Planerad elakhet

Läste en elak insändare i gårdagens Hufvudstadsblad. Sådana förekommer alltemellanåt, mera sällan kan man läsa ivriga, uppmuntrande och tacksamma texter. Jag är stolt över att min väninna Rosalies namn ofta står under dem. Nej, oftast är det raseriet och missnöjet som vässer pennan.

Texten igår var undertecknad av en Grankulladam och råkade beröra en sektor och personer jag har anknytning till.

Varje gång jag läser såna här texter förvånas och förskräcks jag av den planerade och genomförda elakheten. Var och en av oss ilsknar ju till ibland och tänker illvilliga tankar. Men det är ett bra steg till att

1. skriva ner sin indignation

2. formulera på texten en stund så att ingen pik eller elakhet skall gå förlorad

3. fatta beslut om att omvärlden faktiskt behöver informeras om ens åsikt

4. söka fram post/mailadress/sms-adress till bladet och trycka på SEND

5. triumferande glädjas åt att insändaren kom in på synlig plats i bladet och fick en lagom elak rubrik

6. ignorera tanken på att man faktiskt på detta sätt attackerat andra levande människor som inte på något sätt anfallit en själv som person

Ja, egentligen förvånas jag inte mera. Det är så här världen fungerar. Men förskräcks gör jag. Och förbannad blir jag! Kritik och elakheter ska levereras ansikte mot ansikte. Det är det som kallas hederligt spel.

Annonser

Bikt och bättring

Det är en så välbekant miljö i filmer av alla de slag: kyrkointeriören med sin biktstol. Alla slags intriger kan involvera den: hårdkokta deckare, romantiska fjollerifilmer och t.o.m. skämtsamma lustspel av simpelt slag där biktsituationen blir en del av komiken. Det närmaste jag kommit en biktstol är på resor i medelhavsregionen. Bikten är för mig teori, inte praktik.

Varför rör nu mina tankar sig i sådana banor? Jo, jag har fått chansen att utgjuta mig om mina beslut och livsvandringar för en kyrklig person, och osökt uppfattar jag det hela som en biktsituation. Men vad betyder ordet – egentligen? Syndabekännelse inför präst skriver Wikipedia lite brutalt, nej det är kanske inte det jag vill avlägga egentligen – ja, inte bara. ”Försoningens sakrament” är också en benämning, även om det där med sakrament för en lutheran vinglar lite hit och dit. Men den beskrivningen köper jag absolut.

Självprövning, tystnadsplikt, förberedelse, bön, allt detta är element i bikten. Det är samlat, organiserat, genomtänkt, det tilltalar mig. En webbsida i Svenska kyrkan rekommenderar bikt för en lutheran åtminstone inför påskfirandet. Här finns oändligt mycket att tänka över.

Det som det inte står så mycket om är att (åtminstone min skriftliga bikt) är en brottning med både minne, verklighetstolkning och samvete. Och att jag i min biktbekännelse behöver också jordiska bollplank för mina formuleringar och temaval innan de slutligen postas till adressaten.

Det är jobbigt och jag misstänker att det blir stökig läsning för biktföräldern. Men resultatet blir hoppeligen frid och försoning. Som avsikten var. Och slutligen Guds välsignelse över hela den skruttiga situationen.

Systrar

Igår besökte jag Ateneums konstmuseum, för tillfället ett extra prunkande ymnighetshorn. Symbolister från alla hörn av Europa trängs på väggarna, men mer än av Gauguin och van Gogh berördes jag denna gång av utställningen ”Eero Järnefelt 150 år”. Särskilt länge fastnade jag inför denna tavla:

”Syskonen Nelma och Ilma” hette den (vilka härliga namn, har inte varit på modet på ett tag). Det är nånting i tavlan som berörde mig. De två systrarna sida vid sida, båda sitter och ritar i lugn och ro. Och den yngre tittar på den äldre med en blick full av okynne, beundran, samhörighet – ja en hel värld av känslor.

Jag känner så många systrar, både stora och små. De gnabbas på Facebook, de håller ihop, de är självklara för varandra, de har en gemensam historia, skrattiga minnen och dystra traumor och släktlikheter … Ja de är riktigt nära vänner, märker man, med allt en djup vänskap innebär. I nöd och lust.

Jag har också en syster, det talar jag sällan om. Man kan svårligen tänka sig två mer olika personligheter. Det finns ingen dialog mellan oss. Vi har röjt upp två dödsbon tillsammans (inga problem där, hon ville ha allt Arabiaporslinet, jag alla fotoalbumar). Vi betalar 50/50 av en gravvårdsavgift. Det är kontakten.

Jag säger inte att det är nånderas fel. När hon och familjen nyligen flyttade hörde jag om det via svärmor som hört det av en granne i bussen. Om vi inte levde i de virtuella tiderna skulle jag inte ha en adress att posta julklappen till. Som en storasyster ska.

I fotoalbumen finns mängder av bilder av oss som små, sida vid sida som Nelma och Ilma, i likadana klänningar. När jag nu har de två små systrarna T och S i min närhet tänker jag ofta på det. Att en syster är man antingen riktigt nära – eller riktigt fjärran. Det låter dystert, men kanske är det så?

Dinosaurier på bordet

Mitt hundrade blogginlägg är detta, minsann. Då måste jag få skriva om något riktigt roligt, nämligen barnkalas. Födelsedagskalas är något jag studerar i mitt jobb, med den följden att varje kalas jag är bjuden på registreras i min hjärna, fotograferas och arkiveras när jag är återkommen till jobbet. Såna är vi folklivsforskare, och våra familjer tar oss med ro.

Igår var det fröken S som firade 4 år i kompiskretsen. Uppför den snöiga backen trampade de i mörkret, 7 små gäster följda av mammor och pappor. Skalade av sig lager på lager av vinterplagg, överräckte lite förläget sina paket till den likaledes echaufferade jubilaren, fick sina partyhattar och lotsades till övre våningen för allt det som tillhör ett kalas: tårta, godis, saft, mete – och mest av allt fritt spring-omkring.

Tema skall det vara på kalas – och eftersom S är dinosaurus-galen var temat givet. Det var dinos på ballongerna, dinos i godispåsarna, små dinos betade i karamellhögarna och dino-ljus blåstes ut på tårtan. Hattarna hade dino-stuk och cup-cakesarna var dino-gröna. Mycket var köpt i god tid på mammas och mommos resa till Berlin, KDW hade en imponerande dino-avdelning, urdjuren är i tiden.

När mor E var liten hade hon Halloween-födelsedag (redan 1987 ca) och när syster T firar ska det vara prinsessor och blommerier. Don efter person ska det vara, annars är födelsedagen en meningslös högtidsdag.

4-5-åringar är tacksamma festfirare. De är oberörda av vuxet deltagande – mommo får gärna hänga med, de är glada och okritiska. Snart nog slår förpuberteten in och festkretsens krav dikterar agendan. Men än så länge är det påhittigheten som regerar – och alla ville ståta i sin dinohatt kvällen ut.

En och en halv timme senare pälsade de sju på sig, vinkade lite småsömnigt och försvann i mörkret. Vad tyst det blev!

Vad har du fått, S?

Jag vill smaka på allt – på en gång!

En bildad elit!?

Ett diskusssionsämne i veckan har varit en brett upplagd artikel i den finska huvudstadsdraken. Ilkka Malmberg, en av mina favoritskribenter utgjöt mångordigt sin känsla av otillräcklighet inför ”högkulturens” produkter. Hans oro över att stämplas som en okunnig tölp när han stomlade omkring i kulturens korridorer förvirrade mig lite.

Varför måste man känna angst inför svår musik och obegripliga tavlor och teater som tråkar ut en? Varför tycker en vuxen karl (exakt jämnårig med mig)att han skäms och skräms inför delar av kulturen – och värst av allt täcks upprepa mantrat att god smak endast kan nedärvas genetiskt eller inläras genom uppfostran. Unkna resonemang som hör hemma i en annan tid.

I dag är kulturen ett stort underbart smörgåsbord, tycker jag. Ibland vill man ha räkor, ibland köttbullar – och nån gång kan man rent av våga sig på en snigel eller ett ostron. You see my point.

Detdär med kultur och bildning har inte bekymrat mig sen 15- årsåldern. Då hade jag en bild av att det var bråttom att inmundiga all kultur som fanns. Varje vecka satt jag på Radions symfoniorkesters tisdagskonsert. Det började med att jag märkte att man uppförde Beethovens femma – ett stycke jag på något sätt insett hörde till ”allmänbildningen”. Sen följde resten av den klassiska musikens storverk – blev det onjutbart gick jag hem i pausen.

Sen kom litteraturen. Jag bar hem kilovis av det jag nosade mig till som världslitteratur: Hesse, Mann, Sartre, Camus, Kierkegaard, de stora ryssarna …. Ibland slumrade jag till och läste sen vidare, slumrade till och läste vidare. Jag har ingen aning om vad jag förstod. Bitar och delar användes i mina skoluppsatser. Min härliga modersmålslärare Karin Juselius måste nog ha haft roligt ibland.

Och konstgallerierna. Där blev jag fast, konsthistorian var mitt område. Av helt ogenetiska orsaker. En avslappnad kultursyn blev resultat av detta slukande. I dag är jag öppen för allt – det som stämplas som obskyrt och det som stämpas som banalt. Allt kan passa in i någon situation i livet. Eller kommer kanske först att höra till en kommande tids kulturspråk.

Det är bara att ta för sig och prova på. Och glömma pratet om elit och bildning och högt och lågt.

En blyg mormor

Under de senaste dagarna har skaran läsare av min blogg tiodubblats. Mitt församlingsbyte har engagerat världen över visar statistiken. Förr hotade folk med att ”gå till tidningarna” om de ville få ut en nyhet. Idag sprids både det du vill förmedla och det du vill dölja med blixtljusets hastighet.

I mitt fall var det praktiskt. Nu tror jag alla som behöver veta, vet. Slut pratat om detta ämne ett slag. Men hemskt glad är jag om nån tillfällig inloggare vill läsa mer om en mommos vardag. En blyg mommos, mer specificerat.

När det krisar och man måste agera i nya banor kommer grunddragen i ens natur fram. Blyg är det adjektiv som främst karakteriserade mig i barndomen och ungdomsåren. Och gör det än i dag. Bakom den temperamentsfulla ytan lurar världens osäkraste människa. När jag har en roll, när jag ska tala för en sak märks det inte. Då hinner jag inte vara blyg. Då är ärendet viktigare än mina tillkortakommanden.

Men det är värre i det sociala. Det är inte längre så illa som då jag som ung forskare smög mig till hotellfrukosten som första tidiga gäst, för att vid normal frukosttid slippa försöka pressa mig in i ett bord med kolleger (som jag trodde hellre ville ha annat sällskap). Men det känns av när man som ny medlem i en etablerad kör skall försöka ta sin plats i en fortgående, lite inside diskussion. Då är det upp till en själv att våga bjuda in sig – det vet jag ju från sammanhang där jag själv befunnit mig på andra sidan.

Vad jag beundrar dem som bara dimper ner i ett nytt sammanhang och med hela sitt väsen hojtar ”hej på er alla, här är JAG. Och jag är rolig och intressant, nu har ni chansen att bli min vän”! Sån blir jag ju aldrig, men vad värre tror jag min blyghet bottnar i att jag än i dag, vid 58 års ålder inte riktigt vet vem jag är och inte riktigt gillar det jag ser. Det är inte värdigt en mormor på tröskeln till pensionen.

Att man ska älska också sig själv förkunnar ju till och med Skriften. Jag måste nog fundera mera på detta, märker jag. Det är på tiden.

Ny församling

Det har gått fort, oförklarligt fort. Mitt byte av församling. Ännu den 14.12 var mina bloggtexter präglade av kamplusta och idealism. Under mina 25 år i församlingsrådet har det hänt både det ena och det andra, men det har alltid rullat på och ordnat sig. Det trodde jag det skulle göra nu också.
Visserligen var frågorna knepiga, besluten utmanande. Men nog skulle vi klara det, kavla upp ärmarna och få allt på rätt köl.

En månad senare är jag inte bara på eget initiativ utskriven ur församlingsrådet, utan också ur hela församlingen. Parokialprincipen förhindrar att min nya församling är svenskspråkig.

Vad hände? Början till förändringen kom väl i och med att min gamla hemförsamling slogs ihop med en annan. Två andliga hem med olika karaktär, teologi och traditioner smälldes ihop, inte hux flux utan efter en ingående och utmattande process som slutligen inte erbjöd andra alternativ. Jag vet. Jag var lekmannarepresentant i det processen.

Det blev församlingsrådsval. För första gången profilerade sig olika grupperingar med olika övertygelse och slagord. Det liberala listan jag var med på vann överlägset valet.

Nu skulle det bli bra!

Två år har gått. Ännu är präster av kvinnokön sällsynta gäster i församlingens predikstol. Ännu tolereras uteslutande nattvardsritualer, ännu får man i samband med förbönsgudstjänster framföra antievolutionistiska brandtal.

Därtill kom en ny underlig personalpolitik. Plötsligt fick inte personalen höras längre. Man bollade med deras tjänster och verksamhet på ett dunkelt och respektlöst sätt. Församlingsrådet blev ett skuggråd, en gummistämpel. Jag vet ännu inte vad som hände, men det blev olidligt. Mötesförfarandena började anta märkliga former, personliga påhopp, manipulationer, oärlighet, smygande.

Allt kulminerade en sen möteskväll strax före jul. Då tågade jag ut efter en speciellt hjärtskärande provokation. Jag tror faktiskt mina sista ord var ”Goodbye och Gud välsigne er”. Och på den vägen är jag.

Nu vill jag bara sitta lugn i en kyrkbänk ett slag. Anonym och lyssnande i det finska kyrkorummet. Jag är rädd att jag blir avkristnad annars, det är nära. Jag är så innerligt trött. Jag måste få vila.

I Barnens stad

Etiketter

butik, sankta lucia

Ett stadsmuseum för barn. 2012 blev det verklighet, på paradplats i Helsingfors klassiska centrum. Äntligen!

I dag testades det med barnbarnen, T (6½ ) och S (4). Det var succé, utan vidare. Vad hade man satsat på – ja saker barn kan ta till sig, saker som tänder barn och får igång leken. Det var skomakarverkstaden och skeppsdäcket med salt-och kaffesäckarna man kunde lossa och lasta. Det var ett helt rum fullt med dockskåp – de flesta kunde man leka med. Det var ett mörklagt dockteaterrum och en teatergarderob med utklädningskläder. Det var en handelsbod att leka butik i, ett klassrum att leka skola i, och en livslevande mormor som kunde besökas i ”mummola”, detta oöversättbara finska namn på mormors hem, hoppeligen det bästa stället i världen. Museimormorn gick där och tassade och pysslade och syntes alldeles hemma. Liksom den detaljerade 70-talsmiljön som fick lite äldre besökare att ropa till – ”en sån där hade vi också hemma hos oss”. Allt fick man röra och plocka med, vi befann oss ju i barnens stad.

Och barnbarnen rusade från rum till rum och lekte och hittade på. Var och en enligt egen läggning. S hittade en kasettbandspelare och där blev hon fast. T ville leka butik gång på gång. Passade bra eftersom det också är mommos älsklingslek, ja ännu inför pensionen.

Vi lekte i några timmar, sen ville T besöka domkyrkan på andra sidan torget. Det var snopet att Sankta Lucia inte var hemma. Hon besöker kyrkan bara en gång om året ,13.12, fick jag upplysa. Annars är det en biskop som heter Irja som rår om kyrkan, en tant i mommos ålder. Nå det lät också bra, tyckte T.

Vilken toppdag. Jag har skrivit det förr: att leka är nödvändigt! Jag glömde berätta att vi först styrkte oss med nybakade bullar, saft och kaffe på Esplanadkapellet. Bullar är också livsnödvändigt för alla åldrar. Nedan bildbevisen.

Ledig lördag

När jag var tonåring var jag med en gång och demonstrerade. Vi skolbarn ville inte att lediga lördagar skulle införas, minsann. Det ryktades att följden skulle bli förkortat sommarlov om nyordningen gick igenom. Det lät inte bra, så vi tågade mot skolstyrelsen eller nån annan myndighet och protesterade. Den gången var det tur att maktens innehavare slog dövören till. Hösten 1971 (koll i Wikipedia) påtvingades vi lördagsledigt. Nu minns man ju inte ens hur alternativet var.

Näst efter fredan är lördag i dag min favoritdag. Helgen ligger framför en, i det tysta köket gosar man sig länge med mycket kaffe och tjocka morgontidningar. Och planerar det lättjefulla programmet. Denna helg ska jag:
– gå på det nya lockande barnmuseet med T och S, samt besöka Fazers cafe
– läsa färdigt Ulla-Lena Lundbergs ”Is”
– gå en runda på stan med maken, alldeles i flanerarstil
– gå till Stockmanns delikatess och inhandla 1 kg oxbringa. Maken skall tillreda ett nytt recept – och jag skall ackompanjera med mitt livs första rotmos.
Så ska det låta!

Köksbordsterapi

Som morgonläsning i bussen har jag för tillfället en samling kolumner skrivna av Nora Ephron. På äktamerikanskt vis figurerar s.g.s. i varje text den personliga terapeuten, eller olika former av diskussionsgrupper med helande och analyserande funktion.

En bra terapeut skall inte föraktas, det vet jag av egen erfarenhet. Nu när ett av mina viktigaste och äldsta sociala sammanhang, församlingsgemenskapen, rasat i parketten med en smäll kunde professionell terapi åter sitta bra. Det hjälper att höra att man inte är konstig utan agerar enligt förutsägbara och logiska handlingsmönster.

Som första hjälp kan jag ändå tillgripa köksbordsterapin. Den fungerar på Kantelevägen 13, 4 våningen. Här dryftas familjen Ekrems sorger och glädjeämnen. Ibland kräver problemen veckolånga uttömmande diskussioner, ibland bollas ärendena blixtsnabbt över bordet. Vi är duktiga på att prata i vår familj. Det har maken och jag alltid varit i vårt parförhållande också, även under perioder då lyckan inte lyst rosenröd.

Köksbordsterapeuterna har beslutat att jag nu skall skaka av mig den senaste månadens nedbrytande obehagligheter och gå vidare. Men jag vet att det inte är tidsbeställning till denna hälsovårdsmottagning, som dessutom fungerar klockan runt. Om jag skulle snubbla på vandringen.