I morgonradion intervjuades häromdagen skolfarfar Sixten. En dag i veckan är han tillhanda i skolmiljön, agerar som han uttryckte det ”medfostrare i skolan”. ”Jag har ju ingen  större funktion”, sa Sixten anspråkslöst, ”jag är bara där för barnen”. Det är funktion som heter duga, och minsann fick inslaget också en massa positiva kommentarer på morgonradions Facebooksida. Många kände skolfarfar, eller nån annan av de 200 skolfar-/morföräldrarna i Svenskfinland – och alla älskade dem.

Barnen framförallt var stornöjda. ”De tar emot mig med applåder”, sa Sixten blygt, och berättade att han verkligen anförtros en massa berättelser och hemligheter – han har ju tystnadsplikt i likhet med lärarna. Denne man var ingen gnatig ”allt var bättre förr”-gubbe. Nej, enligt Sixten var barnen i dag kunnigare än någonsin – och underbart roliga att umgås med. Det var därför han valt jobbet – för lön fick han ju inte, bara mat – men som  bonus struktur i pensionärslivet, arbetskamrater, en känsla av att göra nytta.

Sådana medfostrare är guld värda, det förstår var och en. Jag har ibland funderat över om det vore något för mig den dag jag äntligen blir pensionär – och hoppeligen har hälsa och kraft. Jag har ju alltid gillat att fältarbeta bland barn i mitt yrkesliv, låta dem prata förtroligt och öppet – och naturligtvis vara värdig den visade tilliten. Jag minns en rolig fältvecka i Bergö lågstadium då jag fick många unga vänner och min världsbild vidgades en hel del.

I morgonradion nämnde journalisten – ja det är ju min egen dotter förresten – att det i dag också finns företags-far- och morföräldrar. Googlade upp ordet och stötte på en platsannons där man sökte en sådan till ett bygg- och inredningsföretag (i Sverige). Vad skulle denna person göra? Konkret baka bullar och koka kaffe, sköta om huset, blommorna och trädgården, hjälpa till vid olika evenemang. Värvet (som skulle skötas några dagar i veckan) kunde utgöra ”en spännande kontrast till ett avslappnat pensionärsliv”, som annonsen uttryckte det.

Servitris,  städerska och gårdskarl alltså, småsysslor för undantagsgubbar och – gummor? Knappast, för kvalifikationerna man sökte var: ”livserfarenhet från ett spännande liv, livsglädje, sinne för ordning och reda”. Sysslorna var alltså egentligen bara en uttrycksform för något mer: en närvaro, ett stöd, en trivselfaktor, en trygghet. Ja – denna person skulle förövrigt få ”lön enligt överenskommelse”.

Det här är spännande – inte därför att man till varje pris skall sätta gamylerna i verksamhet, utan för att det varslar om ett mjukare stråk i det hårda arbets-, och skollivet. Att nya värderingar är i luften. Att man söker kunskap och kompetens också i äldre förpackning. Jag tror jag applåderar lite – som farfar Sixtens skolelever!

Annonser