Det sorgsna humöret håller i sig. Gäller att fokusera på varma, goda ting. Det är kväll och jag kom att tänka på godnattsagan och godnattläsningen som kraftkälla.

Häromkvällen övernattade vi hos barnbarnen och läste som sed är godnattsagan för dem. Mofa utvaldes att läsa med lilla S. Där togs Alfons Åberg fram ur bokhyllan. Samt bläddrades i julklapps-dinosaurusboken. Som är fylld av underverk och märkligheter man kan diskutera lite stilla innan ögat går fast.

Jag fick sätta mig på T:s sängkant. Vi valde tillsammans att läsa Astrid Lindgrens ”Kajsa Kavat”. Stora flickornas version med få illustrationer. Astrids texter målar istället upp bilderna i huvudet på en, och vi levde in oss i Kajsas duktighet och rådighet. Vi tänkte på att hon är exakt lika gammal som T är nu. Den boken värmer som en yllepläd.

Sen ville T avrunda med sin nya vurm, vitssidan i Kalle Anka. Hon ville höra alla vitsar. Vi skrattade inte en enda gång, för det var lite kufiska historier, obegripliga för alla åldrar. Men det har blivit en ritual att ge sidan en chans.

Innan mommo själv lägger sig till ro läses alltid ett stycke ur ”nån from bok”, just nu är Göran Skyttes och Wilfrid Stinissens ”Ansikte mot ansikte. Samtal om kristen tro” på gång. Bara några stycken läser jag. Kommer till ro. Och ber min aftonbön.

20130108-214402.jpg