Att gå ut och äta på kvällen på en resa är en av dagens höjdpunkter, tycker jag. Men också en riktig stressfaktor, ty då skall man ju tampas med inkastarna. Restaurangkvarteren vid vårt hotell i Funchal är i detta hänseende ett inferno. Man kan inte ta ett steg utan att dessa (oftast) herrar ligger på lur, utlovar en bästa bordet och fria drinkar och himlen därtill.

Jag tycker det är pinsamt. Jag har aldrig lärt mig hantera detta fenomen. Jag försöker rusa förbi med målmedveten min, ge intryck av att jag har ett mål och är på väg nånstans.

Det är jobbigt för jag förstår ju dilemmat. I denna stad av hundratals krogar gäller det varje kväll att få just sin sylta fylld så ekonomin bär. Klart man måste stå och flina upp sig allt man kan. Jag borde förstås utveckla en jargong – maken är bättre på detta. ”Maybe later”, ljuger han vänligt och fortsätter sin väg.

Bäst lockar man in mig om man låter mig studera menyn och läsa in stämningen från gatan i lugn och ro. Så gick det ikväll och det blev rent av tre rätter när vi fick göra restaurangvalet i fred.

Det traumatiska matbeslutet orkar jag fatta bara en gång per dag. Lunchen aväts ofta på den egna balkongen i all enkelhet. Bildbevis nedan.

20130219-205655.jpg

Annonser