Varifrån kom nu detta bloggtema? Jo maken ska resa bort över helgen och jag är ensam hemma. Och jag är mörkrädd. Som ett litet barn är jag, kryper djupt under täcket, håller en dyna över öronen, försöker somna fort och inte behöva gå på toaletten under natten.
Jag som annars sover som en stock vaknar hela tiden när jag är ensam och på småtimmarna kan det hemska hända att jag rids av maran – detta från folktron kända, men högst verkliga fenomen, det heter visst sömnparalys, när man inte sover men inte kan vakna, inte skrika, inte röra sig, men kan få obehagliga hallucinationer, både fysiska och ljudmässiga.
Känns det igen? Jag har det aldrig om nån annan är i huset, bara när jag sover ensam.
Mörkrädd, för vad egentligen? Jag har som folklorist alltför god koll på alla gråväsen i mytologin, och minns samtliga när det kvällas. Lampor är tända både här och där i huset, men inget hjälper.
Ensam hemma, gillar inte. ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte”, försöker jag mana som Alfons Åberg. Som sagt är jag väldigt liten när jag är solokvist i det tysta huset.
Det blir att läsa ”Gud som haver” med ljudlig röst. Den bästa trösten för den som liten är. Men nog är det skönt när det åter snarkar i andra halvan av parsängen!
Carola Ekrem 