Kom pulsande genom den täta snömodden i hemförorten Gamlas i morse. Svårgenomträngligt – med undantag av gårdsplanen på  Kantelevägen 17, där svärmor bor. Här sköter nämligen gårdskarl Mats om snöröjningen. Ja, ända ut på trottoaren får han ju inte fara fram med sin Bobcat – det är enligt reglementena stadens territorium. Så där pulsar man fram med snö i knähöjd.

Den nya styrelseordföranden i bolaget har emellertid fått för sig att man kunde spara genom att istället låta ett servicebolag ta över Mats sysslor. Jag vet inte hur mycket man tror sig gynnas av den usliga nyordningen. Inte i kvalitet i alla fall, för knappast hinner servicegubbarna ta hand om pensionärerna i huset på samma sätt som den alltid tillgängliga Mats, klippan i en för de äldre ofta kaotisk vardag.

Detta sparande får mig osökt att tänka på sparåtgärderna i min hemförsamling Petrus. I kväll skall vi ventilera åtstramningarna, och jag kan inte säga att jag ser fram emot mötet. Åsikterna också inom rådet tycks divergera våldsamt. Och det är ju svåra, svåra saker!

Jag tänker i alla fall hålla fast vid min övertygelse:

– att det är oförnuftigt att avskaffa fungerade livskraftiga arbetspunkter, såsom våra varma, hemlika eftermiddagshem i Haga och Sockenbacka

– att det är kortsiktigt att avskaffa tjänster man definitivt kan behöva senare – men kanske nu i brist på sekiner kan lägga på is eller besätta på viss tid – såsom vår lediga kantorstjänst.

Jag är mycket rädd för drastiska beslut som kan åstadkomma bestående skada. Det finns ju nämligen en regel i detta liv: det du avskaffar är för evigt försvunnet. Vi måste tänka mycket, mycket noga, vara sluga som ormar och milda som duvor eller vilka metaforer man nu använder i skriften om den ultimata visdomen.