Det har doktorerats på läsekretsarnas – bokklubbarnas – bokcirklarnas (vad det månde kallas) Finland. Fenomenet är underbart, javisst. Det vore säkert något också för mig – problemet är bara att jag inte lyckas läsa enligt någon som helst tidtabell. En läsecirkel skulle högst antagligt för mig bli en stressfaktor. Full av beundran är jag för alla dem som lyckas läsa böcker i fart och fläng. Jag är säker på att deras vardag också är fullproppad. Men de klarar av detta. Niger och bockar!

Mitt läsande är hackigt, knackigt och potentiellt. Eftersom jag bokfört min bokkonsumtion sedan 1970-talet vad bibliotekslånen anbelangar kan jag yttra mig tvärsäkert om saken. Mitt toppår, 1977, lånade jag 269 böcker på biblioteket. När sekelskiftet 2000 närmade sig var lånetalet per år endast ett tjugotal. I dag kan jag inte minnas när jag lånat en bok på biblioteket. Det är hopplöst. Jag kan inte hålla lånereglerna.

Mina böcker – alla köpta – väller i dubbla led i flera bokhyllor på jobbet och hemma. Särskilt uppfordrande är den snart meterhöga samlingen på nattduksbordet. Samlingen betas av, sakta och osäkert. Jag läser i bussen och jag läser en stund varje kväll. Men min kamp är hopplös.

Inspiration till inköpen får jag av tidningarnas recensioner, vad folk skriver om på nätet, och inte minst genom att jag har förmånen att leva ”i anslutning till” en levande, talför och aktiv bokklubb, min dotters. Via bokvalen här har jag ett finger på tidens puls. Inte hade jag hittat Riikka Pulkkinen annars t.ex. Hennes två första verk toppar nu bokhögen under Åsa Larssons senaste. Deckarna glufsar man ju ändå relativt effektivt.

Bokslukandets avtagande måste för mig bero på någon omstrukturering – och jag misstänker att det är definitionen på läsande som förändrats, d.v.s jag konsumerar nog texter – men mycket från nätet – som ju också är delskyldigt till att min tid disponeras på annat sätt.

Men alla duktiga läsekretspersonerna är ju inte mindre aktiva nätanvändare förstås – de måste nog bara vara intellektuellt snabbare människor än jag – det är väl bara att erkänna.

Min vinglande boktrave skulle jag dock inte kunna leva utan. Den är en underbar möjlighet – och den berättar nog en hel del om sin ägarinna.

20130302-164847.jpg

Annonser