Mitt i augustivärmen minns jag att jag bloggade om november och julväntan. November som jag utnämnt till min favoritmånad – alla dess 30 dagar.

Det jag gillar är ju hur ljusets fest sakta smyger sig in. Först med att proklamera vart det barkar är alltid de brittiska damtidningarna. Novembernumren (som ju publiceras redan i oktober) har julklappsbilagor med förslag på gåvor i alla prisklasser. En särskild avdelning finns för ”stocking-fillers” små presenter för julstrumporna. Eftersom dottern efter många inspirerande resor till det juliga London sytt sådana åt alla familjemedlemmar intresserar också de tipsen.

När vi här i norden firar Domsöndagen en vecka före advent, då ställer man i Anglikanska kyrkan till med Stir-up-Sunday. Namnet kommer från dagens kyrkliga inledningsord, men medan vi sjunger min älskade domsöndagspsalm  med uppmaningen ”Vaknen upp en stämma bjuder”, associerar de engelska hemmen uppmaningen till att ”stir up the christmas puddings”. Denna dag inleds jultidens matlagning med att röra ihop julpuddingarna som ju skall stå och dra sina veckor. Fältslaget julen har därmed inletts.

I vårt festår föregås ju domsöndagen av den suggestiva Uppbrottets söndag – då man läser den tänkvärda texten om de visa och de fåvitska (härliga ord) jungfrurna med sina oljelampor. Allt detta allvar och dunkel bäddar för första advents glittrande glädje och jubel. Jag älskar de tvära kasten i kyrkoåret mest.

När vi kommit till advent då rullar allt för fort och intensivt. Då hinner man inte njuta mer. Det bästa med min jultid är den första julglöggen, den lite för tidigt tända adventsstjärnan, den första julskivan med adventsmusik på CD-spelaren, små ljusglimtar i mörkret. Trettio dagar för det har november – och inte en dag för mycket är det!

Adventsstjärnan i Petrikirche, Hamburg, sparsmakad adventspyntning.

Annonser