”Sjungerska”, det var lilla Carolas svar på frågan vad hon ville bli när hon blev stor. På medelålderns höst kan det specificeras ”fadosjungerska”. Ty maken och jag har bitits av den portugisiska musiken.

Kontexten var lite dubiös, ”Madeira-afton” i resebyråns regi. Man visste ju hur det skulle vara: blaskigt rödvin, drypande spett, kålsoppa med en enda liten korvbit i, ett allvarsamt men hurtigt folkdanslag – och ställets dragplåster, enligt guiden en av öns största fadistas, Eugenia Maria.

Hon var inte ung, hon var inte smal, hon hade värdighet och resning och en glimt i ögat som talade om att hon visste vad livet egentligen går ut på. Och som hon sjöng! Koncentrerat, med hela sin kropp. Och de två herrarna som magnifikt ackompanjerade henne på gitarr hade också varit med ett tag.

Det tog slut alltför fort, och snart stod jag där med en signerad skiva jag köpt av henne för en tia. I andra handen hade jag ännu ett turistfoto jag inhandlat vid middagen. Nu har vi alltså tre bilder där maken och jag soligt skålar mot kameran.

Jag har tagit för mig av alla massturismens fröjder denna gång – nästan till den grad att Folkkultursarkivet kunde betala mig ett fältarbetsstipendium om jag plitade ner alla mina deltagande observationer vid hemkomsten. Och som vanligt ute på fältarbete har det varit roligt och mest av allt oändligt lärorikt.

20130224-101325.jpg