I dag droppade dom två första julkorten in. Eftersom de råkade vara postade av två par vars välmåga vi funderat över i dagarna var det extra roligt. Just dessa personer hör till dem vi i det närmaste bara har julkortskontakt med. För tillfället, kan man tillägga, bäst det är korsas våra vägar igen mer konkret.

Jag har alltid älskat att skriva och få julkort. Maken har smittats av min  iver, och nu har vi för sed att korka en flaska bubbel och sätta oss ner och signera och klistra frimärken.

De lite längre julbreven skriver jag – dom där man berättar lite om hur livet lever – för släktingar i utlandet och fjärran vänner. Jag hör till dem som gillar de där långa mailen folk producerar med bilder och texter om familjens år. Jag gillar också kort med ett fotografi av familjens barn. De två sistnämnda hälsningarna har jag hört en del sötsura kommentarer om. Men undertecknad gillar.

Ingen vänkrets är så brokig som julkortsgänget. Det är allt från gamla klasskamrater till udda kolleger man inte sett på många år- men som i likhet med en själv är ”julkortsmänniskor” och gärna utväxlar en glansig snöhöljd vy en gång om året. Det är för oss släkten i Norge och på Åland och nuförtiden i Österbotten. Det är väninnor jag träffar ganska eller mycket ofta – det kan verka fånigt att utväxla kort – men korten är på något sätt en lite högtidlig ritualiserad bekräftelse av det annars så vardagliga vänskapsbandet.

Och när jag hoppeligen fått ett antal kort själv hänger jag upp dem på ett snöre som man gör i England. Sen går jag hela helgen och tittar så smått på dem och tänker varma tankar om avsändarna. Just det – julkort är omtanke i konkret form. Snart kunde dom anställa mig som reklammakare på posten …

Men nu skall jag fatta pennan och sätta i gång. Det första kortet går till – Carita och Bjarne i Kyrkslätt. God jul!

IMG_0794