Giftermålstemat är aktuellt både i vidare perspektiv och privat. I dag har medborgarinitiativet för könsneutrala äktenskap redan samlat tiotusentals röster. Och hemma hos Ekrems firas det bröllopsdag i morgon, den 36 i ordningen.
Milsstolparna i livet är förknippade med minnestradition. Den 20 mars 1977 var också kylig, men solig. Carola 22 år och Leif 21 år hade fått en hyresetta efter tre års förlovning och samboskap var åtminstone inte fästmöns melodi. Så vi vandrade till Lukas församlings kansli, slog oss ner hos prästen som var på plats, Leif Erikson hette han. ”Ja dedär, vi sku liksom gifta oss”, startade samtalet väl ungefär.
Nej många gäster skulle det inte vara, inte behövde det vara några krumelurer heller. ”Nåmen nu ska det väl vara bröllopsmarsch ändå”, utbrast Erikson till sist – han tyckte nog festligheten verkade vara väl påver. Nåjo, Mendelsohn hade vi ju hört om, låt gå för det.
När högtidsdagen grydde tågade brudparet fram till altaret med sån fart att kantor Barbro Aldridge knappt hann få i gång startfanfaren tatatataa, tatatataa … Där stod vi sen i evigheter vid altarringen och inväntade musikstyckets avslutning. Jag i hyrd bröllopsklänning – hyreriet hade också lurat på mig en slöja, och Leif i den mörka kostym som inhandlats till nån begravning. I brudbuketten hade jag gula rosor.
Resten av ceremonin är höljd i dunkel. Men en passus ur prästens tal har ristat in sig i mitt minne. ”Vilka är de tre viktigaste sakerna du skall komma ihåg att göra i äktenskapet”, frågade Leif Erikson. Svaret löd ”förlåt, förlåt, förlåt”. Det var ett gott råd, och lätt att komma ihåg.
Sen blev det en liten kaffebjudning för närmaste släkten, vi avvek ganska fort, skålade i ett glas kaffelikör i vårt lilla hem. Nästa dag returnerade jag brudklänningen till hyreriet på vägen till morgonföreläsningen. Ett riktigt kargt sjuttiotalsbröllop, men fint i sin enkelhet.
I dag när namnteckningarna för de samkönade äktenskapen rasslade in och det började bli en viss yra i luften av det goda resultatet tyckte jag nästan man redan hörde luften ringa av bröllopsklockor. Så innerligt ber och hoppas jag att alla som är giftermålssugna ska få lova varandra trohet och förlåtelse i en ordentlig vigselceremoni – utan att behöva ta till halvdana registreringsarrangemang. Att alla skulle få en chans att skapa bröllopsdagsminnen, tidstypiska, kanske perfekt underbara, eller kanske lite stolliga – men riktigt, riktigt egna.
Carola Ekrem 