veckan-afton – ingen tänker här ännu på Allhelgona-afton. På själva Allhelgonadagen finns det folk som tycker ett kringvandrande utklätt stojande barnfölje sitter illa. Följden blir en utsträckt halloweenperiod då det varje kväll kan bultas på dörren med den uppfodrande frågan ”bus eller godis” -”karkki tai kepponen”. Det gäller alltså att ha godiskorgen redo. Innovationsfester kräver innovativa tag av festarna!

Fixa och experimentera

Barnbarnens helgbesök gjorde mig igen uppmärksam på hur otrolig barndomen är! Vilken vetgirighet, vilken aktivitetslusta, vilken osinlig uppfinningsrikedom och påhittighet. Så mycket skratt och skoj, så många frågor, så många egna funderingar och teorier.

Det är på en gång uppfriskande och utmanande. Och jag tror att detta aktivitetsfyrverkeri accelereras när man har allt ljus riktat på sig vid ett besök hos mommo och mofa. Det är omöjligt att föräldrar efter en arbetsdag kan bemöta och bejaka all denna energi – det minns jag ju själv. Därför är det härligt att ha några weekenddagar nu och då när man hinner hitta på i lugn och ro.

Denna weekend hade mofa överträffat sig själv. Han ledde målandet av masker som täcktes med i mörkret lysande färg. Han kokade rödkål och flickorna hällde i olika vätskor, vinäger och diskmedel – vätskorna växlade färg i enlighet med surhetsgraden (antar jag som hade 6 i kemi i skolan). Han rabblade än en gång upp namnen på alla fiskar och havsdjur vi mötte på Sea life akvariet.

Jag bidrog med att på fröken T:s anmodan berätta vad ikonerna på vardagsrumsväggen föreställer. De urkristna teologerna vid kyrkomötena i Nicea och Konstantinopel kan inte ha tvinnat ihop mer invecklade frågor än T ställde mig.

Sen tittade vi på ett avsnitt av Fixa rummet på SVT-play. Inredningsprogrammet där barnen själv får fundera ut och förverkliga en ny inredning i sitt rum (assisterade av en kunnig designer-hantverkare) är oslagbart. Undra på att T och S (och många andra barn med dem) älskar att se på det programmet. Här bevisas nämligen vecka efter vecka att barn kan och barn har idéer. Det är ett program med stor respekt för barndomens otrolighet!

Sjung och lek

Ett litet lördagsinlägg i all stillsamhet. Vi har en intensiv helg. Dottern med make firar 5-årsbröllopsdag med resa till Stockholm och fröknarna T och S gästar oss. Allt följer hävdvunna regler, med undantaget att mommo måste gå en stund på körövning på morgonen. Allhelgona och advent nalkas, sångens tider. Jag hann med allhelgonabiten, stillsamma sånger till tröst och stämning vid parentationsgudstjänsten, de tända ljusens högtid.
Sen åkte jag hem till gänget. Där stundade teaterföreställning. Primadonnan S skulle ge en stor föreställning (den hette ”Spöket som inte hade nån halloweenkostym”)på sin hemgjorda teaterscen. Två vilda damer Lola och Lucia (T och jag) satt i salongen och under pausen serverades den i hela Europa kända kocken Ekrems korvsoppa. Det var halsbrytande roligt på båda sidor ridån, men understundom kivades primadonnan och fröken Lola.
Nu varvar gänget ner med barnkanalen och rågade popcornsskålar.
Och jag tänker att en dag då man både får sjunga och leka, det är en riktigt bra dag!

Turista på bokmässan

Bokmässan i Helsingfors satte igång i dag. Det betyder att min arbetsplats är ganska tyst några dagar. De som inte tjänstgör i Svenska litteratursällskapets mässavdelning får nämligen 4 gratisbiljetter och det är fritt fram att förflytta sig till mässan m.e.m. permanent. Jag tassade dit genast när dörrarna öppnades i morse.

Bokmässa, ja mest. I Helsingfors har man emellertid kombinerat böckerna med en år för år större mat- och vinavdelning. Perfekt, egentligen, allt det bästa livet har att erbjuda på ett och samma ställe. Och vilken turistresa man kan göra till priset av en mässbiljett! Högst varierande produkter saluförs: en stor avdelning erbjuder tiotals olika cheddarostar och fudge-godis straight from Britain. Man har rullat in enorma Parmesanostar som den italienska försäljarskaran serverar smakprov från, karelska bagerier saluför ett rikt sortiment piroger med exotiska namn sida vid sida med eleganta franska kex-fabrikörers bakverk, det finns berg av korvar från olika håll i Europa … Man blir garanterat mätt bara av en provsmakningsrunda, men dottern (som gjorde inslag för morgonradion) och jag lunchade raskt på sushi – man kunde också ha valt grekiskt, eller kanske smaskat i sig en skiva kalakukko suoraan Kuopiosta.

Efter ett besök på matmässan är man väl skickad att tackla det egentliga temat: böckerna. Oändliga mängder författare presenterar sina verk vid mindre och större scener – och jag tyckte nästan alla verkade ha ett trevligt antal åhörare redan på morgonen. Jag är väldigt känslig för det där, och alltid redo att slå mig ner om någon talare verkar ha lite knaper publik.

Som jag redan nämnt i denna spalt minns jag alltid hur det var då jag presenterade en bok på Göteborgs bokmässa och 3 män  satt i publiken: maken, förlagschefen och en liten gubbe som snart avlägsnade sig. Hemskt var det. Mitt andra talarminne från Göteborg är inte bättre. Jag hade placerats i en sal invid det utrymme där succéskribenten Owe Wikström framträdde. Gissa vart folkströmmen vek in … Så jag önskar alla talare många och engagerade åhörare!

Förmiddagen var lugn och trivsam, man träffade som vanligt många bekanta – vi finlandssvenskar snurrar ju mest runt i ett rätt litet område där de finlandssvenska publicisterna och förlagen håller till. Mässan är därmed också en familjär upplevelse.

För att vara en minoritet på 300 000 ger vi finlandssvenskar nog ut vansinnigt mycket böcker. Själv tassade jag tillbaka till jobbet för att fortsätta knoget med några verk jag hoppas kunna saluföra på kommande bokmässor vad det lider.

När jag vandrade hem såg jag författaren och professorn Lars Huldén slå sig ner på en stol vid Totti-scenen. Det var nonstop sagostund på gång och författarkollegan Irmelin Sandman-Lilius läste ur sin produktion. Det såg mysigt ut!

En vilsam turistresa till kulturella och kulinariska upplevelser, alltså. Men i helgen ökar tempot, det blir trångt kring mässborden och Knausgård dyker upp på arenorna. Då stannar denna gumma hemma.

Benjamin, Rasmus, Paul och resten av familjen

Vi är många som reagerat. I Facebook, i bloggar, i chatten med författaren Jonas Gardell. Vi har sett tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” och vi kommer inte loss. Och det är riktigt bra.

Jag hade ju hört om böckerna-serien, men lyckats glömma. Att Gardell äntligen skrivit om 1980-talets Aids-tider, om de unga männen som frosten tog (Gardells ord), om kärleken, vänskapen, om döden och om vem som egentligen hör till ens familj.

Som tur påminde dottern. Första avsnittet såg jag andlöst fastklistrad vid iPadens lilla ruta med SVT-Play, koncentrerad och rörd, berörd, upprörd. Som många andra levde jag med som gällde handlingen mina egna bröder eller söner som gick igenom ett kort, intensivt livslopp med ett fruktansvärt drastiskt brått slut.

Och jag tänker förvirrat många och ofokuserade saker:

– att jag hoppas jag aldrig i någon situation skall reagera analogt med Rasmus föräldrar som förbjöd hans älskade rätten att delta i begravningen eller skriva under dödsannonsen.

– att jag är så himla glad över att världen nåtts av Regnbågsrörelsen – åtminstone i någon mån – men inte alls tillräckligt.

– att jag slås av att det är så kort tid sedan allt det i filmen timade hände – jag var själv småbarnsmamma då

– att det är ännu kortare tid sedan en person i mitt församlingsråd drämde till med uttrycket ”horor, homosexuella och annat skitpack”. Hur jag skrek i rådet den gången. Han är läkare, må vara anonym i denna spalt.

– hur jag genast första dagen jag träffade en av klasskamraterna i flickskolan märkte att en av oss var skapt annorlunda. Jag understryker skapt annorlunda. Och sedan dess inte har förstått att det finns hemska reformrörelser som försätter folk i psykisk förvirring och kräver att de skall låta sig förändras till något de aldrig blivit skapta till. Att det ofta är kristna – men också sekulära personer som tycker de vet hur det skall vara.

– att det där med familj är en väldigt viktig sak. Men att familjen kan se ut hur som helst. Familjen håller ihop och ger varandra styrka och glädje.

– och så hoppas jag kommande generationer inte behöver Regnbågsmarscher. Att dom är överflödiga. Att ingenting mer behöver påpekas. Att vi alla får vara skapade som vi är. ”Jag tycker att alla borde få gifta sig med sin bästa vän”, konstaterade barnbarnet T häromdagen. Då hade vi pratat om äktenskap och genus och familjer med olika sammansättningar. Och vem som kunde vara bäst att få dela livet med.

T hade rätt som vanligt.

Ditt timglas är nu fullt

Tittade just på TV-programmet med ”Magnus och Petski” som i sin nya serie  tacklar olika ”Sanningar”. Nu stod ”sanningen om att dö i Finland” i tur. Skrämmer döden? , var det centrala frågan, och summeringen blev att det som skrämmer mera än själva döden är det faktum att människor inte vill fundera på döden eller ens tala om den.

Det där märker jag t.ex. när jag talar om att jag hör till Finska dödsforskarsällskapet, en förening där forskare från olika discipliner samlas för att diskutera det ofrånkomliga fenomenet döden, dess kulturhistoria, dess vårdhistoria, ja alla dessa aspekter. När det blir tal om detta sällskap fnissar några personer till – andra ruskar på sig och pustar ”usch vad obehagligt”. Sällskapets funktion känns inte angenäm, helt enkelt.

I dagens TV-program deltog en terminalvårdare, en döende arkitekt, en kvinna som vårdat sin döende far i hemmet och en läkare. Det var sakligt och informativt och positivt, men jag gladde mig speciellt åt att de två programledarna tillät sig att prata på lite hysteriskt – för visst skall temat tillåta en viss hysteri – det är ju de mest grundläggande ting man pejlar, ämnen där var och en är väldigt kort i rocken, både fundersam, rädd – och ja, lite hysterisk.

Det finns en Woody Allen-film – ”Everbody says I love you”, där en äldre familjemedlem dör och alla närstående börjar kläcka snusförnuftiga aforismer. ”Death makes us all philosophers”, kommenterar Woody  som ju själv har en rätt hysterisk livsattityd.

Jag har märkt att jag nuförtiden ofta reserverar mig när jag pratar, jag säger saker som  ”nästa sommar (om jag lever och har hälsan)”, eller yttrar plattityder som ”man vet vad man har just bara denna stund, inte en sekund längre”. Jag minns att farfar fnysande konstaterade att alla farmors historier slutade på begravningsplatsen. Det hör säkert till åldern, denna medvetenhet om livets förgänglighet.

Detta tema kunde man ju dilla om till döddagar – men jag vill avsluta med att relatera att Magnus och Petskis program gav mig svar på en fråga – varför min kära moster dog just då jag mitt i vakandet vid hennes dödsbädd tog en kort lunchpaus. Det lär vara mycket vanligt att den döende passar på att vandra vidare just då vakten vid bädden avlägsnar sig en stund, berättade nämligen terminalvårdaren. Man sneakar liksom iväg när den andra inte mera med sin engagerade närvaro  sitter och (med allt våld) håller en kvar i detta liv. Jag har alltid funderat över att moster slank iväg över gränsen just då jag lämnade vaktposten. Det var både intressant och trösterikt att höra att det var – vanligt.

Konst, krubb och röda rosor

Återkommen från den lilla turistresan till landets forna huvudstad summerar jag intrycken. Resan fyllde i sin korthet alla önskemål jag har på en liten semestertripp. Teaterbesöket har jag redan relaterat. Det föregicks av en superb middag på renoverade Åbo-pärlan Pinella. Det åts tre rätter med tillhörande drycker – och rätterna såg ut som de ska på fina restauranger nuförtiden. Först åts ”anklevermousse med äppelsorbet och brioche”

följd av ”stekt röding med örtpotatis och flodkräfthollandaise”.

Sist blev valet för mig ”vitchoklad brulee med havtornssorbet och vaniljcrumble”.

Ja ni ser, som små konstverk är portionerna, inbjuder till att först äta med ögonen – och fotografera. Varje rätt är komponerad med en massa små konstnärligt utformade klickar av allehanda smaker, när du kör ner gaffeln eller skeden i dem upplöses elegansen och flyter snart ihop till en enda röra. God, men av förgången skönhet. Så skall mat vara i dag. Men väl hemma kastade jag mig över några rejäla rågbrödsmackor med stora stycken brödost på. Det är i kontrasterna matglädjen lever.

Också själen fick sin näring. På konstmuseet visades konstmecenatsläkten Serlachius fantastiska samlingar, bl.a. en gammal favorit, Gunnar Berndtsons härliga ”Konstkännare i Louvre” nedan. Ingen kan måla siden som denna konstnär, vilket skimmer över den rosa ändalykten till höger!

Och sen blev det Botaniska trädgården. Där fotograferade jag sommarens sista ros. Nu är vintern i antågande, och väl så.

The Age of Aquarius

Såg då Hair på Åbo svenska teater. Och som jag skrattade och som jag grät. Ensemblen var underbar – en fröjd att se och höra. Men jag undrar vad stycket ger en publik utan rötter då det begav sig. En rad härliga melodier. Och mycket mer hoppas jag verkligen.
Ty detta är förutom en nostalgitripp utan like en påminnelse om det som är det viktigaste i livet.
Jag minns hur jag stod och hängde 1969 på Svenska teaterns översta balkong när Hair gavs i huvudstaden och jag var en ung hemgjord hippie. Hur berörd jag blev och hur jag längtade ut i en värld där det hände. London först – men hippierörelsens USA mest.
Jag vet inte hur mycket jag hörde av tidens stora talare J.F. Kennedy och Martin Luther King konkret. Men jag visste att det fanns folk som hade drömmar om fred och jämlikhet. Och jag grät när de drömmarna sköts ihjäl.
I dag grät jag också. För den gångna ungdomen, för att varje generation har drömmar om en bättre värld , för att mycket blivit bättre sen 1969 – vi har ju vår kära Obama i Vita huset bl.a – Gud give en period till. Jag grät för sånger jag kom ihåg ord för ord och takt för takt, jag grät för att så många i min ålder satt och klappade takten, ja jag vet inte varför jag grät. Det var glädje och sorg i en salig röra.
Så far till Åbo kära vänner, det behöver alla, både vi som var med när det begav sig och vi som är med när det händer.

Tid för högläsning

Maken och jag kör bil mot Åbo i regnrusket.Jag har med mig nya Kyrkpressen och får för mig att läsa högt några av artiklarna. Hum säger maken, men sitter snart koncentrerad.
Vi får insyn i kantor Markus Malmgrens tankar om kyrkans vara och inte förbliva. Vi hör vad som sägs om kristen yoga – med expertord uttryckt. Och vi läser chefredaktör Mays fina ledare där hon lyfter fram president Saulis och drottning Silvias kampanjer för barn och ungdomar.
Var det inte fina artiklar, frågar jag maken som måste instämma.
Högläsningen gjorde att man ännu bättre koncentrerade sig på texten och vad den förmedlade.
Jag slår ett slag för detta traditionella sätt att dela läsandet – i dagens värld måste man kanske vara avskild från en pockande vardag för att få till en lämplig situation för det. Som resan i en liten Fiat Punto på väg mot Åbo med regnet piskande mot vindrutan

Skolfarfar och företagsmormor

I morgonradion intervjuades häromdagen skolfarfar Sixten. En dag i veckan är han tillhanda i skolmiljön, agerar som han uttryckte det ”medfostrare i skolan”. ”Jag har ju ingen  större funktion”, sa Sixten anspråkslöst, ”jag är bara där för barnen”. Det är funktion som heter duga, och minsann fick inslaget också en massa positiva kommentarer på morgonradions Facebooksida. Många kände skolfarfar, eller nån annan av de 200 skolfar-/morföräldrarna i Svenskfinland – och alla älskade dem.

Barnen framförallt var stornöjda. ”De tar emot mig med applåder”, sa Sixten blygt, och berättade att han verkligen anförtros en massa berättelser och hemligheter – han har ju tystnadsplikt i likhet med lärarna. Denne man var ingen gnatig ”allt var bättre förr”-gubbe. Nej, enligt Sixten var barnen i dag kunnigare än någonsin – och underbart roliga att umgås med. Det var därför han valt jobbet – för lön fick han ju inte, bara mat – men som  bonus struktur i pensionärslivet, arbetskamrater, en känsla av att göra nytta.

Sådana medfostrare är guld värda, det förstår var och en. Jag har ibland funderat över om det vore något för mig den dag jag äntligen blir pensionär – och hoppeligen har hälsa och kraft. Jag har ju alltid gillat att fältarbeta bland barn i mitt yrkesliv, låta dem prata förtroligt och öppet – och naturligtvis vara värdig den visade tilliten. Jag minns en rolig fältvecka i Bergö lågstadium då jag fick många unga vänner och min världsbild vidgades en hel del.

I morgonradion nämnde journalisten – ja det är ju min egen dotter förresten – att det i dag också finns företags-far- och morföräldrar. Googlade upp ordet och stötte på en platsannons där man sökte en sådan till ett bygg- och inredningsföretag (i Sverige). Vad skulle denna person göra? Konkret baka bullar och koka kaffe, sköta om huset, blommorna och trädgården, hjälpa till vid olika evenemang. Värvet (som skulle skötas några dagar i veckan) kunde utgöra ”en spännande kontrast till ett avslappnat pensionärsliv”, som annonsen uttryckte det.

Servitris,  städerska och gårdskarl alltså, småsysslor för undantagsgubbar och – gummor? Knappast, för kvalifikationerna man sökte var: ”livserfarenhet från ett spännande liv, livsglädje, sinne för ordning och reda”. Sysslorna var alltså egentligen bara en uttrycksform för något mer: en närvaro, ett stöd, en trivselfaktor, en trygghet. Ja – denna person skulle förövrigt få ”lön enligt överenskommelse”.

Det här är spännande – inte därför att man till varje pris skall sätta gamylerna i verksamhet, utan för att det varslar om ett mjukare stråk i det hårda arbets-, och skollivet. Att nya värderingar är i luften. Att man söker kunskap och kompetens också i äldre förpackning. Jag tror jag applåderar lite – som farfar Sixtens skolelever!