Till mitt jobb som arkivarbetare vid Svenska litteratursällskapets i Finland folkkultursarkiv (det ni!) hör att understundom ge mig ut för att sprida det glada budskapet om en sådan inrättning existens.
I går var jag igen ute bland folk(et). Ett hembygdssamfund hade bett mig komma och berätta om vad vi sysslar med i hufvudstadens kulturinstitution.

När jag är ute i sådana uppdrag tänker jag alltid på Merete Mazzarella som skrivit så insiktsfullt om hur dylika uppdrag kan utfalla. Det kan gå så att bara mamma och en till lyssnar till vad man rest vida för att förmedla. Också igår fick jag skälvan – jag skulle framträda efter att föreningen haft sitt möte och inmundigat lunch. Allt var försenat – och då jag äntligen skulle upp i katedern hördes många rop av typen: ”Gösta drick kaffe fort nu, så vi hinner till bussen”.

Lyssnarskaran halverades – men jag kunde konstatera att de som dröjde sig kvar var en publik i toppklass. Jag inspirerades – och fick som tack en uppmärksam engagerad respons. Efter förrättat värv nalkades mig en hord härliga kulturkvinnor. Karlarna nickade lite och tog för sig av materialet jag hade med mig. Men kvinnorna: de tipsade om fina lokala traditionssamlingar jag kunde ha nytta av. De ville veta hur de kunde använda folkloristik och etnologi vid insamling på pensionärsboendena där de arbetade. De frågade om jag ville att de skulle inlämna det ena och det andra till mitt arkiv – och jag kunde bara ropa ja, ja, ja!

Till sist kunde jag högt konstatera att det allt var bra att jag kommit i kontakt med alla vid detta möte. Dessutom överlämnade de en bukett rosor som till allas förtjusning fullkomligt matchade min orangea outfit för dagen.

Det kallar jag en bra arbetsdag – som folklorist ute bland folket Det är där vi hör hemma!

20121125-162112.jpg

Kära maken hängde med och tog bilden. Som vanligt var han fullkomligt involverad: föreningens nya ordförande visade sig vara en forn elev …

Annonser