Det är mörkt ute, mörkt inne, mörkt i hjärta och mörkt i sinne. Man kanske inte borde blogga i mörkret. Men jag känner att jag måste blogga ur mig och av mig lite dysterhet. Ingen behöver läsa.

Efter en natt fylld av mardrömmar halkade jag till jobbet och borde nu komma igång. Men det svarta sitter som en sten i bröstet. Flera gånger har jag fallit i bitar som nu, lyckats limma ihop mig och gå vidare, lite skörare men på något sätt hel.

Det har nästan alltid gällt situationer på jobbet. En vägg har kommit emot på ett eller annat sätt. I yrkeslivet har jag insett att jag inte skall tycka och mena så mycket längre. Jag sköter mitt och är ganska tyst. Det är inte inspirerande, men så måste det vara. En överlevnadsstrategi.

I alla krissituationer har jag alltid haft kyrkan som en tillflyktsdimension, ett andningshål, en vila. När nu  församlingsanknytningen har rasat föll mycket annat samtidigt. Den naturliga mötesplatsen med många vänner, tilltron till att någonstans ärlighet och god vilja råder, en sångkör som tystnade, en dominoeffekt följder jag knappt ännu anar.

Och jag inser i mitt mörker att det är mycket länge sen något roligt och uppmuntrande hände mig i livet utanför den närmaste familjekretsen.

Jag kanske skulle behöva lite terapi, men åtminstone mycket bön. Att skriva ner en komprimerad oretuscherad version av det dystra hjälpte en bit på vägen mot ljuset.

Annonser