Läste en elak insändare i gårdagens Hufvudstadsblad. Sådana förekommer alltemellanåt, mera sällan kan man läsa ivriga, uppmuntrande och tacksamma texter. Jag är stolt över att min väninna Rosalies namn ofta står under dem. Nej, oftast är det raseriet och missnöjet som vässer pennan.

Texten igår var undertecknad av en Grankulladam och råkade beröra en sektor och personer jag har anknytning till.

Varje gång jag läser såna här texter förvånas och förskräcks jag av den planerade och genomförda elakheten. Var och en av oss ilsknar ju till ibland och tänker illvilliga tankar. Men det är ett bra steg till att

1. skriva ner sin indignation

2. formulera på texten en stund så att ingen pik eller elakhet skall gå förlorad

3. fatta beslut om att omvärlden faktiskt behöver informeras om ens åsikt

4. söka fram post/mailadress/sms-adress till bladet och trycka på SEND

5. triumferande glädjas åt att insändaren kom in på synlig plats i bladet och fick en lagom elak rubrik

6. ignorera tanken på att man faktiskt på detta sätt attackerat andra levande människor som inte på något sätt anfallit en själv som person

Ja, egentligen förvånas jag inte mera. Det är så här världen fungerar. Men förskräcks gör jag. Och förbannad blir jag! Kritik och elakheter ska levereras ansikte mot ansikte. Det är det som kallas hederligt spel.

Annonser