På Facebook framspann sig häromkvällen en liten tråd om Lucia-firandet. Skolornas firande har redan startat med dräktprovning och omsider skall ljusbringerskan själv väljas både nationellt och inom varje enskilt lucietåg. Jag blev glad då jag hörde att valet i barnbarnet T:s förskola skall ske genom lottdragning. På Facebook framträdde nämligen vid sidan om sedens vackra sidor också traumatiska minnen hopkopplade med evenemanget.

Nuförtiden hör ju till traditionen att både gossar och flickor – dessutom hela tåget skall kunna träda fram bärande ljuskrona. Ibland i alla fall, fast det vanliga väl ännu är en – kvinnlig – ljusdrottning följd av kvinnliga tärnor och manliga stjärngossar. Men hemska minnen kunde relateras – värst tyckte jag det var med vännen S. som fått stå bakom ett skynke och med klar stämma – på italienska – framföra luciasången medan klassen skönlockigaste tös stod framför skynket ståtande i luciaskruden. En gammal god tids psykologi och pedagogik.

Mina minnen från flickskolan färgas av att vi elever naturligtvis också fick spela byxrollerna i alla sammanhang – jag har således framträtt som kung i sagospelet ”Mårten med förståndet”, agerat Josef i jultablån och i flera repriser iklätt mig stjärngossens struthatt. Att en rultig mörkhårig tjej skulle ha kunnat aspirera på huvudrollen i luciabaletten var så otänkbart att det inte ens kändes traumatiskt.

Dagens luciakandidater i Hufvudstadsbladet testas på betydligt mer än lockar, leende och sångröst. I intervjuerna skall de yttra sig både om åldringsvård och dagismat, om rasism och mobbning – t.o.m svara på en fråga om vad staten borde satsa på för att finländarna skall må bättre. Lucia skall alltså vara både klok, god och besitta en kommunalvalskandidats förmåga att tackla social-politiska spörsmål.

Men sen  frågar man också om de tycker bara flickor skall få vara Lucia. Tydligen är Luciaväsendet  så centralt att alla – både kvinnor och män – vill associera sig med rollen – och inte bara i parodiskt syfte.

Jag får jag erkänna att mina ögon tåras varje gång jag ser ljuslågorna fladdra och hör unga ljusa stämmor stämma in i ”Natten går tunga fjät”, eller nån annan variant av luciasången.

Några år sedan besökte maken och jag Sicilien och tog en tur till Syrakusa, St Lucias hemstad. (Barnbarnet T. tyckte att landet vi besökt i så fall måste heta Santalucien, men hävdade att Lucia i dessa dagar bor i Storkyrkan i Helsingfors – på vars trappa hon visar sig en gång om året).

Syrakusa har St Luciakyrkan med Caravaggios fantastiska målning av helgonets död, flera Luciastatyer och massor av turistkrafs med det sköna helgonet bärande sina ögon på en bricka. (Se bilden nedan). I det lokala församlingsbladet fanns en bild av ”un gruppo fedeli della Finlandia”som vallfärdat till kyrkan. Finländarna älskar den dramatiska, traumatiska ljusbringerskan verkar det som – och så även jag – trots allt!