Hemväg från Tammerfors. Än en gång slås jag av hur varje liten tur också i hemlandet är en turistresa till det okända. Tammerforsarna är mer än huvudstadsborna benägna att prata med okänt folk, också i butiker och taxir. De klär upp sig mer när de går på opera än helsingforsarna. De serverar den underbara svarta blodkorven ren till frukost. De har ett utkikstorn som är öppet ALLA dagar i året och varje dag serverar legendariska sockermunkringar.

Där täckte jag två tredjedelar av rubriken. Den trogna kärleken då? Ja, i Madama Butterfly vi ju avnjöt i går finns enligt min mening operakonstens vackraste scen. Butterfly inväntar sin älskade Pinkertons återkomst efter tre års frånvaro. Hon har hört att skeppet synts i hamnen, sätter sig ner med den lille treårige sonen och tjänarinnan. De andra somnar men Butterfly vakar, rak i den späda ryggen. Kören nynnar på den gudomliga kören utan ord. Den trogna kärleken håller vakt. Och mommo Ekrem gråter så det strittar. För det hela kommer ju inte att sluta bra. Stor scenkonst!

Det har varit mångahanda intryck. Skall sluta i lite lättsammare tecken. Utanför utkiksstornskafeet har man ställt upp en skylt med texten: ”En munkring om dagen håller kurvorna i form”.
Jag älskar tammerforsarna!

20130309-133103.jpg