Framme i Funchal. Jag är genomförkyld. Ute varierar vädret väldeliga. Det var ju väntat, förstås. Regn och sol växlar här snabbare än en gris blinkar antydde också guiden.
Vi har som synes nedan en underbar vy utanför det dyra hotellrummet. Atlantvyn störs av att staden gör byggnadsarbeten längs vår bit av strandpromenaden. Hotellet bjuder oss på en gratis drink per dag till tröst.

Med det är milt i luften och havet är ju ändå Atlanten.

Resan gick an, men landningen var av helvetetsart. Turbulens hela vägen, vi vinglade hit och dit och damp slutligen ner efter många manipulationer. Det har inte på länge varit på modet att applådera vid landningen på södernresor. Men nu brakade det loss. Många av oss visade också en uppskattande tumme upp mot pilotkabinen när vi på darrande ben hasade till transithallen.

Varför resa och plåga sig? Jo: efter transittillståndets bedrövelser följer resans upptäckarstadium. En ny ö, nya människor, ny mat, nya viner – och hurra för de gamla salthandlarna på ön – ett museum proppfyllt av nederländska primitivister de fick i utbyte för sina varor.

Upplevelser, mina vänner, till varje pris. Fast näsan rinner och hjärtat bultar. Kvickt ut nu – molnen ruvar fjärran över bergen!

20130218-180923.jpg