Ett eget rum borde varje skapande kvinna ha. Det har man lärt sig av kulturens och litteraturens historia. Ingen skall behöva sitta på undantag i spiselvrån med skrivverktygen i förklädsfamnen, nej det är klart.

Jag har aldrig i mitt 58-åriga liv haft ett eget rum. Först delade i 22 år med systern, sen flyttade jag in i en hyresetta med maken. Efter att dottern flyttade ut i 20-årsåldern övertog maken hennes rum – det hade ju i tiden varit hans eget pojkrum.

Jag har bara ett skrivbord med utsikt mot gården. Och egentligen är det alldeles tillräckligt. Jag tycker om att sitta mitt i hushållet och inte låsa in mig bakom en dörr. (Egentligen är det lite falskt vad jag skriver för jag har välsignats med ett fantastiskt eget rum på jobbet. Högt i tak och plats för tankar och prylar. Om jag satt i ett kontorslandskap eller hade en stol i ett lärarrum kanske min syn på undantagstillståndet i hemmet vore en annan).

Och maken då, som ståtar i egen ro i sitt rum? Kattsvansen! Det rummet har han fyllt med bonsaiväxter. Sitt arbete breder han ut över köksbordet. Mitt i hushållet. Detta sakernas tillstånd avspeglar väl något om våra karaktärer.

Min utsikt från skrivknuten går dessutom inte av för hackor, se nedan. För snart kära vänner, snart knoppas lönn och ek!

20130202-111220.jpg