Igår besökte jag Ateneums konstmuseum, för tillfället ett extra prunkande ymnighetshorn. Symbolister från alla hörn av Europa trängs på väggarna, men mer än av Gauguin och van Gogh berördes jag denna gång av utställningen ”Eero Järnefelt 150 år”. Särskilt länge fastnade jag inför denna tavla:

20130126-181538.jpg

”Syskonen Nelma och Ilma” hette den (vilka härliga namn, har inte varit på modet på ett tag). Det är nånting i tavlan som berörde mig. De två systrarna sida vid sida, båda sitter och ritar i lugn och ro. Och den yngre tittar på den äldre med en blick full av okynne, beundran, samhörighet – ja en hel värld av känslor.

Jag känner så många systrar, både stora och små. De gnabbas på Facebook, de håller ihop, de är självklara för varandra, de har en gemensam historia, skrattiga minnen och dystra traumor och släktlikheter … Ja de är riktigt nära vänner, märker man, med allt en djup vänskap innebär. I nöd och lust.

Jag har också en syster, det talar jag sällan om. Man kan svårligen tänka sig två mer olika personligheter. Det finns ingen dialog mellan oss. Vi har röjt upp två dödsbon tillsammans (inga problem där, hon ville ha allt Arabiaporslinet, jag alla fotoalbumar). Vi betalar 50/50 av en gravvårdsavgift. Det är kontakten.

Jag säger inte att det är nånderas fel. När hon och familjen nyligen flyttade hörde jag om det via svärmor som hört det av en granne i bussen. Om vi inte levde i de virtuella tiderna skulle jag inte ha en adress att posta julklappen till. Som en storasyster ska.

I fotoalbumen finns mängder av bilder av oss som små, sida vid sida som Nelma och Ilma, i likadana klänningar. När jag nu har de två små systrarna T och S i min närhet tänker jag ofta på det. Att en syster är man antingen riktigt nära – eller riktigt fjärran. Det låter dystert, men kanske är det så?