När man sitter hemma och sniffar och hostar hinner man läsa tidningar i ro, det är det goda med höstförkylningar. I veckans Kyrkpressen fanns en tänkvärd kolumn skriven av Senegal-missionären Ann-Katrin Store. Hon funderade över vårt behov av heliga rum, av byggnader där århundraden av böner sitter i väggarna, där det är högt till tak, svalt och stilla, där själen får ro.

På missionsfältet är kyrkorummen enkla och funktionella och här väcks minnet av våra nordiska stora kyrkorum, byggnader tillkomna i en tid då kyrkans plats både i byn och folks medvetande var en annan än i dag.

Kvar står de fysiska byggnaderna i alla fall, som ett minne – och som en påminnelse. Och som en utmaning för kyrkfolket som bör se dessa heliga rum som en potential, inte bara som en källa till oändliga penningbekymmer.

Min egen församling Petrus har av någon anledning blivit helt utan eget kyrkorum. När församlingarna slogs samman här i stan var tanken att man nu kunde omfördela kyrkorummen – och även vi hoppades på en ”egen” kyrka. Så blev det inte, ännu är vi inhysta här och där i andra församlingars heliga rum. Ibland har jag undrat om det är nån djupare mening i denna vår rotlöshet, att den egentligen är symbolisk. Men oftast blir jag bara rasande och besviken  på att kristna församlingar girigt bevakar sina revir och vägrar ge ifrån sig ett enda litet kapell, hur tomma de än i verkligheten står.

Nåja, turligt nog har jag en alldeles egen katedral på vägen till jobbet. Storkyrkan i Helsingfors belägen mitt i vårt äldsta stadscentrum. Fotograferande turister älskar vyn med det vida torget, tsar Alexander och den mäktiga kyrkan som avtecknar sig mot en öppen himmel. Det är andlöst fint, även för den som ser det alla dagar.

Men tidiga turister har ingen chans att beskåda det heliga rummet inifrån. Under jubelåret 2000 var emellertid Storkyrkan öppen dygnet runt. Det utnyttjade jag till fullo. Varje morgon före jobbet tittade jag in, och söp in lite helighet och styrka inför arbetsdagen – just detta år var mycket jobbigt på jobbet s.a.s.. Jag började alltid med att hälsa på de tre stora statyerna som utgör det nyklassiska kyrkorummets nästan enda prydnad. Hej Luther, ropade jag, tjänare Melanchton, god morgon Agricola. Jag var nämligen alltid ensam i kyrkan den tiden på morgonen och på något sätt kändes det artigt att notera de tre reformatorerna.

När år 2001 drog in återinfördes de normala öppethållningstiderna. Egentligen borde ju ingen katedral nånsin vara stängd. Jag tror jag klarade av detta svåra år just tack vare morgonbesöken i det heliga rummet. Men inte kan man ju hålla öppet för en enda liten gumma, det förstår jag.

 

 

 

Annonser