När man kommer till en viss punkt på livsstigen inser man att man är utbytbar i en massa sammanhang. Det gäller jobbet, det gäller olika förtroendeposter och engagemang. Alla tror det ju inte. Jag har vänner som ständigt mumlar på mantrat ”jag undrar hur dom ska klara sig när jag går i pension”.

Klart dom klarar sig. Nån annan träder till, nån som sköter sysslan sämre eller bättre men absolut säkert annorlunda. Och efter ett tag minns man knappt vem som fyllde posten tidigare.

I förtroendeuppdrag ska man sluta när det känns som bäst. Innan man blir den griniga bromsklossen, innan sysslan har slutat fylla en med entusiasm och kampglädje.

Utbytbar är man alltså, det är regeln. Omistlig då? I familje- och vänkretsen kanske, fast det är ingen vattentät regel har jag märkt.

Medelålderns höst pågår som synes. Det bistra bokslutets tider.

Ett av de vackraste ställena i Astrid Lingrens produktion är scenen i Ronja Rövardotter då Skalle-Per går ur tiden och stora, starka Mattis brister ut i ett hjärtskärande ”han fattas mig”.

Att en gång fattas nån – det är väl det mesta man kan hoppas på i livet. Och förstås att själv ha hittat nån som känns outbytbar.