Ett diskusssionsämne i veckan har varit en brett upplagd artikel i den finska huvudstadsdraken. Ilkka Malmberg, en av mina favoritskribenter utgjöt mångordigt sin känsla av otillräcklighet inför ”högkulturens” produkter. Hans oro över att stämplas som en okunnig tölp när han stomlade omkring i kulturens korridorer förvirrade mig lite.

Varför måste man känna angst inför svår musik och obegripliga tavlor och teater som tråkar ut en? Varför tycker en vuxen karl (exakt jämnårig med mig)att han skäms och skräms inför delar av kulturen – och värst av allt täcks upprepa mantrat att god smak endast kan nedärvas genetiskt eller inläras genom uppfostran. Unkna resonemang som hör hemma i en annan tid.

I dag är kulturen ett stort underbart smörgåsbord, tycker jag. Ibland vill man ha räkor, ibland köttbullar – och nån gång kan man rent av våga sig på en snigel eller ett ostron. You see my point.

Detdär med kultur och bildning har inte bekymrat mig sen 15- årsåldern. Då hade jag en bild av att det var bråttom att inmundiga all kultur som fanns. Varje vecka satt jag på Radions symfoniorkesters tisdagskonsert. Det började med att jag märkte att man uppförde Beethovens femma – ett stycke jag på något sätt insett hörde till ”allmänbildningen”. Sen följde resten av den klassiska musikens storverk – blev det onjutbart gick jag hem i pausen.

Sen kom litteraturen. Jag bar hem kilovis av det jag nosade mig till som världslitteratur: Hesse, Mann, Sartre, Camus, Kierkegaard, de stora ryssarna …. Ibland slumrade jag till och läste sen vidare, slumrade till och läste vidare. Jag har ingen aning om vad jag förstod. Bitar och delar användes i mina skoluppsatser. Min härliga modersmålslärare Karin Juselius måste nog ha haft roligt ibland.

Och konstgallerierna. Där blev jag fast, konsthistorian var mitt område. Av helt ogenetiska orsaker. En avslappnad kultursyn blev resultat av detta slukande. I dag är jag öppen för allt – det som stämplas som obskyrt och det som stämpas som banalt. Allt kan passa in i någon situation i livet. Eller kommer kanske först att höra till en kommande tids kulturspråk.

Det är bara att ta för sig och prova på. Och glömma pratet om elit och bildning och högt och lågt.

Annonser