Alkoholfri

Tandläkarkontrollen denna höst ledde  till rotfyllning, och mångåriga, smådramatiska tandläkaren Sirkku utbrast efter avslutat borrningsarbete: ”och nu ska jag skriva ut antibiotika så det räcker till att ta livet av allt mindre än ekorrar”. Två sorter fick jag – och båda är belagda med absolut alkoholförbud.

Mitt i glöggsäsongen skall det alltså levas nyktert, och detta sakernas tillstånd har fått mig att fundera över mitt förhållande till de starka dryckerna. Jag har kommit till att de har en central plats i mitt liv. Kanske lite väl central, till och med. En söndagsmiddag skall ackompanjeras av alla sorters snapsar och dessertviner, onsdag kväll får man sig några glas rödvin, det är inskrivet i agendan, liksom också ett glas när livets känns tradigt eller när något bör firas.

Drinkar hela vägen är det. För många drinkar, för många ursäkter att hälla upp. Aldrig har jag som dessa dagar märkt hur mycket alkoholreklam det finns. Hur tidningarna rinner över av adventsglögg och julöl. Hur svårt det är att hitta alkoholfria alternativ som smakar något. Hur hela sällskapslivet är centrerat kring de procentstinna dryckerna.

Hur denna vår värld måste vara ett helvete för den som inte klarar av måtta i konsumtionen. Jag börjar låta som de gamla godtemplarna i släkten – fast det är ju maken som har gemensam genetik med dem.

En tankeväckare är denna period av avhållsamhet i alla fall. Som ju med allra största lämplighet infaller just inför julfastan.

Annonser

Förbön och kreationism

Ikväll är jag riktigt ledsen och besviken och beklämd. Är nyss hemkommen från församlingens förbönskväll där jag deltog i lovsångsgruppen.
Förbön är mirakulöst och oförklarligt, en nåd och en stor tröst för den som är är i nöd och inte vet vart man sig i världen skall vända.

Jag har alltid tyckt det är fint att min hemförsamling har en levande tvåspråkig förbönsverksamhet.
Varifrån mycket välsignande hörts.

Ofta storpratar kyrkan ju sönder sitt budskap, i kväll talades det fullkomligt i kras. Kvällens talare var en känd kreationist, läkare till professionen. Jag har ju vetat att han regelbundet framträder vid kvällarna, men på något sätt hoppats att han skulle låta bli att plocka fram sina – ja just det förhatliga förädlade schimpanser i detta sammanhang. Huvudpunkten i anförandet blev inte att glädjas över Guds märkliga handlingar utan att gå åt det faktum att vetenskaplig naturvetenskap undervisas i skolorna.

Han drev alltså kallt sin egen agenda denna afton – en kväll då skaror i nöd samlats för att höra tröstens ord.

Jag vet inte hur det kan vara möjligt att min församling anlitar denna man som förkunnare.
Men jag börjar undra om jag vill betala skatt till en kyrka som agerar i dessa tecken.

Ute bland folk

Till mitt jobb som arkivarbetare vid Svenska litteratursällskapets i Finland folkkultursarkiv (det ni!) hör att understundom ge mig ut för att sprida det glada budskapet om en sådan inrättning existens.
I går var jag igen ute bland folk(et). Ett hembygdssamfund hade bett mig komma och berätta om vad vi sysslar med i hufvudstadens kulturinstitution.

När jag är ute i sådana uppdrag tänker jag alltid på Merete Mazzarella som skrivit så insiktsfullt om hur dylika uppdrag kan utfalla. Det kan gå så att bara mamma och en till lyssnar till vad man rest vida för att förmedla. Också igår fick jag skälvan – jag skulle framträda efter att föreningen haft sitt möte och inmundigat lunch. Allt var försenat – och då jag äntligen skulle upp i katedern hördes många rop av typen: ”Gösta drick kaffe fort nu, så vi hinner till bussen”.

Lyssnarskaran halverades – men jag kunde konstatera att de som dröjde sig kvar var en publik i toppklass. Jag inspirerades – och fick som tack en uppmärksam engagerad respons. Efter förrättat värv nalkades mig en hord härliga kulturkvinnor. Karlarna nickade lite och tog för sig av materialet jag hade med mig. Men kvinnorna: de tipsade om fina lokala traditionssamlingar jag kunde ha nytta av. De ville veta hur de kunde använda folkloristik och etnologi vid insamling på pensionärsboendena där de arbetade. De frågade om jag ville att de skulle inlämna det ena och det andra till mitt arkiv – och jag kunde bara ropa ja, ja, ja!

Till sist kunde jag högt konstatera att det allt var bra att jag kommit i kontakt med alla vid detta möte. Dessutom överlämnade de en bukett rosor som till allas förtjusning fullkomligt matchade min orangea outfit för dagen.

Det kallar jag en bra arbetsdag – som folklorist ute bland folket Det är där vi hör hemma!

Kära maken hängde med och tog bilden. Som vanligt var han fullkomligt involverad: föreningens nya ordförande visade sig vara en forn elev …

Gammal!?

Denna höst känner jag att jag definitivt befinner mig på ålderstrappans högersluttande plan. Det kryper på. T.ex tänker jag ofta på moster Edith som alltid gick på med att hon borde få sitt huvud utbytt. Jag ser pointen: ögontrycket skjuter i höjden, tänderna behöver allsköns manipulationer, lite lomhörd blir man vid minsta flunssa.

Och så är det annat – som kanske i och för sig är en god förändring. Jag blir inte lika arg längre. Jag är tacksam över all hjälp jag kan få. När nån rar försäljartös ger mig vänlig service blir jag varm och sådär småpratsam som mamma var i motsvarande situationer. Snart blir jag en av de där – scuse me – tanterna som täpper till alla köer med sin svada.

På jobbet är jag definitivt en av de äldsta, på gott och ont. Mitt perspektiv har förskjutits lite. Jag ser t.ex. klart att förlagsredaktören inte är där för att håna mig utan för att hjälpa mig glamma upp min text till en bestseller. Men jag känner å andra sidan åldersrasismen som ett svart täcke när jag sitter i möte med IT-killarna. Där har jag inte en chans – de ser mig genom ”gamla-gumman glasögonen”. Så är det den 58nde hösten mommo Ekrem hasar sig fram.

Men samtidigt är ju mycket nytt på gång. Jag har gått med i en fräsig damkör. Jag kan ännu tycka det är kul med en glittrig festkaftan – men nuförtiden är det stylisten, dotter E som söker fram den. Jag provar och tassar till kassan. Men jag har tappat shoppinglusten.

Det är underligt detta mellantillstånd på tröskeln till pensionärslivet. Nu börjar jag känna mig så dyster så det är bäst att sluta. Måste vara vintermörkret. För än kan jag ju faktiskt se och höra och gå och stå, det brukar jag tacka Gud fader för i morgonbönen. Egentligen inte illa.

A Night at the Opera

Ikväll är det åter operadags. Om några timmar skall jag slå mig ner på min standardplats i Helsingfors operahus, tredje hyllans andra stolrad, så nära mitten jag fått biljett. Perfekt läge: förmånligt, full koll på salen, orkesterdiket och textapparaten, inget mellantak som förtar ljuden(som på de dyrare platserna längre ner i salen).

I dag är det favoriten Tosca. Den har jag sett flera gånger, t.o.m. en gång i Rom där ju dramat utspelar sig. Jag har i verkligheten  beskådat Sant´Andrea della Valle och Palazzo Farnese där de första akterna utspelar sig. Jag har tittat ner från taket på Castel San Angelo där Tosca tar ett steg ut i evigheten – mer eller mindre klumpigt beroende på uppsättningen.

Jag älskar Tosca. Jag älskar många operor men inte alla. Verdi t.ex. tycker jag är ojämn. Det är trist med Aida där de två örhängena s.g.s. inleder föreställningen. Sen går kören hem – och då finns det risk att jag blundar till.

Men Puccini håller mig alltid klarvaken. Och det blir bubbel i varje paus. Det hör till ceremonierna.

Turligt nog är maken samma andas barn som jag i detta fall! Trevlig kväll på er, nu stänger jag datorn för i afton. My Night at the Opera begins!

Dags att starta julen?

I dag fick jag ett mail med firman Amazons ”Black Friday” erbjudanden. Lät nästan lite hotfullt, men sedan började det ringa en klocka. Vänta nu – Wikipedia, tell me – just det på Black Friday startar ju julhandeln i USA.

Alltså dagen efter Thanksgiving Day som infaller fjärde torsdagen  i november. Då brakar det loss med köpandet och säljandet. Många arbetsgivare (inte handelsmännen dock) lär ge sina  anställda ledigt den dagen för att öka kommersen. Det dystra namnet berättas komma från associationen till att dagen är en riktig mardröm trafikmässigt, eller till att affärerna går från rött (förlust) till svart (vinst) denna dag. Ett försök att ändra namnet till det positivare Big Friday har dock misslyckats. Läs mer i Wikipedia om ni vill – där finns skrönor och sanningar över flera sidor .

Det årliga kriget om när julen skall få starta utkämpas som bäst på olika diskussionsforum i landet. Det finns folk som tänder ljusslingorna i slutet av september, medan andra mår illa om butikerna pyntats en vecka före advent. Varje år utspelar sig denna dispyt som fått karaktären av en jultradition – ett led i firandet.

Hemma hos oss startar julen på Katarinadagen 25.11. Det fastslogs när dottern E med tredjenamnet Katarina var liten. ”På Katarinadagen flyttar tomtarna in i köket” bestämde vi och hängde upp en pappersbonad. Så är det ännu. Och Katarinadagspresenter skall man få – dock inget stort. Nu har lilla S också Katarina som andranamn så traditionen har förstärkts.

En månad av förejulsjulfirande ligger framför en denna dag – då är det enligt min mening dags att skingra mörkret och starta karusellen!

Lördagsmys

Under de nordiska arkivmötesdagarna i helgen talades det bl.a. om fenomenet Fredagsmys – ett av de mera centrala veckoevenemangen i svenska familjer. Jag vet inte om själva namnet är så etablerat i Finland – men själva seden nog känd -att slappa med familjen framför TV:n med god mat och godis. En stund av småritualiserad samvaro, något att längta till hela veckan – ett varmt ord med lyskraft.
När dottern var liten idkade vi nånting man väl kan beteckna som lördagsmys: vi gick på konditori och gottade oss riktigt duktigt – men först fick hon i lugn och ro välja ut en eller några böcker på Akademiska bokhandelns barnavdelning.
I dag tog vi favorit i repris med barnbarnen. Det var många andra som ville mysa i kafeet på Stockmanns vind, men vi fick ett bord. T och S ville ha glass, deras mor en rejäl bakelse, mommo ville ha smarriga små smörgåsar med lite bubbel, mofa hade förätit sig på pizza (som inledde myset för de 4 i sällskapet som inte satt på seminarium på morgonen) och nöjde sig med en flaska Pellegrino.
Sen gick vi till Akademen och T valde ut en bok i serien om Lasse-Majas detektivbyrå, medan S fastnade för en bok om dinosaurier – med klistermärken.
Det var en mysig lördag – och nu följer myslördagskväll. Man mår!

En lysande och lärorik dag

Har firat denna dag i konfererandets tecken – kolleger från hela Norden anlände till mitt arkiv för att diskutera angelägna arbetsangelägenheter, d.v.s. utskickandet av traditionsvetenskapliga frågelistor och alla de problem och möjligheter därmed är förbundet.

Mycket lärorik dag på många vis. Jag lade bl.a. på minnet att:
– aldrig komma med ett provocerande inlägg om jag inte är grundligt insatt i saken
– ligga lågt med diskussionsinlägg om jag föga vet om saken
– behärska min talförhet om det är länge sen jag vetat något om saken
– men i inget skede hålla in med positiva uppbyggande kommentarer

Detta låter lite kryptiskt, kanske men lärdomarna är nyttiga.
Dessutom lade jag på minnet att:
– ingenting livar och förenar som en god måltid i lättsamma informella tecken
– att det är bäst att gå hem då kvällen är som livfullast och gladast.

En god, glad och insiktsfull dag, alltså.
Och så är det ju alltid roligt då ens ålderdomliga svenska uppmärksammas. ”Nu är vinet på kommande”, flöjtade jag åt den rikssvenska bordskavaljeren . Så hade han aldrig uttryckt sig själv, medgav han, men tyckte det lät rysligt trevligt!

Mitt lilla kaos

Ibland ser man i veckotidningarna reportage där kvinnor frågas: vad har du i din handväska? För det mesta är det ju ungefär samma grejer, plånboken, mobiltelefonen, nycklar, en almanacka, spegel och läppstift, näsdukar. Hos mig ser det ut såhär:

Ett enda kaos, och oftast får jag hälla ut alltsammans för att hitta något i det svarta hål som är min handväska (oavsett hur fiffigt denna är uppbyggd med olika fack och avdelningar). Det är lite underligt för jag har ju egentligen en arkivarbetares ordningssamma sinne. Ja, ifråga om allt annat utom handväskan. Det tycks vara omöjligt för mig att lägga tillbaka busskort och nycklar enligt något system, eller att samla kvitton och räkningar. Allt är i en enda röra och i detta fall lär sig den gamla hunden definitivt aldrig sitta.
Detta är f.ö. en källa till eviga gliringar från makens sida. Kvinnor och deras stora väskor – alla dessa prylar – och allt detta krafsande på jakt efter något i väskans djup.
Och jag hävdar alltid detsamma till svar: vem har alltid med sig näsdukar och våtservetter och huvudvärkstabletter t.ex. Sånt varje sällskap i farten har nytta av. Ja inte är det han.
Det är jag – bara jag får krafsa i väskan en stund …

Roligt och oroligt

Veckan fylls av en massa programnummer med dubbla egenskaper. Jag tenderar som vanligt luta åt den pessimistiska tolkningen av det hela:

1. det är trist att min gamla ögonläkare inte tar emot längre, men lugnande att den nya tolkade min glaukom-sjuka ungefär likadant

2. det är roligt att så många anmält sig till vårt seminarium om frågelistor i helgen, men jobbigt att få ihop ett dugligt föredrag som inte skämmer ut ”värdshuset”

3. det är bra att min gamla tandläkare har kommit in i företagstandvårdssystemet, men eländigt att hon hittade mycket skumt i garnityret som måste belysas av en rejäl röntgenbild

4. det är härligt att vi planerar åka till London hela familjen, men det är oroande att fem personer borde vara friska och krya vid den tidpunkten

Ja så där håller det på. Aldrig är livet bara roligt. För det mesta är det otroligt oroligt.