Den lilla 12 eurosgranen från Plantagen orkade inte ända fram till tjugondagen utan fick tillsammans med sina finska kamrater bäras ut på tretton. Husfar andas lättare nu, egentligen är han ganska allergisk för gran inomhus, men han stålsätter sig.

Vår julgran med sina prydnader är nämligen oss extra kär därför att varje prydnad har en historia. En bakgrund vi relaterar årligen som familjetraditioner. En del pynt har ålder, som den slitna girlanden från min mommos och moffas första gemensamma gran- tidigt 1920-tal. Sen finns den likaledes bedagade ängeln jag fick av moster som fått den av sin moster. Vi har några kulor och klockor från mitt barndomshem. Dom minner mig om att pappa och jag, som sannerligen var på kollisionskurs i mycket, båda älskade julgranar. Vi har glaskottarna maken och jag köpte till vår första gran 1977. Jag propsade på en enorm gran i vår minimala etta.

Sen är det resminnesavdelningen. Lancaster-rosen dottern hämtade från sin språkresa i England, stjärnan från Palma de Mallorca, ängeln med säckpipa från Edinburgh. Ett paraply som minner oss om en vansinnigt regnig vecka i London, en taxibil vi köpte i julas med barnbarnen – den minner om att barnvagnen tappades bort av flygbolaget och vi fick åka taxi mer än vi nånsin förr gjort i livet.

Vi har New York prydnaden där Twin Towers finns kvar i stadssilhuetten, och den andra med den stora julgranen i Rockefeller Center dit vi åkte hela slurven – det var på den resan E drabbades av alopecia. Vi har några tennprydnader från Bremen – de minner mig om salig professor Leea Virtanen som i tåget från Hamburg övertalade mig att sätta igång med en doktorsavhandling.

Såna tingestar, såna minnen. Jag har faktiskt fotograferat prydnaderna och gjort en fotobok med text. För kommande generationer julgransälskare, barnbarnen vansläktas sannerligen inte i detta avseende! Både T och S har redan i sin låga ålder varsin försvarlig kollektion egna julgransminnespynt.

20130106-134636.jpg