Som ett barn av 60-talet var mina kanaler ut i världsverkligheten rätt begränsade. Inte fanns det mycket att se på TV, inte var förmedlingen av nyheter eller vardagsförhållanden i andra länder särskilt utvecklad. Men ett sätt att kontakta världen utanför Finland fanns – brevvännerna. Jag hade en hel drös i tonåren. De svenska kom via en spalt i Hemmets veckotidning där jag lade in en annons, de utomnordiska kom nån väg jag glömt.
Jag hade tidvis en så stor korrespondens att det väckte uppmärksamhet – särskilt vid den samfällda postutdelningen i Bovik, Emsalö under sommarlovsmånaderna. Brev från hela världen damp ner semesteridyllen – och jag plitade svar dagarna långa.
Det är några jag minns bäst. Eva (från en ort vid namn Smålandsstenar) var min första brevvän. Sen hade vi Karin från Huddinge och Åsa från Sundsvall. Jag ser deras handstilar framför mig. De små fotoautomatsbilderna det var sed för brevvänner att utbyta har jag limmat in i ett speciellt album.
Besläktade själar var flickorna alla – i brevform. Verkligheten var däremot svårare att möta. När jag under min första Stockholmsresa hade stämt träff med Karin på varuhuset PUB vågade jag inte ge mig till känna då jag såg henne stå där – porträttlik, men ack så lång, rank – och rikssvensk! Det var stor skillnad på den tiden, otrendiga tjocka finska jag smög bort … När Åsa åter berättade att hon snusade hajade jag också till – det kändes främmande. Men det mesta i vår flickverklighet var snarlikt.
Skulle gärna leta upp töserna i dag – kanske rentav träffa dem – men med (flick)namn som Andersson, Eriksson och Lennartsson är de omöjliga att hitta på nätet. Och jag hette ju Lindholm så jag är också omöjlig att spåra.
Av mina mer exotiska vänner minns jag jugoslaviska Marina (som hade avundsvärt många pojkvänner – fotobevis översändes), Enamul från Bangladesh (den seriösa gossen med den otroligt jämna handstilen) som efter en större översvämningskatastrof i trakten aldrig mer hörde av sig, och Wagner Jose från Brasilien (som var så stilig på konterfejet han översände att jag satte mig i förskräckelsen då jag öppnade brevet). Han var enormt förmögen, minns jag.
Små bitar av verkligheten i andra länder gav de, i mycket var livet helt likadant, i annat överraskande. Brevvännerna gav mig bestämt en vidare syn på världen och mänskligheten som en enhet.
Det kändes på medelålderns höst naturligt att gå in i Facebook och kontakta världen denna väg. Facebookvärlden är mer snuttifierad – men samtidigt betydligt mer konkret än den forna brevvänsvärlden. E-mail korrespondens är ju åter behändig och snabb, men hemskt atmosfärslös. För inget kommer ju någonsin att slå de prasslande kuverten med handskrivna adresser, exotiska frimärken och obskyra poststämplar – och ljudet när de droppade in i postluckan. Det var världen som gav sig till känna i flickrummet. I mycket konkret form.
Carola Ekrem 