”Påven avgår, då slår blixten ner”, var nyhetsrubrik nummer ett i går. Huruvida den konkreta blixten var falsifierad eller ej är oklart, men den metaforiska sprakade till desto mera.

Jag har en kluven, urprotestantisk relation till etablissemanget i Vatikanen. ”Du är Petrus, klippan på vilken jag skall bygga min kyrka”, sade ju Herren själv – och i den efterföljden har allehanda herrar figurerat i påveämbetet. Det är svårt för mig, ty intet kan enligt mig synas mera fjärran från evangeliernas sparsmakade rättrådighet än hovet kring påven. Alla dessa rödkjolade kardinaler under kristallkronorna – visst lever de till åtskillnad från religionens Herre långt från den krassa vardagsverkligheten.

Och bland dessa kardinaler skall efterföljaren utses. Det jublas över att en påve från en annan kontinent nu eventuellt utses. Men vad har hemland och härkomst för betydelse när alla kandidater synes vara varandra lika i själen. Jag läser om dem i bladet: en godkänner kondomer i äktenskapet bara om den ena kontrahenten är hiv-positiv (den kardinalen kommer från Ghana). Den kanadensiska kardinalen godkänner inte abort ens om kvinnan blivit våldtagen och den nigerianska ”vill två de homosexuellas huvud med heligt vatten”, vad han nu menar med det.

Jag tycker inte det låter hoppfullt. Ingen av dem verkar planera ta fan själv och den verkliga ondskan vid hornen. De tramsar som vanligt skenheligt omkring på sexualitetens område. Kanske väljer pressen att vinkla det så, men rapporteringen kan inte vara grundlös.

Samtidigt firar skämtsamheten fest på de sociala medierna. Här trasslar den avgående påven (i ett kollage påpassligt tagna fotografier)  in sig i sina spetsar och kåpor och utbrister : ”Holy shit, I quit!”. Här föreslås allehanda kandidater för posten, den ena mer halsbrytande än den andra. Värdigheten och allvaret är fjärran.

En ny stor opinionsbildare skall snart utses, den vita röken tros stiga mot skyn före påsk.

Gud hjälpe oss!

blixt

Annonser