Denna höst känner jag att jag definitivt befinner mig på ålderstrappans högersluttande plan. Det kryper på. T.ex tänker jag ofta på moster Edith som alltid gick på med att hon borde få sitt huvud utbytt. Jag ser pointen: ögontrycket skjuter i höjden, tänderna behöver allsköns manipulationer, lite lomhörd blir man vid minsta flunssa.

Och så är det annat – som kanske i och för sig är en god förändring. Jag blir inte lika arg längre. Jag är tacksam över all hjälp jag kan få. När nån rar försäljartös ger mig vänlig service blir jag varm och sådär småpratsam som mamma var i motsvarande situationer. Snart blir jag en av de där – scuse me – tanterna som täpper till alla köer med sin svada.

På jobbet är jag definitivt en av de äldsta, på gott och ont. Mitt perspektiv har förskjutits lite. Jag ser t.ex. klart att förlagsredaktören inte är där för att håna mig utan för att hjälpa mig glamma upp min text till en bestseller. Men jag känner å andra sidan åldersrasismen som ett svart täcke när jag sitter i möte med IT-killarna. Där har jag inte en chans – de ser mig genom ”gamla-gumman glasögonen”. Så är det den 58nde hösten mommo Ekrem hasar sig fram.

Men samtidigt är ju mycket nytt på gång. Jag har gått med i en fräsig damkör. Jag kan ännu tycka det är kul med en glittrig festkaftan – men nuförtiden är det stylisten, dotter E som söker fram den. Jag provar och tassar till kassan. Men jag har tappat shoppinglusten.

Det är underligt detta mellantillstånd på tröskeln till pensionärslivet. Nu börjar jag känna mig så dyster så det är bäst att sluta. Måste vara vintermörkret. För än kan jag ju faktiskt se och höra och gå och stå, det brukar jag tacka Gud fader för i morgonbönen. Egentligen inte illa.

Annonser