Intresserad som jag är av livets fester är jag en trägen deltagare när kungligheter döps, gifter sig och begravs och hela världen inviteras som festfolk via etern. Nu senast var det prinsessan Lilians jordfästning som fyllde några lördagseftermiddagstimmar.

Som festsedsfolklorist upplever jag det alltid intressant att iaktta hur olika element vandrar vidare just från de kungliga familjefesterna. Det sjöngs jazz på prins Bertils begravning – bums blev det lämplig begravningsmusik, norska Mette-Marit hade en lång ormliknande blombukett, även den blev trendsättande – sånt.

Prinsessan Lilians begravning hade också sitt eget stuk. Alla bibeltexter och böner lästes i sina gamla former. Musiken kunde till stora delar ha plockats från vilken mosters begravningsprogram som helst: Händels Largo, Beethovens Guds lov i naturen, Härlig är jorden, Bred dina vida vingar. Alla dessa var storfavoriter i min egen begravningsundersökning ett tiotal år sen. Den egna biten utgjordes av några mäktiga brittiska kompositioner (härliga ”Jerusalem” bl.a.) och avslutning på säckpipa.

Vid begravningar vill man tröstas av det vackraste man vet. Det vore fint om var och en kunde planera sin egen begravningsmusik på förhand, det blir ju som den sista versionen av det populära radioprogrammet ”Min musik”. Och en hälsning – från den vidarevandrade till de närvarande.

Det var också intressant att höra hur både tv-reportrar och allmänhet yttrade sig om frånfället. ”Nu får Lilian äntligen återförenas med sin prins” sades det, eller ” bilarna kör nu till Haga begravningsplats, och där väntar prins Bertil”.

Himlatron och eviga livet-önskningarna ligger väldigt nära till när det pratas om det yttersta och livets slut. Många tror sig vara betydligt mer sekulariserade än de i praktiken och verkligheten är. För när allt kommer omkring – detta barnsliga hopp om att allt har en betydelse och fortsättning är ju det enda vi har!

20130318-155807.jpg

Annonser