Jag orkade mig iväg på dagens långtur Madeira runt. Det var dimmigt en stor del av tiden, men guiden berättade kunnigt och det var skönt att föras från ort till ort.

Man fick också höra något om bakgrunden till vår hemska landning i måndags. Det lär ha varit så gruvligt blåsväder att man stängt flygfältet i Funchal. Vårt plan var redan omdirigerat till Teneriffa, men sen öppnades fältet – trots att orkanen bevisligen inte hunnit avta. Det lär komma tre plan från Norden hack i häl på måndagseftermiddagen. Planet från Köpenhamn var först och landade på den lilla grannöns fält för att invänta väderomslag. Planen från Helsingfors och Stockholm klunsade ner i vanlig ordning.

Guideflickan sa att detta med oväder hör till vanligheterna. Som också att piloterna från Danmark brukar ta det säkra för det osäkra och mellanlanda annanstans om det ser illa ut. Medan kollegerna från Finland-Sverige brukar ta risken.

Jag förstod att detta var ett nationalitetsskämt bland piloter och resefolk. Vid lunchbordet på dagens utfärd framkastade jag tanken att danskarna i detta fall inte är fegare utan klokare. En yngling vid bordet hävdade däremot att de finska piloterna ju allmänt känt är skickligare … många finnar på resa är irriterande fosterlandstillvända.

Hur som helst tyckte jag diskussionen och informationen var obehaglig. Undrar om jag bokat resa hit om jag vetat om det vanskliga med att landa på Madeira? Flygrädslan stiger igen.

Annars gick färden i bergshöjderna bra, en stilig chaufför vid namn David lotsade den stora bussen genom hundratals hårnålskurvor. Och jag lockades köpa ett turistfoto igen. Jag blev så glad över att jag inte såg så värst förkyld ut på bilden. Och så hade ju den lokala tösen en sån underfundig hatt!

20130222-174809.jpg