Finland är medaljernas och förtjänsttecknens förlovade land. I de flesta dödsbon finns en liten ask med olika märken och emblem som förvärvats under livsloppet. Det är ofta Centralhandelskammarens förtjänsttecken – har du varit tjänsteman ligger det en hel samling i asken, ett gult för 10 år, ett blått för 20, ett rött för 30. Märkena för 15, 25, 35 o.s.v har rand på rosetten. Märket ska bäras vid festliga tillfällen inom arbetet och det offentliga eller privata livet.

Då dessa ”prenikor” började delas ut på min arbetsplats höjde många på ögonbrynen. Handelns Merkurius-stav som pryder kraschanen passar ju den ekonomiska sektorn i vårt sällskap, men knappast den humanistiska. Jag tyckte ändå det var lite fint då vår dåvarande VD som införde nyordningen uppmanade oss att bära märkena på fester i huset, han ville som han uttryckte det, visa att huset har en trogen och långvarig personal, att folk trivs i sitt värv.

Just den långa trogna tjänsten står ju inte så högt i kurs dessa dagar. Helst ska man vara på gång och på väg, byta jobb uppåt och utåt och inte sitta och värma nån stol i arkivknuten. Märket får i sin märklighet symbolisera just detta för mig och det luftas på husets julglögg och Runebergsfest.

Sen har vi ju dom statliga medaljerna. Dom utdelas ju inte utan motivering och är därför en större orsak till stolthet. Förtjänstkorset av Finlands vita ros har jag och några jämnåriga kolleger tilldelats för våra strävanden, en prenika rätt lågt ner på rangskalan, betydligt grannare rosetter ser man ståta på olika balunser. ”Oväntat och oförtjänt”, utbrast vi (citerande en professor i bekantskapskretsen) när denna uppmärksamhet kom oss till del. Oförtjänt är väl att ta till, jag är övertygad om att vännerna Paula, Anne och Meta är värda betydligt mer än en ros på festblusen för sin gärning.

Sen finns slutligen dom små märkena man får för att man ”hängt med nånstans”. Märken som utdelas ”per automatik”. Ett sådant tilldelades jag nyligen för att ha suttit i en kommitte i fulla nio år. Ett sådant fick jag också av kyrkan efter ett antal år i förtroendetjänst. Det ryktas att jag efter fullgångna 25 år i församlingsrådet hade varit i tur att premieras igen. Men den prenikan utdelades aldrig. Jag ansågs inte förtjänstfull mer, se där fick jag in den piken!

Det är givetvis inte själva märket, utan tanken som räknas. Att man värderas lite, koms ihåg. Och riktigt alltomfattande är ju inte systemet. En central yrkesgrupp som inte tilldelas nån sorts förtjänsttecken är lärarna. Ett gäng som sannerligen är värda också symbolisk uppvärdering. Tycker lektorskan Ekrem!

20130306-193253.jpg