Vi befinner oss just nu i festårets intensivaste period med tanke på min personliga expertis. Största delen av årets festseder har kollegan Anne koll på, men innovationsfesterna Alla hjärtans dag (och Halloween) samt skolfestseden har undertecknad kommit att inbegripa i sitt forskningsområde.

Anledningen härtill är en blandning av slump, nyfikenhet och iakttagelseförmåga. 14.2 1986 vandrade jag förbi Stockmanns varuhus och fick syn på Finlands första regelrätt smyckade Alla hjärtans dag-fönster. På den vägen är det. Årligen bevakar jag fenomenet, den importerade festen med de många namnen: Valentindagen – Vändagen – Alla hjärtans dag. I går fotograferade jag festskyltning både på vägen till och från jobbet.

Skolfesterna var kanske inte ett så långsökt studieobjekt – makens läraryrke har möjliggjort insyn och deltagande i högtiderna som strukturerar studieåret. Jag har haft förmånen att från kulisserna iaktta hårdkokta gulnäbbsintagningar, sett årskurs efter annan larmande kasta sig ut ur skoltryggheten på penkisdagen eller sirligt dansa in sig i rollen av äldsta ledande klass i skolan.

Etnologers och folkloristers öde är att leva i beredskap, det är en del av yrkesidentiteten. Ständigt kameran i fickan, saxen fram för idégivande urklipp, nuförtiden inspirationen från det oändliga forskningsfältet på de sociala medierna. Vi är på sätt och vis alltid på jobb – men om detta tillstånd förpliktar något gör det också livet intressantare. Ingenting är för trivialt för vår uppmärksamhet.

När journalister – som traditionen bjuder – intervjuar en om aktuella firanden lyder ofta den sista frågan: hur firar du själv? Svaret blir alltid: jag firar ALLT. Med glädje och entusiasm. Man kan inte ha för mycket fest i livet!

IMG_1885

Annonser